Hej! Jag skulle gärna vilja höra tonårsföräldrars reaktioner på om deras barn skulle komma hem och berätta att de skall bli föräldrar? Hur är det lämpligast att säga det till er och när är det bästa och sämsta stunden att berätta det? HUr skulle ni reagera arga, oroliga, ledsna, besvikna eller glada?
Jag har en dotter som är 4 år gammal.Och min syster som är 15 år gammal.Hon bor hos oss och jag och min sambo har ansvaret för henne,eftersom vi är hennes fosterföräldrar.
Jag själv fick barn när jag var 17 år gammal,det har jag aldrig ångrat.
Men jag pratar väldigt mycket med min syster om skydd och killar.Om barn.
Jag pratar massor med henne om hur viktigt det är med utbildning,att hon är fri att göra vad hon vill efter det.
Jag har förklarat för henne vilket liv hon kan ha innan hon skaffar barn.Hon kan plugga färdigt,börja jobba,ut och resa,ta körkort,spara pengar.Göra det som faller henne in.
Allt det som mina vänner gör.Som jag inte haft tillfälle.
Vissligen har vi bra ekonomi,vi kan göra vad vi vill pengamässigt.Men vi har jämt så himla otur,vi åker på bakslag ofa.Vi blir ofta sjuka.
Utan sambon hade jag inte haft det lika gott ekonomiskt.
Jag tror min syster är väldigt förnuftig,hennes drömmar är viktiga för henne.Hon vill ha ett bra arbete och tjäna pengar,hon vill resa och vara fri.Hon växte upp fattig hos vår mamma,men nu har hon det bra när hon bor hos oss,och hon vill fortsätta så när hon flyttar hemifrån.
Jag vill inte att hon ska ha barn,jag vill att hon ska vänta till skolan är färdig i alla fall och lite till.Jag var alltid så rädd att hon skulle bli gravid innan och sånt,men hon har sällan sexuellt umgänge och hon vill inte ha barn än.
Jag hade inte skällt på henne om hon blev gravid.Inombords hade jag blivit besviken och ledsen.Svårt att förstå varför hon vill ha barn just nu när hon har hela livet framför sig.
Jag hade stöttat henne.
Men vi har många ärliga samtal om just detta,och jag tror hon förstår vad barn innebär.Jag själv har en dotter,hon ser att jag missar väldigt mycket och lever ett helt annat liv än vännerna.Jag vet att jag missar,men det är inget jag saknar.Det är saker jag kan göra senare i livet,eller saker som hela familjen kan göra.
Det finns nog aldrig nåt bra eller dåligt tillfälle att berätta sånt.
Jag tycker man ska göra det så fort man fått veta det,och hoppas på att sina föräldrar inte dömmer en utan försöker stötta en istället.
Min dotter berättade att hon väntade barn på min 42 års dag....Hon var då 16½ år.Jag blev förvånad,rädd och chockad,det är nog vanligt,tänkte på hur hon skulle göra(behålla barnet?),hur hon skulle klara skolan(det ordnar sig),hur hon känslomässigt och ekonomiskt skulle klara av det...Jag älskarhenne och vill henne hennes bästa,ändå var jag dum och sade att hon borde göra abort...(förlåt gumman,men det var första reaktionen och rädsla hur det skulle gå),men min dotter blev stött och arg och är envis(som tur är) och var bestämd,det här var hennes beslut och hon skulle minsann behålla det!! Jag själv blev gravid i slutet av hennes graviditet,men det blev MF när hennes underbara son var 2 månader.
Nu är jag så glad att hon var envis,hennes pojke är en underbar dotterson som vi alla älskar,han är första barnbarnet på båda sidor,och han är som en lillebror eller kompis till min minsta,de har så kul i hop det är ju bara 2 år och 9 månader emellan dem,som bröder som sagt...Min dotter är en toppenbra mamma till sina barn,kunde inte varit bättre! Hon fick en underbar,näpen dotter i oktober! Min älskade dotter heter Josefin86 här på FL.kika in om du vill.Hon har alltid varit så snäll mot barn ochdjur,öm,förstående,vänlig och med ett stort,varmt hjärta fullt av kärlek och medmänsklighet,älskar henne!!! Hon blir 20 år i april i år.Visst kan det gå bra! Kram!
