tjejer som inte kan leka tre

Jag hade det likadant när jag var liten. Våra föräldrar träffades också och skolan visste om problemet. Men det är precis som att tjejen KAN inte vara tre. Det funkade korta perioder, men oftast blev en utfrusen. Jag tröttnade på detta i högstadiet och skaffade mig andra kompisar. Är jätteglad över det, för de andra två tjejerna gick det utför för under högstadiet. En av tjejerna och jag har tagit upp kontakten nu i vuxen ålder. Ingen av oss har kontakt med den tredje.

Gått igenom samma erfarenhet själv. Tre är ingen hit bland tjejer. Har inga tips heller annat än att dottern bör ha flera kompisar än just dessa två.

Ja det är nog inget annat att göra än att hon får försöka skaffa sig andra kompisar. Det är ju på något sätt en del av livet att man alltid inte trivs, att det ibland gör ont i hjärtat etc. 

Bjud hem båda kompisarna, så att barnen får hjälp att träna på att vara tre. Gör saker tillsammans med dem och hjälp dem att prata/leka på ett bra sätt. Baka och spela spel och ta själv väldigt aktiv del i det hela. De måste få bra upplevelser av att vara alla tre, hjälp att förstå att man VISST kan vara tre och vara glad. I skolan kan de såklart också hjälpa till, men det är lättare att stötta på hemmaplan där det inte finns andra barn och där ni vuxna kan ge mer odelad uppmärksamhet.  Ni kan också styra lekarna så att det blir sådant som fungerar bra när man är tre, man kan ju faktiskt bjuda hem några FÖR att baka ("Vill du baka bullar med oss på onsdag?) istället för att svävande föreslå ("vi kanske skulle...om ni vill... eller..?)

Prata jättemycket om att det är stor skillnad på att vara med och vara omtyckt, INGEN är med på allt i livet men det betyder inte att man inte är lika omtyckt. Visa gärna på exempel från livet utanför skolan: "Maja missade kusinträffen eftersom hon var sjuk och det var ju så klart tråkigt för alla. Men ingen tycker väl sämre om henne för det, eller vill att hon ska vara utanför? På samma sätt kommer inte dina vänner lämna dig utanför bara för att du leker med andra en stund, eller tycka illa om dig om du går hem tidigt."  Det är stor skillnad på att KÄNNA sig utanför och på att faktiskt VARA utanför.

Jag tror visst att man kan lära sig att leka tre och att det är viktigt att förmedla till barnen. Men det kan krävas vuxen närvaro och hjälp och kanske till en början styrda aktiviteter och en massa samtal.
Hoppas det ordnar sig!  

Jag tror tyvärr helt enkelt inte det funkar för tjejer att vara tre.

Jag har jobbat i grupp med både män och kvinnor och väljer män alla gånger. Så mycket skitsnack och elakheter som det är på kvinnliga arbetsplatser jag varit på så är det för mig bevisat iaf- kvinnor för mig funkar bara i par.

Jobbar med två kvinnor nu och nej, det går helt enkelt inte när vi ska samsas tre. Fast alla tre gillar varann!

Jag upplevde samma sak när jag gick i skolan, jag var utanför eftersom de inte kunde vara tre. Min dotter har nu också samma problem, hon går i förskoleklass.

Men varför är det så? Varför "kan" tjejer inte leka tre?  

Samma problematik här.... Nu blev det extra jobbigt första veckorna efter skolstarten här och lärarna försökte ta tag i det direkt.

Nu provar de för jag tror andra veckan i rad att fröken innan rasterna sätter ihop tjejerna i små grupper och då ska de vara ihop på rasten, det har funkat rätt bra verkar det som. Andra dagar går det bra utan ingripande, men det är tydligt att det är många tjejer som känner sig utanför och har dessutom blivit tråkigt bemötta när de gått fram till andra tjejer som varit två och två och frågat om de får vara med.

Inte ok tycker man ju! I skolan ska alla få vara med, så ja, jag tycker nog att det är ett rätt bra initiativ av fröken att para ihop dem med olika innan de går ut.

Det låter bra att de aktivt försöker motarbeta detta. Jag ska ta upp frågan på föräldramötet nästa vecka. Jag orkar tyvärr inte ta hem båda för tillfället. Har en 1åring och en 6åring också. Båda kompisarna har varit hemma hos oss jättemycket, ibland tillsammans, men oftast en i taget. Jag tror inte att pratet hjälper så mycket om man inte gör det typ dagligen under en lång period. En av tjejerna är rätt manipulerande, hon vill gärna bestämma över andra och hon är också svårast att påverka. Jag ska lägga min energi på att stärka min dotters självkänsla i stället, så gott det går. 
 

Orkar? Det handlar om någon gång då och då, det kan väl din dotters välmående få vara värt? Jag personligen skulle tycka att det var BETYDLIGT jobbigare att se mitt barn må dåligt och känna sig utanför, än att stå ut med några extrabarn tre timmar än lördagseftermiddag.

