Anonym (Sliten)

Äldre 4 May 08:11

18 svar

Hur ska jag tänka?

Jag är ensamstående och har hela vårdnaden för vår 2,5-åring. Pappan har ingen bostad, är inneboende hos en stökig vän. Vi är överens om att det inte är möjligt att pappan har barnet där, umgänget har därför varit hos mig.

Och nu det kluriga. Vi har båda psykiska problem, jag med diagnos, pågående behandling och ett strukturerat och fungerande liv. Pappan har ingen diagnos och ingen fungerande kontakt med psykiatrin. Han är nu sjukskriven p.g.a. det.

Umgänget har alltså varit hos mig det senaste året, men då pappan haft svårt att förstå gränser (ffa att inte bråka och bete sig inför barnet) så har jag sagt att han tyvärr inte längre kan vara hos oss. Han har då bara möjligheten att träffa barnet ute. Vi har försökt med det, men även då har han börjat bråka inför barnet. Det skrämmer både mig och barnet. Jag har då sagt att jag vill att min mamma är med när han hämtar och lämnar, vilket varit ok. Så han har fått göra upp om tider med min mamma.

Här krånglar han, kommer inte avtalad tid, vill kunna komma med en dags varsel. Något schema har han aldrig velat göra, mer än under någon vecka förra hösten när jag fick hans arbetsschema och "bestämde" tiderna. Här har jag nu börjat sätta ner foten, jag behöver veta längre än en dag innan han ska komma. Jag har barnet jämt och vill kunna planera något de dyrbara timmarna han har barnet.

Ibland är jag orolig för hans mentala status. Det går inte att prata över huvudtaget kring barnet ibland, alltså upplysa om omständigheter kring barnet och få veta när han tänkt lämna barnet. Ibland är jag osäker på om han har koll på vilka tider vi bestämt. Han kan helt plötsligt få en knäpp och inte "ha tid" att prata, eller bli arg om jag säger emot honom. Då lägger han på utan att jag vet vad som gäller. Jag har vid två tillfällen ställt in tider då han skulle träffat barnet, då jag varit osäker på hans stabilitet. Inge jag gärna gör då jag kämpat för att de ska ha ett fungerande umgänge. När jag gjort det, antytt att vi behöver hjälp då det här inte fungerar, så kommer hoten. Jag är sjuk och han ska sänka mig om jag kontaktar socialen. Det gör mig så rädd för jag litar inte på dem, jag är rädd att de finner mig olämplig p.g.a. min diagnos. Så jag känner mig tvungen att lyda hans nycker och helt låst.

Igår skickade jag ett sms och frågade om han inte tänkte göra upp tider för umgänge med min mamma. Fick ett svar kl. 04:30 om att han skulle det, och att han kanske ville ha barnet hela dagen på söndag. Det är lördag idag och igen får jag veta dagen innan. Jag svarade att jag behöver mer tid än så. Får jag ett svar så kommer det nog i em då han verkar ha varit vaken länge igår...

Hur mycket ska jag behöva anpassa mig? Jag löser det här så gott jag kan själv, vill inte kontakta familjeenheten i första hand. Är jag tvungen till slut, så får det bli så, men fram tills dess vill jag inte göra ågot som kan användas emot mig. Därför undrar jag hur flexibel jag måste vara, måste jag ställa upp med en dags varsel, måste jag stå ut med att han skriker och bråkar inför oss? Hur "galen" får han verka utan att jag behöver skydda mitt barn? Jag blir själv så rädd och illa till mods av hans beteenden att jag inte vet om jag överreagerar.

Nyfiken gul

Äldre 4 May 09:38

#1

i ditt läge hade jag inte tvekat, ta kontakt med familjerätten. Du ska begära övervakat umgänge , dvs begära en kontaktperson som är med hela umgänget som skydd för pappans eventuella utbrott.

Frågan är om han överhuvud taget är lämplig att ha barnet?

Barnet är litet och förstår inte vad som händer, har det verkligen något utbyte av träffarna med pappan?

Vill HAN träffa sitt barn eller är det DU som vill att dom ska träffas?

Du borde sätta ditt barns bästa i första hand och jag tycker verkligen inte att barnet ska behöva träffa honom när han är den han är och inte går att lita på.

Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

Anonym (Sliten) Trådstartaren

Äldre 4 May 09:58

#2

Nyfiken gul skrev 2013-05-04 09:38:04 följande:

i ditt läge hade jag inte tvekat, ta kontakt med familjerätten. Du ska begära övervakat umgänge , dvs begära en kontaktperson som är med hela umgänget som skydd för pappans eventuella utbrott.

Frågan är om han överhuvud taget är lämplig att ha barnet?

Barnet är litet och förstår inte vad som händer, har det verkligen något utbyte av träffarna med pappan?

