Vad händer om man har gemensam vårdnad, den ena föräldern vill flytta ca 20 mil till en annan stad och vill ha varannan helg och den andra föräldern ej godkänner detta men denne gör det ändå oavsett?
Göra som jag vill? Det jag gör är för dotterns bästa, det han gör är inte för hennes bästa utan för att sätta dit mig. Men det kanske är bättre att hon får kompisar 3 km bort istället för där hon bor, trots att varken mamma eller pappa har körkort? (Inlägg 68) här st har du en kärnpunkt anser jag, så här säger många mammor till sitt försvar men vet du även många pappor ser det bästa för barnet ur hans perspektiv utan minsta tanke på att sätta ditt mamman och det är värt en tanke så fort den andra föräldern inte resonerar som en själv
Varför oroar du dig att han ska flytta?
Jag har inte läst allt men om han bor 20 mil ifrån er (och inte skriver under papper för att du ska få vårdnaden, vilket fö inte alltid går igenom även om föräldrarna är överens om det) så är det så att du är boendeförälder och du får bestämma ganska mycket själv som berör barnets vardagsliv.
Om han kommer och kräver varannan v med 20 mil emellan (tar iofs bara två timmar ungefär) så kan du stämma honom på vårdanden om du anser att barnet far illa av att vara hos honom.
Jag tror att är man öppen för att det ska funka så gör det oftast det men har man ts inställning så då kan det bli svårt att se möjligheterna istället
Mina barn är stora idag men när de var små, den yngsta skulle fylla tre samma år stack barnens far med en annan kvinna efter tio års förhållande. Jag var uppvuxen i en annan stad ca:30 mil ifrån och där fanns hela min släkt. När han stack ville inte hans släkt umgås med mig längre. Han vägrade godkänna att jag flyttade tillbaka till min hemstad med barnen. Med honom har jag två barn och jag har ett barn sen tidigare med en annan som skrev på och godkände flytt.
I mitt fall blev alla barnen överförda till nya adressen direkt även att den andra fadern inte hade skrivit på. Han gjorde allt för att sätta dit mig, stämde mig och det var rättegångar under fem års tid men han lyckades inte med något ändå. Högsta domstolen vägrade till och med att kalla till nya förhandling, de skickade bara till min advokat att barnen ska fortsättningsvis vara boende hos modern, barnen skall inte på några villkor tas från modern och placeras hos fadern då modern är fullt kapabel till att ta hand om sina barn på bästas sätt. De tog ingen hänsyn till att fadern hävdade att jag hade flyttat med barnen utan hans tillåtelse. De skrev att man tar aldrig barn från en mor om det inte förevisar att barnen far illa på något vis hos modern och då spelar det ingen roll om det är hon som har flyttat med barnen.
Annars fungerar det så här om man flyttar och inte fadern godkänner det så kommer barnet inte att mentalskrivas på den nya adressen direkt utan fortsätta vara mentalskriven på den gamla adressen tre månader framåt. Man får då ta kontakt med folkbokföringen och meddela om att barnet/barnen bor på annan adress de senaste tre månaderna och sen kommer barnet bli folkbokfört på den nya adressen till slut oavsett om fadern har skrivit på eller inte. Men det kan bli problem under dessa tre månader om man söker bostadsbidrag eller andra bidrag eftersom man inte kan uppge att barnet är boende hos en. Det kan även vara svårt att få dagisplats där man bor eftersom de som är mentalskrivna där kommer i första hand i köplatserna. När det gäller skolgång är det obligatoriskt och barnet/barnen kan börja skolan även att de står mentalskrivna på annan ort.
Att man skulle bli av med vårdnaden är inte någon större risk så länge man inte förhindrar umgänge mellan barnet/barnen och umgängesföräldern. Socialförvaltingen/familjerätten kommer att bli inblandade och man bli kallad till möte, de gör hembesök för att göra en bedömning om hur barnen har det hos boendeföräldern. Om de anser att barnen mår bra hos boendeföräldern, de anser att boendeföräldern är en bra förälder som tar hand om sina barn på bästa tänkbara sätt så finns ingen större risk att de tar vårdnaden från denne. Det ska till mycket som sagt för att en boendeförälder ska bli av med vårdnaden och att barnen skulle placeras hos umgängesföräldern istället. Så länge man inte förhindrar umgänge så blir man inte av med vårdnaden.
När det gäller vem som ska betala resor för barnen till och från föräldrarna så ska man i den mån om att boendeföräldern har ekonomiska möjligheter dela på kostnaderna. Om inte boendeföräldern har ekonomiska möjligheter, ligger under normen så är det umgängesföräldern som ska stå för hela kostnaden oavsett vem som har flyttat eller vilken inkomst umgängesföräldern har. Det är alltid umgängesföräldern i första hand som ansvarar för utgifterna till och från honom/henne även om det är boendeföräldern som har flyttat.
Mitt ex vägrade betala ett öre för resorna, jag stod för hela kostnaderna i ca: två års tid, bad honom att betala hälften men han vägrade. Jag gick då till familjerätten där de gjorde en bedömning som visade att jag inte hade de ekonomiska möjligheterna att stå för rese kostnaderna. Det slutade med att han fick stå för hela kostnaderna i stället. Så länge jag betalade resorna så skulle de åka var annan helg men när han blev tvungen att betala hela resorna själv så blev det inte så ofta han ville ha dem längre för han tyckte inte det var värt att betala resor för dem för att få träffa dem då.
Den enda som har förlorat med att bråka i rätter, göra stämningar mm i flera år för att hämnas på mig för att jag flyttade för att jag behövde vara nära mina släktingar i min hemstad är bara barnens far, för den yngsta som idag snart blir 19 år vill inte ha något med honom att göra längre, hon verkligen hatar sin far som hållit på att bråka i alla år. även att jag inte har blandat in barnen i våra konflikter och aldrig pratat skit om deras far hur jävlig han än varit så är barn inte dumma att de inte uppfattar saker och ting, de märker även om de inte vet exakt allt.