Fyra missfall... vad ska jag göra?

Kort uppdatering.
En liten flicka kom 2 veckor över tiden. Förlossning typ ett dygn men ut kom hom. Lite komplikationer med blödning och bristning och operation för att få ut moderkakan. Är återhämtad nu och vi mår grymt och jag har aldrig varit lyckligare. Hon är 2 månader nu och jag svävar på moln. Är så tacksam.

Grattis!

Jag blev gravid bara någon vecka efter att jag skrev i denna tråd, efter den fjärde misslyckade IVF:en, fyra missfall och fyra års försök. I augusti i år föddes en liten pojke, han är jättefin. Han är ingen IVF-bebis, men jag tror verkligen inte att han är resultatet av att jag "slappnade av" eller något liknande (jag var rätt stressad denna period). Jag tror bara att det råkade lossna ett tufft ägg, som klarade sig den här gången.

Vi fick hjälp av Lennart Blomqvist och studien där man testade om trombyl hjälper vid upprepade missfall. Jag vet inte om jag hade trombyl eller placebo, men jag tror inte det var medicineringens förtjänst (studien har ju preliminärt visat att det som spelar roll är snarare omhändertagandefaktorn). Utan att det var ett bra ägg helt enkelt. Men det var absolut värdefullt att vara med i studien. Känslan av att göra något framför allt, och inte bara passivt invänta ett missfall.

När jag genomled mina missfall hade jag ett stort behov av att läsa solskenshistorier, så jag vill bidra med min nu. Det kan svänga snabbt! Kram från mig och min tvåmånaders bebis!!! Jag tänker ofta på alla som försöker och kämpar, de flesta i det tysta. All lycka önskar jag er!!

Hej,
Även jag har fått ett litet underverk!

Denna gång fick jag en låg dos av cortison de första 12 veckorna.

Lycka till ni som kämpar!!

Underbart att höra alla solskenshistorier. Min bebis är 6 månader nu och jag måste ibland nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt. Efter alla år av sorg, frustration, krossade drömmar och uppgivenhet så har man helt plötsligt en bebis!? :) Och jag håller med dig Arasall, inte beror det på att man tillsist "slappnade av". Jag hade en stressig period både före och under graviditeten...

Underbart att läsa denna tråd efter många timmars googlande..

Jag har nu haft fyra missfall och jag tror själv att det beror på mina sköldkörtelvärden. Jag äter levaxin men har väldigt höga antikroppsvärden. Jag hoppas ni kan hjälpa mig lite på vägen :)

- Ni som ätit kortison, hade ni höga antikroppsvärden (TPO anti)?

- När började ni med kortisonet och hur länge plus vilken dos?

- Tips på den bästa läkaren (helst i Stockholm) som är insatt i denna problematik? Många verkar inte ta en på allvar...

Grattis till era barn och hoppas någon orkar svara!

Kramar

Hej! Vi har fått ett barn till. Fick ett missfall först men såg sedan till att äta kortison igen. Och det gick vägen. Sju graviditeter och två barn senare vill jag bara säga: -Ge inte upp!

Tack Inelg! Det blev en go liten kille... Och GRATTIS till dig också!!! Jag åt prednisolon. En månad före och fram till vecka 20 cirka. Gjorde en onödigt lång nedtrappning (åt som mest 7,5 mg bara).

Vad fantastiskt att så många av er har fått barn trots alla missfall! Jag blir alldeles rörd när jag läser era historier!

Även vi har fått en liten flicka till slut!  Hon föddes för en vecka sedan med kejsarsnitt pga risk för komplikationer (placerat previa, sätesbjudning, misstänkt placerat accreta och vasa previa) men allt gick jättefint och vi har mått bra från start.

Jag har skrivit om min historia i ett par andra trådar (www.familjeliv.se/forum/thread/72264086-fler-med-upprepade-mamf-som-snart-ska-forsoka-igen och www.familjeliv.se/forum/thread/54394166-4-missfall-finns-det-hopp) men i korthet är den följande:

Fyra sena missfall (v. 14-19), varav de tre sista inom ett år, därefter två hysteroskopier pga misstänkta sammanväxningar i livmodern (s.k. Ashermans syndrom) med diagnosen "totalförstörd livmoder, du kan glömma att få fler barn",  sedan ett knappt år på p-piller för att reglera mensen (smärtsam mens varje månad utan blödning pga sammanväxningarna) parallellt med djup depression och sedan en månads tillfälligt uppehåll från p-pillerknaprandet = gravid (!).

Totalt oväntat alltså, men en psykiskt fruktansvärt jobbig graviditet där jag överhuvudtaget inte kunde glädja mig eller se fram emot något. Fick lov att sluta med antidepressiva och klarade inte ens av att prata om graviditeten med familj eller vänner, endast med min man. All fokus på att ta hand om de äldre barnen och jobbet (som var en välkommen avlastning från alla svarta tankar).

Först nu när hon är här har jag kunnat plocka fram bebiskläder och utrustning och vågat berätta för bekantskapskretsen. Innan dess klarade jag inte ens av att gå ner i källaren och titta på barnvagnen och spjälsängen...

Men nu är hon som sagt här, och vi mår BRA! Jag känner att jag vågar se framåt, och någon gång ska jag också våga titta bakåt på de senaste åren och bearbeta det som hänt. Men just nu fokuserar jag på att njuta av tillvaron och vår oändligt fina lilla dotter, som jag älskar lika hett som de andra.