Stor livskris

Kanske hjälpkällan kan vara till stöd för dig? http://hjalpkallan.se/

Gå o prata igenom situationen med tex systerjouren somaya?

Du behöver hjälp råd och stöd sök en kvinnojour i din närhet de kan hjälpa dig vidare om du inte vill dra stort med soc och tr ibörjan

Har varit i en liknande sits. Det kommer bli helvetet på jorden om du lämnar honom men ännu värre om du stanna kvar.

Ta barnen och stick innan det är för sent.

Hur gamla är barnen? Vad är det rent konkret du vill göra som du inte får göra?

Han är min bästa vän, har har alltid varit där som stöd. Han vet ju att jag går igenom en svår period, ser och märker att jag mår dåligt. Han gör allt för att försöka göra det bättre. Han har alltid varit där för sitt barn. Det är den religiösa starka övertygelsen som gör att han TROR att han handlar i barnets bästa intresse. Barnet har ännu inte uppnått skolåldern, och jag har fortfarande en del år kvar innan 30-strecket och känner att jag fortfarande kan ta igen min ungdom... Jag vill över huvud taget inte praktisera religionen eftersom jag inte tror längre. Inte klä mig på ett visst sätt, inte efterleva vissa regler och föreskrifter. Kunna göra vad jag vill... Han ser det som ett beslut som skulle ta mig till helvetet... ett helvete jag inte tror existerar. Den här upplevelsen har bara fått upp ögonen på mig hur en icke-sekulär inställning, vilket nödvändigtvis inte måste utesluta andlighet eller en religiös övertygelse, till livet förstör för människor och samhället i stort men det är svårt att förklara för någon som är så starkt inne i sin egen övertygelse. 

Och det är det faktum att han alltid varit en bra make och far, och att jag känner till saker i hans egen barndom och uppväxt som gör honom så känslig (och även en desto mer hängiven far och make som väljer själv att gå i söndriga skor bara för att hans fru ville köpa de där nya pumpsen), som gör själva sveket mot honom så svårt. Hade han varit en psykopat, kontrollfreak eller på annat vis behandlar mig illa under de åren vi varit tillsammans så hade jag lämnat honom för länge sedan och det här hade definitivt inte varit svårt för mig... HUR ska jag orka hantera de enorma skuldkänslorna???

Ju längre tiden går, desto mer inser jag vad för konsekvenser det kan bli. Jag är rädd... måste jag lämna min hemstad? Hur länge då? Kommer han alltid att leta efter sin dotter? Han kanske skulle vilja hämnas på mig för mitt svek, men nummer ett på agendan skulle alltid vara att "rädda" sin dotter från mig...  
 

Eftersom det är religiöst, kan ni inte gå o prata med en präst eller liknande? De måste ju ha erfarenheter av detta tidigare?

Kan ni verkligen inte acceptera varandra för dem ni är?

Om vi pratar med någon religiös som han skulle lyssna på eller respekterar finns det inte en enda som skulle rådge honom att bara "acceptera" mig som den jag är, tvärtom. Avfällingar bestraffas med döden enligt dem, och att vara gift med en är omöjligt. Äktenskapet blir upplöst och jag förlorar all rätt till barnen. Han är bokstavstroende. Hade han inte varit det, kanske jag hade kunnat resonera med honom. Hade han låtit mig vara den jag vill vara hade jag aldrig lämnat honom, hade det inte varit för den starka religiösa övertygelsen hade han varit husband material för vilken person som helst. Hade vi inte haft ett gemensamt barn hade jag bara lämnat honom and that´s it. Men jag vet att han ser det som hans plikt att skydda vårt barn - från mig och min "otro"...

Det är just skuldkänslorna gentemot honom som tömmer mig på all livsglädje ! Jag är mittenbarnet, den som alltid varit tyst och inte klagat. Blivit bortglömd eftersom de andra syskonen tog snarare än bara fick uppmärksamhet. Bortglömd förutom när jag gjorde något jag inte borde, och då fick man bara negativ respons. Min trasiga bakgrund och sårade känsloliv har gjort att jag känner skuldkänslor gentemot andra när jag sviker. När jag inte uppfyller förväntningarna. Jag hade ingen far, jag hade ett svin till manlig förebild. Mitt barns far är inget svin...vi kommer bara inte överens om vår gemensamma värdegrund längre. Och att beröva mitt barn sin far är också tungt... det krossar mig. Men om hon är med honom så fostras hon in i en religion där JAG inte finns för att ge balans. Tro i sig själv ser jag inget fel i... men hon kommer inte kunna välja fritt vad HON vill tro, eller vad HON vill praktisera... Det är den starka bokstavstroende fadern och omgivningen som kommer "välja" åt henne. Så klart att jag inser att jag har ett ansvar gentemot mitt barn! Men det gör det inte lättare för det...

