Någon mer som varit osäker innan ni skaffat barn?

Jag ska skriva in mig på tisdag. Då kan man be om att få prata med en psykolog en gång i veckan under hela graviditeten. Vilket jag lätt kommer nappa på för att "klara" mig igenom alla tankar. Kanske något även för er andra som behöver någon professionell att prata med?

Det är nu ett tag sen jag fick min dotter (5år), och oron jag kände innan finns inte kvar. Jag känner mig nu så lugn o tillfreds med livet med barn. För mig så har allt löst sig allt eftersom o jag stressar inte längre över samma saker som innan hon kom. Stressar såklart över saker nu också, men inte över om jag klarar av att vara en bra mamma eller inte. Livet har ändrats, men inte till det sämre!

OM ni är oroliga eller fundersamma och känner att ni behöver det, så ta chansen till samtalshjälp! Det är mycket värt att få en utomståendes syn på saker också.

Reflexen tack för dina ord.
Bara känslan av att ta till hjälp får en att känns sig sämre. Vuxen kvinna som tagit beslutet att skaffa barn som nu är livrädd. Så kan det vata :/

Tycker absolut du ska tacka ja till samtalskontakt, Velig84. Nu är jag kanske lite partisk i sammanhanget eftersom jag själv är psykolog, men vad kan vara fel med att gå till någon en period och få stöd när man behöver det? Vi är så himla itutade att vi ska klara allting själva jämt, men varför då? Att skaffa barn är ju en jättegrej, klart man kan bli skraj och känna sig osäker och behöva prata med någon! Och bara för att man går dit några gånger betyder det ju inte att man måste fortsätta hela graviditeten heller om man inte känner för det.

Jag kände mig 100% säker på att jag vill o kan ha barn när jag ville bli gravid. Däremot var jag som du skiträdd för förlossningen o nu är jag i v 33 så det är nära. Och jag har fortfarande inte kommit till den där punkten att NU känner jag mig redo, därför har jag nu tagit kontakt med barnmorska som ska skicka remiss till förlossningsläkare så att jag kan få planerat snitt. Jag är redo för att bli mamma o allt vad det innebär men alldeles för feg för att genomgå en vaginal förlossning :p jag e typ rädd för det mesta, har inte ens vågat pierca mig osv fast jag verkligen ville när jag va runt 15.

Joss82 tack ❤️

Jag var idag och pratade med en kurator för första gången pga min osäkerhet, 7+4 idag.

Livet förändras redan som gravid. Jobbigast är nu när jag umgås med vänner och alla dricker utan jag. Inte att jag måste dricka eller vill dricka heller för del delen. Men det är jobbigt att sitta bredvid och alla andra blir onyktra eller skålar glatt och min sambo verkar inte riktigt förstå heller. Det handlar väl mest om att jag innan graviditeten tyckte så mycket om att ta ett glas vin till god mat. 

Men trots det är jag väldigt glad att vara gravid och ångrar mig inte alls.

Imorse fick vi äntligen plus!!! Shit! Är i chock ännu :)) hahaha. Vad har jag gjort???? ;)

Grattis saken86!!

Min bebis kom 2,5 vecka tidigare än beräknat (igångsättning) så jag är mamma sedan 23 maj. Vet inte om jag fattat det än :)

Wow visst är känslan helt sjuk? Vi är i v 15 och jag fattar det inte än. Man vet inte hur det ska kännas. Glädje blandat med livrädsla :)

Grattis till er alla! Är gravid i v.27 redan. Tiden går mycket fortare nu  

Hittade den här gamla tråden när jag googlade på typ "skaffa barn osäker". Jag är i samma läge som många av er var när ni skrev här under 2013-14. Jag tror att jag vill ha barn, min sambo är säker på att han vill, och vi planerar att börja försöka snart. Men jag är samtidigt såå orolig för hur det ska gå. Hur ska jag klara av och orka med att ha barn? Är en person som lätt blir stressad och har redan idag en del problem med stress trots att jag egentligen inte har så mycket att göra jämfört med många andra. Så är så orolig att jag kommer vara konstant superstressad om jag dessutom ska ha tid med ett (eller flera) barn! Samtidigt som det ju säkert är jätteroligt och man kommer älska dem.
Det vore superspännande att få veta hur det gick för er som skrev i den här tråden då för 4-5 år sedan och som var osäkra på om ni ville! Det verkar som att många av er blev gravida - har ni barn nu och hur har ni det? Är ni lyckliga över era barn och att ni vågade, eller slog en del av era farhågor in och ni kan ångra er? Eller om ni valde att/inte lyckades få barn - hur känns det nu? Hoppas att ni läser detta och vill svara! :)

Eller för den delen, om det finns andra som läser detta som varit osäkra innan på om ni ville skaffa barn, som vill berätta hur det blev? :)

Vill också veta hur det gick sen... är i samma sits.

Min man och jag har precis börjat prata om det och hur vi står i olika frågor kring uppfostran, ekonomi etc. Min största oro är min förmåga att kunna ge kärlek på det sättet jag saknade som barn... gått hos psykolog flera omgångar för att reda ut och känner först nu att "det får bära eller brista" nu kan jag inte göra mer än att hoppa och våga lite på mig själv och min man att vi kan klara det tillsammans. Jobbat hårt och länge med mig själv så borde vara förberedd. / snutt