Vill HAN träffa sitt barn eller är det DU som vill att dom ska träffas?

Du borde sätta ditt barns bästa i första hand och jag tycker verkligen inte att barnet ska behöva träffa honom när han är den han är och inte går att lita på.

Tack för ditt svar.

Sådana tankar har jag absolut. Han har inga utbrott (vad jag vet) när han är ensam med barnet. Ilskan är mest riktad mot mig, han är arg för att vi inte är en familj längre. Barnet frågar mycket efter pappa när det gått en längre tid utan träffar. Han vill träffa - men på hans villkor - och jag vill bara att allt ska bli så bra som möjligt för mitt barn. SJÄLVKLART.

Dock finns min rädsla för vad för skit han ska snacka, jag vet att han är väldigt bra på att förvränga saker. Han har t.ex. haft konflikter på jobbet (nu är han uppsagd) där han delvis blivit felbehandlad men också betett sig illa själv. facket verkar han trots det ha kunnat vända helt till sin sida. Så, en rädsla att förlora mitt barn finns i botten, vilket INTE är mitt barns bästa.

Nyfiken gul

Äldre 4 May 10:06

#3

Anonym (Sliten) skrev 2013-05-04 09:58:05 följande:

Tack för ditt svar.

Sådana tankar har jag absolut. Han har inga utbrott (vad jag vet) när han är ensam med barnet. Ilskan är mest riktad mot mig, han är arg för att vi inte är en familj längre. Barnet frågar mycket efter pappa när det gått en längre tid utan träffar. Han vill träffa - men på hans villkor - och jag vill bara att allt ska bli så bra som möjligt för mitt barn. SJÄLVKLART.

Dock finns min rädsla för vad för skit han ska snacka, jag vet att han är väldigt bra på att förvränga saker. Han har t.ex. haft konflikter på jobbet (nu är han uppsagd) där han delvis blivit felbehandlad men också betett sig illa själv. facket verkar han trots det ha kunnat vända helt till sin sida. Så, en rädsla att förlora mitt barn finns i botten, vilket INTE är mitt barns bästa.

du kommer inte att förlora ditt barn så släpp dom tankarna. Du ska inte gå med på vad som helst bara för att han trycker på dina ömma punkter. Han vet dina svaga sidor och utnyttjar bara det för att kunna bete sig som ett arsel.
Gå inte på det!

Var den kloka och förståndiga i det här och ta rodret och bestäm hur det ska vara. Det är ju för ditt barns bästa du måste sätta ner foten .

han kan snacka hur mycket han vill det finns ingen familjerätt eller tingsrätt i världen som går på skitsnack. Det funkar inte så.

Han gör som han vill så länge du tillåter honom att göra det.

Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

Anonym (1)

Äldre 4 May 10:07

#4

Har du något speciellt planerat för dig och barnet i morgon eller säger du nej bara för att du kan?

Nog kan jag förstå att du vill kunna planera men samtidigt, så länge som ni inte har ett schema så är det väl bättre att barnet får träffa sin pappa?

Anonym (Sliten) Trådstartaren

Äldre 4 May 10:13

#5

Nyfiken gul skrev 2013-05-04 10:06:44 följande:

du kommer inte att förlora ditt barn så släpp dom tankarna. Du ska inte gå med på vad som helst bara för att han trycker på dina ömma punkter. Han vet dina svaga sidor och utnyttjar bara det för att kunna bete sig som ett arsel.
Gå inte på det!

Var den kloka och förståndiga i det här och ta rodret och bestäm hur det ska vara. Det är ju för ditt barns bästa du måste sätta ner foten .

han kan snacka hur mycket han vill det finns ingen familjerätt eller tingsrätt i världen som går på skitsnack. Det funkar inte så.

Han gör som han vill så länge du tillåter honom att göra det.

Om allt funkar som det ska, så borde det vara som du säger. Har hört så mycket skräckhistorier att jag undrar...

Anonym (Sliten) Trådstartaren

Äldre 4 May 10:15

#6

Anonym (1) skrev 2013-05-04 10:07:50 följande:

Har du något speciellt planerat för dig och barnet i morgon eller säger du nej bara för att du kan?

Nog kan jag förstå att du vill kunna planera men samtidigt, så länge som ni inte har ett schema så är det väl bättre att barnet får träffa sin pappa?

Inga planer än, nej. Du tycker att det är bra att barnet träffar sin pappa? Jag har inte sagt nej, men påpekat att han behöver planera tidigare. Det är inte alls säkert att min mamma heller kan ställa upp med så kort varsel. Chansen finns ju. Men ringer han henne ikväll, så...

Anonym (1)

Äldre 4 May 10:17

#7

Anonym (Sliten) skrev 2013-05-04 10:13:50 följande:

Om allt funkar som det ska, så borde det vara som du säger. Har hört så mycket skräckhistorier att jag undrar...