Jag vet vad jag måste göra, jag tvekar inte där. Det är bara att vetskapen om det jag kommer ställa till med som äter upp mig inifrån.

Jag har insett att varje gång jag ställts inför en jobbig livssituation, när jag varit tvungen att konfrontera något jag känner som jobbigt, så har jag flytt från ansvaret och förväntat mig att andra ska göra det "tuffa beslutet" åt mig istället. Jag har befunnit mig i en annan lika jobbig livskris en gång tidigare i tonåren, då var jag lika rädd. lika skrajsen inför det jobbiga beslut jag var tvungen att ta... så jag lät andra reagera och sätta mig i den situation jag inte vågade själv... Men nu är jag en vuxen kvinna och inser att jag inte kan göra så, jag har ett barn att ansvara för... Jag är bara vilsen och vet inta vilka verktyg jag ska använda mig av för att hantera min djupt emotionella kris och känsloMONSTER som göds inuti mig av alla skuldkänslor, ångest, ånger, rädsla och sorg...

Han kommer inte låta mig ha henne, han kommer ta henne och fly landet utan tvekan. Hade han velat ha henne varannan vecka och vi hade kunnat komma överens hade det inte varit några problem. Jag är inte oresonlig eller självisk och vill ha mitt barn för mig själv. Barnet förtjänar sin far, och han är ingen dålig far. Om tingsrätten och domstolen får en bild av att det här är en "normal" separation eller "normal" vårdnadstvist så är det slutet för mig och mitt barn. Då flyr jag hellre med henne själv i vetskapen om att jag åtminstone kommer ge henne alla livsmöjligheter medan hennes far kommer begränsa dem...

Det är därför jag redan kontaktat socialtjänsten. Ingen utredning är startad så klart, men jag vill ha det på papper från start... Jag är inte intresserad av att ta ifrån honom hans barn. Jag vill skydda barnet. Han har inga som helst intressen att ge mig tillgång till henne vid gemensam vårdnad, utan han kommer ta henne för att "skydda" henne från mig. Jag har som mål att få enskild vårdnad med övervakat umgänge, men hur vet man hur lång tid det tar innan jag får det.

Han är konservativ i mångt och mycket, i annat är han en välbalanserad förnuftig individ. Jag är övertygad om att han hade varit ett kap för vilken kvinna som helst om det inte vore för att den blinda religiösa övertygelsen får honom att anamma vissa idéer och tankar som han kanske innerst inne ibland känner inte stämmer. Han "vet" att det i teorin för en rättrogen  innebär att en kvinna inte får gå ut utan sin makes tillåtelse, att hon måste lyda honom i princip "allt" så länge det inte klart går stick i stäv med religionen (ex utföra något som är synd enligt tron eller avstå från ens religiösa obligationer) men han har aldrig tyckt att det är så man EGENTLIGEN ska bete sig - och det gör han inte. Han är som sagt ingen psykopat som praktiserar det som är rena guldgruvan för en psykopat att använda om man skulle vilja styra och kontrollera en kvinna. Jag lever inte så som majoriteten av hängivna praktiserande muslimer lever, det vill säga i ett kvinnoförtryck. Men om jag 100 % går ut ur tron så är han rädd att mitt inflytande på vårt barn kommer leda till att barnet lever "omoraliskt" (har pojkvän, inte täcker sig, inte praktiserar religionen eller kanske tom väljer en helt annan tro att följa eller ingen alls). Vi kommer alla hamna i helvetet då och jag som avfälling hade i ett samhälle där religiösa lagar gäller blivit straffad med döden (något jag aldrig tyckt vara rätt trots min djupa tro)... 

Det är i slutändan faktumet att jag förlorar henne för alltid när mitt avfall från tron blir känt som gör att jag redan nu tänker och plågar mig själv med vilka alternativ jag har för att skydda mig och mitt barn. Men jag är rädd för den osäkra framtiden och därför vet jag inte när rätt tillfälle är att verkställa allt...