Gravid igen - livrädd

Hej alla föräldrar till prematurisar!

Är det någon mer som känt någorlunda likadant som mig?

Med åran skatt som är 19månader nu (okorr) blev min förlossning en mardröm (dröm på ett annat sätt).  Jag hade varit på ett ul på måndagen, bm som utförde det sa att jag inte behöver oroa mig alls, att bebis kommer stanna till minst vecka 40, ingenting var på gång. Det här var vecka 32+1.

Två dagar senare, på mitt arbete. Det sa nästan pang av att vattnet gick. Helt oväntat och helt oförberett. Jag sprang in på toaletten och tre minuter senare hade jag förlöst mig själv. Det blev ilfart med ambulans in till sjukhuset och, neo tiden och allt vad det innebar. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte hur jag överlevde den tiden... Våran lilla dotter var frisk som en nötkärna och har blivit väldens finaste lilla tjej såklart. Så även fast det var en mardrömsförlossning så var det även min mardröm.

Och nu då... Nu sitter jag här igen, jag går in i vecka 30 på onsdag. Och jag är fullkomligt livrädd. Jag känner så väl på mig att den här lilla lillebrorn kommer komma tidigare också. Jag har en fantastisk bm som är hur go som helst. Jag går regelbundet till en läkare och blivit sjukskriven 50% men som även gör en kontroll varje gång jag är där för att se så inget är på gång. Hon försöker lugna mig hela tiden med att säga att "aaallllting ser jätte fint ut, du behöver inte oroa dig aaaalls". Som sagt, hon är hur go som helst, och jag förstår att hon vill lugna mig. Men inom mig så kan jag in låta bli att bli lite irriterad över att dom inte förstår mig riktigt. Förra gånger så gjorde dom ett UL TVÅ dagar innan och sa likadant. Hur kan hon (läkaren) säga att det inte kommer hända igen när jag träffar henne ca 1gång/mån.  

Usch jag känner mig så förtvivlad. Att vara på arbetet gör mig en enormt stressad, båda psykiskt och fysiskt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, kanske bara få gnälla av mig...

Finns det någon som känt likadant eller är mina gravidhormoner uppe i himlen och far?