Psykiatrisk tvångsvård av personer som vill ta livet av sig. Kränker det deras rätt att bestämma över sina egna liv och kroppar?
Vård av prematura barn. Allt yngre barn kan räddas, men till vilket pris? (För att inte tala om att vården och samhälllet ofta överger dessa barn och deras familjer när värsta faran är över genom att inte bistå med den assistens som behövs.) Och hur ska man hantera att gränsen för liv kryper allt närmare gränsen för när abort är tillåtet?
Sedan finns det ju mer "vardagliga" frågeställningar också - ska man som patient ha rätt att begära en annan doktor för att man inte vill bli undersökt av en kvinna/man/mörkhyad/troende? Ska vårdpersonal kunna avstå från att behandla vissa personer (t ex en undersköterska med utländskt påbrå som blir upprepat kränkt av en åldrande rasist)?
Vilka läkemedel ska ingå i högkostnadsskyddet? Ska samhället bidra till kostnaden för otroligt dyra läkemedel för sjukdomar som endast drabbar ett fåtal? Var går gränsen?
Ska samhället bekosta all vård? Fertilitetsbehandlingar, följdsjukdomar pga fetma, rökning, skidåkning/klättring/riskfyllda fritidsaktiviteter?