Förälder till missbrukande tonåring

Jag som är ganska drogliberal lider med er. Er son är bevisligen en personlighetstyp som inte kan hantera droger. Det suger.

Jag tror dock inte att behandlingshem för unga människor funkar. Där lär dom sej mest nya trix. Och det som, i dessa fall, sker i samråd med socialen, tror jag mest är av ondo. Vill killen inte vara där så kan ingen hjälpa honom. Tvärtom.

Ni måste släppa taget helt. Låta honom sjunka till absoluta botten, först då, när han vill, och är redo, kan ni hjälpa. Ni har antagligen hört det tidigare. Men det ÄR det enda.

Det enda positiva är väl egentligen att han är ung. Han har inte haft tid att fördärva familj, karriär och framtidshopp. När han, förhoppningsvis, kommer ur skiten har han hela livet framför sej. Även om han kommer få kämpa hårt för att hålla sej nykter så har han många nyttiga lärdomar i bagaget, framförallt insikten om att berusningen måste ersättas med annat - ofta något som tidigare missbrukare kan omsätta till något positivt. Missbrukarsjälen är ofta rastlös - rastlösheten övergår ofta i positiva handlingar. 

Tag hand! 

Till "jag med": Kan vi stötta varandra, liksom stöta och blöta? Vara arga och ledsna, och glada. Och stolta? Bor din son på HVB? Det gör min son och det fungerar... liksom sådär. Jag hejjar på dig, på oss alla, som lever så här. Som har våra älskade, främmande barn i missbruk. De vänner han skaffat sig på sistone har inga föräldrar, är vuxna eller onåbara.

Till "Sebastian72": Jag har också varit drogliberal. Är det väl lite fortfarande. Eller jag vet inte. Om det inte vore så förbjudet, kanske lockelsen varit där? Visst att man måste stöta i botten för att sen komma upp. Absolut. Men jag vill inte se min son som en tandlös, kraftlös, ledsen, trött 40-åring som tänker att jag har ju redan knarkat bort allt. Så varför inte lite till? Vill inte att min pojke ser bakåt och ser att han bränt varenda jävla bro. Allt. 

Jag tror på att byta beteenden. Bryta vanor. Snabbt. Han själv är med på att försöka. han är SOL placerad och inte LVU.

Paria har din son psykiska sjukdom eller åkomma problem av någon art?
Är tyvärr väldigt vanligt att denna grupp människor med komplicerad missbruksproblematik har valsat runt rätt kraftigt i sjukvården.
Och inte fått den hjälp som krävs för dom att må bra och tyvärr så vänder sig dessa människor ofta till droger, med kattastrofiska följder pga gravt missbruk uppstår.

Det finns många som inte kan fatta att man vill ha droger legaliserade som har barn med drogproblem.
Dessa tänker tänker inte till det minsta.
Om droger är legaliserat så kan man enklare ge vård, för nu har vi en stark rädsla för att lagföras om man söker vård.
Jag vet det kanske inte alltid är speciellt logiskt att tro detta, men trots allt så har folk denna rädsla.
Och om man tar bort denna rädsla, så kommer garanterat få in folk i större omfattning.

Man måste ju inse att man inte kan hantera hälsofrågor med verktyg som pistol, batong, böter och fängelse.
För göra en bra liknelse, är om jag spelar fotboll och bryter benet.
Så kommer polisbil hämtar upp mig, kör mig till stationen, förnedrar min personliga integritet.
Bötfäller mig och eventuellt skickar mig tom till fängelse, och inte en enda gång under denna process så har man brytt sig om min hälsa och mitt brutna ben.
Vem som helst måste ju inse det absurda i detta, om man nu inte har grava moralskygglappar.
För här hos dessa "folk" så är logik och saklighet helt otänkbara att överväga.

Paria, vi kan gärna stötta varandra! Det behövs. Min son blev Lvuad efter det att han fyllt 18. Jag själv är oxså relativt drogliberal ävn om jag aldrig brukat droger mer än "normala" mängder alkohol (som är en fördjävlig drog visserligen). Min sons problematik är den att han fått "diagnosen " social fobi och djup depression. Jag ser som jag sa tidigare små steg till förfriskning. Han har bl.a. öppnat sig för mig och sagt att han är homosexuell vilket nog varit lite jobbigt för han att inse men ändå ett stort steg att våga erkänna det. Jag vill oxså ha en större legalisering jämfört med i dag för att kunna hjälpa söner som våra. Vi tar en dag i taget och stöttar våra barn :D

Min pojkvän (fd missbrukare) är med och driver en förening där de försöker hjälpa andra, framför allt unga att bli av med deras beroende.
De hjälper dem att söka jobb och hålla dem aktiva så de inte får någon "chans" att ta droger.

Kolla upp om det finns någon sån förening i er stad.
Tror de känner bra stöd av någon som har varit i samma sits men lyckats ta sig ur det.

Lycka till! 

Min son är 16 snart 17. Det är det som gör det så absurt. Så overkligt. 

Han har ADHD men är inte diagnosticerad med någon annan sjukdom.