Jätte orolig över min son..
Jag har den senaste tiden kännt av att min son nog inte mår riktigt bra. Han är 4år och bor hos mig varannan vecka. Han har under några månader nu förändrats helt och hållet. Han är inte alls den där glada killen längre, han känns ofta trött, nedstämd eller arg. Och han har en jätte separationsånges gent emot mig. Han vill ha mig nära hela tiden och att lämna honom på dagis är jätte jobbigt då han inte alls vill släppa taget om mig. Och sen kommer han hem och berättar för mig hur en del barn på dagis kallar honom saker, kastar sten på honom och hade en dag sporrar honom i munnen. Min son är säkert inte guds bästa barn heller alla gånger och är i en sån ålder att jag märker att han ljuer ibland. Men det känns ju ändå som om man måste ta det på allvar. Men vad ska jag göra? När jag har pratat med personalen på dagis säger dom att dom också har märkt att det är något med min son och att han ofta drar si undan. Han vill hellre vara påen lilla avdelningen med alla dom små barnen (1-3års) Och ibland när jag hämtar honom så är han på den lilla avdelningen och han är jätte glad för att få vara där. Så det känns ju jätte bra. Men då är jag ju fundersam över varför han inte vill vara med barnen i sin ålder och är rädd att han inte kommer att utvecklas som han ska? Och hemma på gården är det jätte mycket barn ute och leker. Men min son känns som om han vill vara med men inte rikgigt vågar ta för sig. Han blir ofta överkörd av andra och många barn puttar bort min son. Tar saker ifrån honom, bjuder inte honom på säjer men alla andra. Och jag ser verkligen hur ledsen han blir. Jag köper liadana saker som dom andra barnen har för att han också ska kunna vara med m.m fast det inte känns rätt. Och han vaknar flera gånger varje natt och drömmer jätte mycket och vaknar ledsen. Jag har en jätte klump i magen och vill ju bara göra det bästa för min son. Vad ska jag göra? Och vem kan jag prata med? Hans pappa och jag har inte pratat på nästan två år. Och när jag nämnde detta för honom för någon vecka sedan sa han att hos mig är det inga problem. Fast jag vet att han är nästan ela sin vakna tid på dagis eller farmor. Som mamma känner man väl sitt barn bäst? Eller som förälder.