Jag har aldrig varit med om det själv, att änns döttrar kommer som unga och säger att de är gravida. Nu är ju mina tonåringar fortfarande rätt unga, men iallafall. Däremot så blev jag gravid som ca 15 åring, minns att jag bad att få vara själv med min mamma en fredagkväll.. (Pappa ville jag inte berätta för just då, av vissa anledningar) hade då förberett en mindre middag och vi satte oss och pratade. Då berättade jag att jag var gravid. Hon satt med öppen mun och stirrade på mig ett tag.. men efter det var hon nog rätt glad. Pappa däremot vart inte lika glad..
Men hon visade nog större "empati" eftersom hon själv blivit mamma som ung.
Skulle min dotter säga något sånt till mig så skulle jag nog bli chockad och aningen "besviken".. Men om hon beslutat sig för att behålla bebisen så skulle jag stötta henne, det hjälper inte att gå och tjura. En sak jag INTE skulle göra är att bli som en extra mamma åt bebisen.. noway.. som man bäddar får man ligga. Skaffar man barn så får man klara av ansvaret som kommer med det.
Jag var 21 år när jag blev gravid första gången och när jag berättade det för mina föräldrar (jättelycklig och väntade mig naturligtvis jubel) - så blev min mammas reaktion först tystnad, sedan: har ni verkligen tänkt igenom detta, och sedan: ja vänta er inte att jag ska ta hand om den bara. Gissa om jag blev snopen och arg. Resultatet blev ju att jag inte störde min mamma med några frågor i onödan. I efterhand har jag ju förstått, fast det tog ganska många år, anledningen. Jag har fyra syskon. Min yngsta syster var 13 år och mitt i värsta rebellåldern. Mamma var trött och sliten. Och såg nog fram mot att bli fri från bekymmer om barn.
Min yngsta dotter var 19 år när hon blev gravid. Det är mitt första barnbarn. Och jag hade nog gått och lite smått oroat mig för att dom skulle hitta på nåt, det kändes liksom i deras förhållande. Jag måste erkänna att jag nog hoppades att jag hade fel. Det var ju så att nu hade jag äntligen chans att ta ett stort kliv framåt på jobbet och göra "karriär". Så javisst, allra först blev jag nog innerst inne lite "besviken" eller vad som nu är rätt ord, orolig kanske. Även 19 år är ju ganska ungt och man har inte hunnit skaffa sig så mycket livserfarenhet. Men det dröjde ju inte länge innan jag var helt uppe i förväntningarna!
Jag vet inte om det finns något bästa sätt att säga det. I en allmänt lugn och avslappnad stund antar jag.
Det går nog inte att komma ifrån att första reaktionen blir oro och lite besvikenhet. Men besviken betyder nog inte besviken på att det ska komma en liten bebis, utan är nog snarare även det oro över vad ens eget älskade lilla barn måste börja ansvara för.
Min dotter var bara 17 år och 2 månader när hon blev mamma första ggn och bara 19½ år andra gången! Nu har hon inte fyllt 20 ännu och är en ansvarig bra duktig och underbar mamma till en son på väg mot tre år och en dotter på snart 5 månader....
Jag minns när jag var ca 15 och pratade med min mamma rent hypotetiskt om vad hon skulle tycka ifall jag kom hem en dag och meddelade att jag väntade barn. Hon sade då att hon hoppades innerligt att jag den dagen bodde hemifrån, att jag betalade mina egna räkningar osv. Hon hade inga planer på att betala för ett barn som hon inte själv valt att sätta till världen, och hon tänkte inte heller sitta barnvakt för att jag skulle kunna träffa kompisar.
Jag minns att jag blev förvånad- min mamma som var så snäll, hur kudne hon säga något sådant? Men idag så förstår jag henne och jag tycker att det var bra sagt av henne- för min rejält romantiserade bild av livet som tonårsmamma sprack och jag fick vara ungdom i flera år till - helt ovärderliga år. Idag skulle jag dessutom skämmas ifall mina föräldrar fått stå och betala för mitt barn, för det hade i så fall rört sig om de pengar som de i dagsläget kan lägga på något roligt åt sig själva efter att räkningarna är betalda.