Poängen är ju att du själv engagerar dig i vad barnen gör och då kan ju sexåringen också vara med. Baka bullar allihop eller spela barnmomopol i lag, vill sexåringen absolut inte så sätt på en film. Ettåringen roar sig på golvet, eller är i din famn och du "hjälper till" i bakningen genom att berätta, kommentera och uppmuntra. Behöver inte bli jobbigare än att baka bullar med fyra barn än med två, kan till och med bli enklare eftersom syskon tenderar att mer sällan hamna i luven på varandra när de har andra barn på besök.

Om du inte orkar engagera dig med "bara" fem barn, hur tror du då att lärarna i skolan ska kunna hjälpa till alls? Där går det ju kanske 15-20 barn per vuxen... Orkar du inte själv med fem barn en eftermiddag i månaden kanske du inte ska ställa kravet på andra vuxna att orka med det fyrdubbla antalet varje vardag?

Nu låter jag kanske lite hård, men jag blir så förundrad när vuxna tror att barns problem ska lösa sig av sig självt. Om man ska lära sig att leka tre måste man ju få TRÄNA sig på att leka tre och som all annan träning kan det kräva viss vuxenansträngning. Man behöver inte bara träna helt på egen hand, utan också få se på goda exempel och lära av vuxna som visar olika modeller för relationsbyggande. Att pratet inte hjälper kanske är för att dottern inte klarar att ta till sig bara prat - hon kanske måste få SE hur mamma gör för att komma överrens fler än två, hon kanske måste få HÖRA hur mamma pratar med fler barn på samma gång, hon kanske måste få GÖRA de aktiviteter mamma tjatar om för att upptäcka att det visst var kul att leka på det viset. Jobbigt för den vuxna? Ja, visst kan det vara det. Precis som matlagning, städning, besök på VC, gränssättning och allt annat slit som kommer med barn. Väljer man att skaffa tre barn så väljer man en massa jobb. Visst orkar man inte allt alltid och det är helt okej, men lite får man bita ihop trots allt. Och skolan kan inte fixa allt. Hur rörigt det än låter i din värld att t.ex. baka med sex barn så är "bara" sex barn på en vuxen under flera timmar ett drömscenario i skolan. Händer inte, annat än på lov och sista halvtimmen innan stängning. Hur tålmodiga och pedagogiska de vuxna än är, så har de inte samma möjligheter att vara nära samma tjejtrio och hjälpa dem att interagera.  

Ja nu var du lite väl hård mot mig Jag är en ganska engagerad förälder jämfört med många andra. Den ena kompisens föräldrar hade inte en endaste aning om tjejernas problematik ända fram till i höst, då vi berättade om det för dem. På denna nivå ligger den familjen!  

Varför tror du att jag vill att skolan ska lösa min dotters problem? Skolan kan hjälpa till med att bestämma vissa saker, t ex att vissa dagar får man leka med dem som man vanligtvis inte leker med. Mycket mer kan de inte göra, men det är bra att de är medvetna om problem. Dottern kommer ofta hem direkt efter skolan och jag skulle kunna låta henne ta hem hennes kompisar men i år har jag bestämt att hon inte längre får ta med kompisar hem. Hon måste få ta det lugnt också, det blir för speedat annars. Kompisarna plingar på ändå dagligen, efter att de har kommit hem från skolan. Mina barn klarar inte av sådant tempo som många andra verkar göra.    

Men det var bra tips om att göra saker tillsammans, det ska jag testa!

följer.

Har en dotter som börjat skolan nu i höst och hon leker mest med två tjejer och berättar att dom två är bästisar och har bästishalsband, och att hon ibland inte får vara med utan brukar titta på när dom leker.
har frågat henne om hon inte kan leka med någon annan, men hon vill helst leka med dom två tjejerna
gör så ont i magen när jag hör henne berätta med gråten i rösten att hon inte alltid får vara med  

Vi har också haft det problemet tidigare och vi valde att stärka vår dotter till att våga stå upp för sig själv. Det är oftast osäkra barn m dålig självkänsla som har svårt för att leka tre har jag märkt. Vi uppmuntrade vår dotter att leka med de barn som inte betedde sig så och nu är det inga problem längre, inte med några barn alls :)

Kloka ord, Ante. Vi har också sett det här ske. Dotterns bästa kompis klarade inte att leka tre, utan sabbade då allt - det slutade alltid med tre ledsna barn som sprang hem åt varsitt håll. Samtidigt var det som att kompisen var gruvligt svartsjuk också, för om hon visste om att dottern skulle leka med någon annan så kom hon ändå över för att bevaka sitt revir, liksom.Jobbigt för alla parter.

Det blev väldigt märkligt. Min dotter har inte de problemen, men så har vi fäst mycket vikt vid att barnen ska leka inkluderande, ända sedan de var små. Det var bara att det här ju blev ett problem även för dottern - hon ville hitta andra vänner också, men de skrämdes bort av bästa vännen. 

De är inte längre bästa vänner och dottern har varit olycklig och kännt sig ensam men börjar nu se att hon kan vara kompis med den andra tösen och att  hon inte behöver vara bästis med henne längre. Hon har också fått lära sig den hårda vägen hur "kul" det är när någon inte vill leka inkluderande...Hon väljer vänner litet mer efter sådana grundvärderingar nu, tror jag.  Så på något sätt har det ändå stärkt hennes självkänsla och självkännedom och hon väljer vänner på ett annat sätt nu.