Min son döljer något, inbillar jag mig eller vad tror ni om hans beteende??
Jag har en före detta bonusson som nu är 16 år. Han har en helbror som är äldre och har flyttat hemifrån med ett eget vuxenliv. Jag är skild från hans pappa sedan ett par år och jag och vi i vår tur har en åttaåring. Den 16-åriga pojkens mamma har rätt bra kontakt. Pappan och jag har dessvärre knappt kontakt alls, han är inte mentalt närvarande i något av sina barns liv och är knappast intresserad av vad de har för sig. Han gör det som är enklast, dvs köper prylar och är snälla pappa som tillåter allting. Jag och pojkens mamma har pratat om detta och vi vet båda att det är så, vi försöker kompensera upp med att vara tydliga och raka mot barnen (fast ändå schysta givetvis!)
Jag träffar pojken (med pojken menar jag hädanefter 16-åringen) regelbundet och vi har en bra kontakt även fast jag och pappan är skilda nu. Vi träffas tillsammans med min son, hans halvbror, och går ut och äter lunch, går promenader, går på bio, går på konserter… Ibland är mamman och den äldre brorsan också med. Vi har egentligen ett fantastiskt umgänge och pojken är väldigt lätt att ha att göra med, snäll och empatisk och väldigt smart. Han har en del sociala svårigheter men han har aldrig varit utåtagerande eller dum på något sätt, eller levt farligt.
Men nu har jag fått en magkänsla som är så dålig…. Jag tror att han håller på med något dumt. Från april i år har han börjat förändras så mycket. Visserligen till det bättre, men ändå. Jag misstänker att han drogar ELLER döljer någon annan olaglig aktivitet;
* Han har alltid varit lite blyg och inte haft så mycket vänner. Nu är han plötsligt jättepopulär och umgås med massor av folk i ett större gäng. Visserligen har han börjat gymnasiet och stortrivs, men ändå. Det är så olikt honom.
* Han har RASAT i vikt. Han har alltid varit smått överviktig men nu har han gått ner 15 kilo på en sommar. Han har börjat träna på gym och slutat med cola, och visst är det jättebra att han går ner i vikt. Men SÅ mycket gymmar han inte att man bör gå ner sådär fort, tycker jag… Han har dessutom musklat på sig rejält, och muskler väger.
* Han har plötsligt blivit motorintresserad. Han har aldrig varit någon mekare utan istället svårt databeroende. Hans data är som bortblåst ur huvudet på honom och nu experimenterar han med moppar. Helt nytt intresse som taget ur luften!
* Gänget han umgås med har jag på egen hand (fy mig) spionerat lite på för att ta reda på vilka de är. Jag vet med säkerhet att en av dem (10 st, jämngamla) blivit tagen för narkotikabrott. Minst 6 har enligt hörsägen rykte om sig att vara ”knarkvänliga”. En har slagit ner en gammal gubbe på stan med ett järnrör och rånat honom. En har grav ADHD och super skallen i bitar regelbundet. Jag vet att man inte kan döma någon utifrån umgänge, inte egentligen. Men jag blir så orolig. Min pojke var aldrig intresserad av såna här kompisar tidigare, tvärtom har han alltid valt ”nördar” till vänner. De tältar och festar och enligt pojken så har han bara varit full en gång. Det kanske är sant men förr hade han dött av skam och rädsla om vi hade sett honom med en öl i handen ungefär.
* Jag har nu vid ett flertal tillfällen sett pojken gå ensam eller med en kompis på stan under skoltid. Han har extremt mycket hålor, så det är inte skolk. Men han har aldrig velat driva på stan, jag ser honom i stadsdelar som ligger LÅNGT från hans skola. Oftast stannar jag och frågar rakt ut vad han gör här och om han ska ha skjuts. Ibland kommer han med undanflykter men han svarar alltid att han har håla så han hänger med X (kompis) ett tag. Jag har inte velat tjata mer när andra hör för jag vill inte att han ska börja försöka dölja ännu mer.
* Det som verkligen väckte mig var en händelse för några veckor sedan. Vi gick en promenad han och jag och han lekte med vattenballonger (tomma). Han blåste upp och ”flög” med. Jag frågade förstås varför han gick runt med dem och han sa att hans kompisar snodde från MAX och hade vattenkrig med, men inomhus hade de dem som vanliga ballonger. Tyckte det var rätt barnsligt av gymnasieelever men tänkte inte så mycket mer på det. Någon dag senare nattvandrade jag och studerade ett gäng ungdomar och såg precis vad de har ballongerna till… De fyller dem med tändargas och sniffar, för vattenballonger går inte sönder lika lätt som vanliga för gas tydligen. Fick en klump i magen direkt.
Jag vet vad ni tänker ”MEN FRÅGA BARA DÅ, SLUTA SMYG!” Och egentligen är det väl så men det är inte så enkelt heller. För det första är jag inte hans riktiga mamma och det är tufft att säga något till henne om detta. Visst, hon skulle lyssna, men tänk om jag har fel då? Hon har precis börjat en väldigt viktig och omfattande tjänst och är sällan hemma samtidigt som sin son. Den andra sonen bor ju inte hemma heller, och jag tror pojken sörjer sin bror lite. Han flyttade i våras.
Pojken är ju mer social, trevlig, välmående än på länge utåt sett. Det kanske är jag som är överdriven och har snöat in på droger nu? Det kan ju lika gärna vara något annat. Men han är så FÖRÄNDRAD. Så plötsligt. Han kände inte det här kompisgänget förrän i juni, och de är verkligen tajta nu. Men jag har också lagt märke till att de inte umgås med andra såvitt jag vet, utan något verkar ju hålla ihop dem, vad det nu är…. Pojken är inte som han var i april, och det är inte SÅ länge sen. Min magkänsla bara skriker att han är illa ute och att jag ska åka ut mitt i natten och hämta hem honom, men det känns ju hemskt mot mamman ifall jag nu skulle börja gapa om knark och ha fel. Är också väldigt rädd att våran relation ska börja knaka….
Kan tillägga att det är inte så att jag är gammal och gaggig, jag är ”bara” 15 år äldre än pojken men jag jobbar också som polisens volontär och tror mig vara rätt bra på att märka drogmissbruk. Även om man förstås kan missa eller ha fel. Pratade med en polis om detta och han sa att om alla föräldrar var såhär uppmärksamma istället för att försvara sina barn skulle drogerna minska radikalt.
Jag har pratat allmänt med pojken om droger och beroenden och han är väl införstådd med vad det innebär och hur det yttrar sig. Därför blir jag förvirrad…. Jag förväntar mig inte att han ska komma till mig och säga ”jo, du jag knarkar nu” men lite effekt borde ju vårat drogsnack innan kunna ha på honom….
Någon som har något tips? Jag kommer fortsätta med min lilla detektivverksamhet på honom, för hans skull. Han är rätt naiv och alldeles för klok och smart för att fastna i droger! Det förtjänar ju liksom ingen. Jag håller kontakten med honom men om han självmant skulle minska den kan jag ju inte göra så mycket. Leta i fickor i all ära, men det har jag inte tillgång till. Förresten säger det ju ingenting om han knarkar eller inte, faktiskt.
Prata med mamman? Ja, om jag får något slags bevis! Det värsta som skulle kunna hända är att jag frågar pojken eller berättar för mamman, har fel – och så berättar han aldrig något för mig mer.
