Hönsföräldrar - vad är ni rädda för?

Låter helt normalt och sunt. Vi hade ungefär samma "gränser", eller vad man ska kalla det. 

Någon i en annan tråd skulle inte ens gå ner och öppna porten för en kompis eller sin man om barnet sov, då tycker jag nog att man får ta och tagga ner lite.  

Vem lämnar något litet barn så att han/hon tror att man som förälder lämnat honom/henne ensam!? Märklig tråd det här.

Nja, det är ju inte i denna tråd vi diskuterar det, utan det var i en annan tråd som var upprinnelsen till denna.

Här diskuterar vi den andra ändan- dvs de som inte går ner för att öppna dörren åt en kompis eller slänga soporna osv

I en annan tråd så anges åldern "möjligen från 13 år och uppåt" för när man "får" lämna sitt barn ensam hemma.

Göta Petter, säger jag bara.  

Men det var ju inte det du tog upp i ditt senaste inlägg. Jag är jättegärna "hönsig" om det är det är det du menar att man är för att man väljer att inte lämna sin 2-åring i tron att han/hon verkligen blivit lämnad av mig som förälder eller inte tycker att det är danande att spädbarn får skrika lite ensamt. Jag har inga problem med att vänta en timme med soporna (har långt till sophus) för att ta dem när bebis vaknar. Har heller inga problem att lämna dörren öppen när jag är i trädgården hos svärföräldrarna så att en 2-åring kan ropa och få svar + själv gå ut i trädgården till mig. Att ta hänsyn till barnets ålder och vad de kan greppa/förstå i en viss ålder har jag svårt att se som hönsigt. Men det är jag.

Knappast för att lämna soporna antar jag . Det beror väl på 13-åringen (finns dem man verkligen inte bör lämna tidigare eller ens då) och hur länge vi pratar om - minuter, timmar, dagar. Borde rimligt vis vara dagar då de flesta 13-åringar går i obligatorisk skola.....och där är de ju inte heller direkt inlåsta .

Nu var det ju ett svar på ett annat inlägg iofs.

Jag förstår inte riktigt din treradersmening där i början så den kan jag inte svara på. Du får gärna formulera om den om du vill att jag ska svara på något.

Vi håller ju med varandra i stort. Man ska ta hänsyn till barnets ålder och utveckling. Sen har vi uppenbarligen olika gränser och det är ju OK. Jag vill inte mässa på någon ett nytt beteende. Jag startade tråden för att jag ville få förståelse för vad som gör er så rädda och vad ni tror kan hända med barnen. Jag har inte riktigt fått svar på det än dock.

Vi är flera här som skriver samma sak så jag förstår inte riktigt vad du inte förstår. Spädbarn begriper inte att man kommer tillbaka om en stund alltså ser jag till att hålla mig på ett avstånd där jag snabbt kan svara barnet. Det kan jag inte om jag befinner mig så att varken jag eller barnet hör varandra. Det finns ingen anledning att utsätta barnet för den typen av stress i onödan. Att spädbarn gråter ensamma är inte danande/fostrande. 2 minuter är lång tid för ett spädbarn att gråta ensam. Att hänvisa till att barnet inte har någon tidsuppfattning känns rätt dumt. Självklart lämnar jag heller inte en 2-åring i en situation där han/hon tror att jag som förälder lämnat honom/henne ensam. Med en 2-åring kan man dock ha längre avstånd till eftersom han/hon om han/hon vaknar är mobil och kan ta sig till exempelvis trädgården och dessutom är så pass gammal att han/hon förstår att en person inte bokstavligen är borta/har övergivit en för att personen inte är i direkt närhet. En 2-åring förstår att man kan vara i ett annat rum etc. Barn bör vara trygga i att de kan få kontakt med sin förälder. Av den anledningen går jag inte till sophuset på andra sidan gården och lämnar mitt spädbarn. Av den anledningen lämnar jag inte min sovande 2-åring ensam i lägenheten för att gå ner i tvättstugan i källaren. Av den anledningen ser jag till att tonåringen har telefon+nummer så att han/hon kan nå mig vid behov och talar om för honom/henne om jag ska iväg.

Jo då, jag förstår vad ni skriver i allmänhet. Det vara bara just den meningen som jag inte förstod då den var lite knepigt formulerad.

Jag håller som sagt med dig i det mesta. Enda skillnaden är att jag bedömer att ett nyvaknat barn inte tar mer skada av att det tar 2 minuter jämfört med 20 sekunder tills föräldern kommer, så länge föräldern alltid kommer till slut.

Nu fungerar ju inte alla barn på samma sätt så det är så klart individuellt vilka gränser man skall dra. Mitt barn är väldigt slumrande då hon vaknar och gnyr/skriker och är oftast knappt medveten om att jag ens är där de första 2 minuterna, så då är det klart att jag kan ha en "liberalare" inställning än en förälder vars barn vaknar upp och är klarvaken då hen börjar skrika.

Jag är inte ute efter att döma någon eller prångla på någon en annan världsuppfattning. Jag var bara intresserad av vad som gör andra så rädda.

Men det handlar inte om att vara mer eller mindre liberal eller rädd eller orädd. Man lämnar inte ett spädbarn i en situation där det upplever att det blivit övergivet. Ett spädbarn förstår inte att "mamma/pappa kommer om en stund/några minuter". Spädbarnet får inget svar = mamma/pappa borta. Man låter inte bli att lämna för att man är hönsig utan för att man tycker att det är fel och gör det inte i onödan för helt triviala ting.

Och jag tror inte att det upplever sig mer övergivet efter 2 minuter än det gör efter 30 sekunder. Det är däremot skillnad på 0 och 30 sekunder- ja.
Thats all!

Men som jag sagt 100 gånger- alla barn är olika och ska behandlas därefter. Det vet föräldrarna bäst! Sen är det ju klart att inte heller jag gör onödiga ärenden då jag är själv med barnet. Är det inte räkskal typ i soporna så kan de ju vänta, vet jag om att jag kommer vara själv så planerar jag ju tvätten efter det, alternativt låter barnet somna i sin vagn så jag kan ta med hen utan att väcka osv.

Min förundran är dock hur långt vissa verkar gå för att inte lämna sitt sovande barn. I någon tråd var det en som sa att hen inte ens skulle springa ner och öppna porten för en kompis eller sin sambo... jag menar...suck. liksom- nej du, du får vänta därute till en granne kommer och öppnar, jag kan inte gå ut från lägenheten de 22 sekunder det tar att springa ner- sorry...

Sunt förnuft, är allt jag "begär" och mindre fördömande från andra för att man är med "liberal.

Kan väl säga att det såklart påverkat mig att mitt barn aldrig vaknat då jag varit ute på mina "ärenden" och aldrig behövt ta tag i en sådan situation. Hen sover som en stock på kvällarna och vaknar kanske en gång per månad innan jag själv gått och lagt mig osv. Skulle situationen varit annorlunda kanske jag tänkt annorlunda jag med. Vem vet.

 

Just så!