Hur lyckas man att INTE vara förbannad på en alkoholist?!

Man försöker tänka på hur han har det.
Han är beroende och de bestämmer över honom.
Han bestämmer inte själv, utan beroendet gör de.

men varför ska du inte vara förbannad på henne? Hon beter sig ju illa! Att supa är inte en ursäkt, det är möjligtvis en förklaring. Försök att hålla ilskan riktad åt rätt håll bara, och låt den inte äta upp dig inifrån. Det är svårt iom att hon gör illa ert barn. 

Vore det inte vettigare om barnet bodde hos dig som regel om hon nu trillar dit om och om igen? 

Jag stängde av, fixade inte att ha kontakt alls då. Men det gällde min mor så det var enklare. Jag tycker du har rätt att vara arg på hennes beteende, det är ju så fullständigt fel! Hoppas hon kan komma till insikt och få hjälp! Går hon till AA? Det hjälper min mor i alla fall.

Bli arg på sjukdomen, inte henne.
Försök få ensam vårdnad med övervakad umgängesrätt. 

Jag som var barn i det hela säger att det går inte.

Det var min styvfar som drack och jag är fortfarande förbannad 35 år senare, både på honom (som är död) och på min mamma, som inte ställde några ordentliga krav på honom att söka hjälp.

Det är sånt som lär en att förakta och undvika alla svaga människor, tyvärr.

Drogproblem= där är dörren, i min värld.

Det går inte att inte påverkas. Men du har en skyldighet att skydda din son mot detta. På alla sätt du kan! Se till att du får ensam vårdnad om du inte redan har det. Gör allt du kan för att få in mamman på ev behandling. Vill hon inte så finns det inte mycket du kan göra. Men snälla, skydda din son! Är själv uppvuxen med alkoholism och vet vilka ärr det ger...

Sen att det är en sjukdom är en TEORI. Det finns flera teorier kring alkoholism men sjukdomsteorin är den som är mest accepterad i samhället..

Skitsvår fråga. Men jag valde att flytta långt bort, ta hand om barnet ensam och hålla god min inför barnet när det blev dags för umgängesbesök. Barnet fick veta av ett äldre halvsyskon att pappa hade alkoholproblem, det var inget jag berättade om, och när det hände var jag närvarande för att trösta. Har aldrig berättat för barnet om vilket helvete relationen till pappa var, eller om något av allt det som hände när pappa var påverkad av alkohol eller droger innan barnet föddes. Har heller aldrig låtit barnet veta hur arg eller knäckt jag varit, och har alltid låtit barnet älska sin pappa trots att jag haft helt andra känslor. Knepigt har det varit många gånger, men jag hoppas och tror att jag har gjort rätt ändå som inte blandat in barnet i mina egna känslor. Men jag vill aldrig gå igenom något liknande igen....

Det är just det att det äter upp mig inifrån som känns jobbigast. En ständig ilska på nått sätt som jag vill bli av med. Vårat barn är bara 3 år och jag har hittills lyckats skydda honom rätt bra mot hennes alkoholism. Hon är inne i en behandling just nu men jag vet inte om det hjälper så mycket, i våras så var hon nykter i flera månader, och allt var frid o fröjd. Men nu är hon inne i en jobbig period igen och verkar skita i allt och alla. Så jävla bittert eftersom jag jobbar nätter, helger och kvällar och då måste han vara hos henne, det funkar bra för det mesta men ibland så har jag ringt på kvällen och hört att hon druckit, dock efter att barnet somnat men ändå. Inte ok! 
Jag funderar på att ta kontakt med en anhörigförening eller nått, har ni några förslag på bra sådana? 

Förstår att du är arg och orolig, jag är inte ett dugg avundsjuk på din situation. Men om du tänker ur barns perspektiv så blir ilskan bara ett problem till. Det är svårt när en mamma eller pappa missbrukar, och det blir värre om den andra föräldern är arg och mår dåligt. Du blir ju ditt barns enda stabila punkt när mamma ballar ur, så fortsätt så, var stabil och fokusera på ditt eget liv tillsammans med barnet så mycket du kan. Men du får ju ta ansvar även för det mamman skulle stått för och det är tufft, fattar vad du menar med disktrasa, det var en bra liknelse. Håller tummarna för dig och ditt barn!