Främling i mitt hem..

Jag är en mamma till två små pojkar och en bonusdotter sedan tre år tillbaka. Det har varit en riktig bergochdalbana av känslor och fungerat skit med dotterns mamma. Alla klassiska känslor har funnits och alla klassiska scenarion spelats upp. Mamman vill inte att hennes dotter ens ska prata med mig vilket är svårt när man bor ihop och allt däremellan har varit tjafs och dumheter. Barnet har även börjat reta mig med kommentarer som "jag vill att min mamma och pappa ska pussas" , "min pappa har legat i min mammas säng.." Osv. Hon minns inte att de vart tillsammans ens hon var 1 år när jag träffade hennes pappa. Det var aldrig några problem då. Jag engagerade mig till hundra procent i barnet vilket gjorde att allt blev jobbigare när det inte fungerade. Därför tvingade jag mig själv att ta ett steg tillbaka. Jag nedgraderade mig själv till "bara en vuxen"istället för bonusmamman som gjorde allt. Det blev mycket lättare. Men tyvärr har vi inte lyckats komma närmare varandra. Jag och dottern går inte riktigt ihop trots att hon bara är snart 6 år. Detta innebär jobbiga känslor. Jag känner mig som en dålig person och en hemsk förälder. Jag längtar i te alls efter dottern och tycker det är skönt när hon åker hem. För då känns det, att hon åker hem till sig trots vv. Under semestern har det vart väldigt varmt och jag har struttat runt i rätt lite kläder hemma, mina små killar bryr sig inte (0 och 2 år!) och sambon tycker det är heeelt ok ; ) Detta gjorde dock att så fort styvdottern kom hem kände jag mig dom en främling i mitt eget hem, eller som att jag hade gäster hemma. Jag va tvungen att tänka på vad jag satte på mig på morgonen och kunde inte springa upp halvnäck och göra välling längre. Så här är jag och smyger i mitt eget hus. Ursäktar mig och gömmer mig. Inte för att jag är blyg och osäker, inte nånstans men för att vi har en gäst i hemmet. Som inte är en gäst. Jättejobbigt att leva såhär. Förväntar mig inga lösningsinriktade svar, behövde bara skriva av mig. : (