Vad har du för diagnos och påverkar sjukdomen ditt föräldraskap? Om din kontakt inom sjukvården hade trott att ditt barn inte hade det bra med dig så hade h*n varit skyldig att göra en orosanmälan. Så denne tror inte att barnet inte har det bra, så varför skulle socialtjänsten göra det?

Nyfiken gul

Äldre 4 May 10:18

#8

Anonym (Sliten) skrev 2013-05-04 10:13:50 följande:

Om allt funkar som det ska, så borde det vara som du säger. Har hört så mycket skräckhistorier att jag undrar...

skräckhistorier ska du inte gå på. Det finns lagar och regler som tydligt talar om hur det ska vara och lagarna gäller även honom. Så enkelt är det.

Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

Anonym (1)

Äldre 4 May 10:56

#9

Anonym (Sliten) skrev 2013-05-04 10:15:12 följande:

Inga planer än, nej. Du tycker att det är bra att barnet träffar sin pappa? Jag har inte sagt nej, men påpekat att han behöver planera tidigare. Det är inte alls säkert att min mamma heller kan ställa upp med så kort varsel. Chansen finns ju. Men ringer han henne ikväll, så...

Det är väl självklart att det är bra?! Kan inte du prata med din mamma? Om du vill att barnet ska få en bra relation med sin pappa så kan väl även du bjuda till?

Nyfiken gul

Äldre 4 May 11:39

#10

Anonym (1) skrev 2013-05-04 10:56:26 följande:

Det är väl självklart att det är bra?! Kan inte du prata med din mamma? Om du vill att barnet ska få en bra relation med sin pappa så kan väl även du bjuda till?

men det är ju det hon gör, problemet är ju att pappan inte verkar göra det. Tvärtom så verkar ju han totalt ointresserad av att få umgänget att fungera.

Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

Anonym (1)

Äldre 4 May 11:45

#11

Nyfiken gul skrev 2013-05-04 11:39:20 följande:

men det är ju det hon gör, problemet är ju att pappan inte verkar göra det. Tvärtom så verkar ju han totalt ointresserad av att få umgänget att fungera.

Han är inte ointresserad, han vill ha barnet i morgon.

Nyfiken gul

Äldre 4 May 12:09

#12

Anonym (1) skrev 2013-05-04 11:45:34 följande:

Han är inte ointresserad, han vill ha barnet i morgon.

då ska han kunna ge det svaret också och inte ett svar som kan tolkas som ett kanske, ett nej eller tolkas som ointresse eller jävulskap.

Vill han ha barnet så säger han det och kan ge ett rakt besked.

Det han gör är inte att bjuda till , han gör helt enkelt som han vill och anser att Ts ska finna sig i det.

Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

Anonym (jag förstår)

Äldre 4 May 12:26

#13

Det där låter väldigt likt min situation. Min dotters pappa har diagnosen lindrig utvecklingsstörning, och var precis så som du beskriver ditt ex. Han var hotfull mot mig och misshandlade mig innan jag slutligen kastade ut honom. Efter det har han betett sig väldigt olämpligt, så som du beskriver i ts. Vid flera tillfällen fick kände jag mig tvungen att neka honom det umgänge som vi hade bestämt på familjerätten. Slutligen stämde han mig på vårdnaden och nu har en tvist pågått i nästan ett år och vi börjar närma oss ett slut. Vi har genomgått en vårdnadsutredning för att se hur vårdnaden och umgänget ska fungera som bäst. Vi har provat allt möjligt när det gäller umgänget, han har haft henne själv, hos mig och även övervakat av socialen. Tack vare familjerätten och socialen har det nu kommit fram att han inte är lämplig att ha umgänge med dottern pga att umgänget blir oförutsägbart för barnet. Ni måste ha ett bättre schema, och utesluta spontana träffar. Du beskriver att barnet blir rädd när pappan blir arg på dig, hur har det påverkat hen?

I slutskedet av vår utredning talade utredaren om för mig att det viktigaste var att skydda mitt barn. Det är en svår balansgång att väga barnets rätt till umgänge med sin pappa och skyldigheten att skydda ditt barn, men skydligheten att skydda väger tyngst och om du, trots att du vet att barnet far illa av pappans beteende och oförutsägbarhet, lämnar ditt barn till honom så är det du som brister i ditt föräldraskap och det är det som socialen i så fall kan vända emot dig.

Jag tycker faktiskt att du ska kontakta familjerätten, förklara er situation och rådfråga dem. Och var inte rädd för att förlora ditt barn. Om du är stabil och har den kontakt med psykatrin som behövs för att du ska fungera och barnet mår bra hos dig så har du absolut ingenting att vara rädd för.

Stort lycka till!

Anonym (Sliten) Trådstartaren

Äldre 4 May 12:29

#14

Anonym (1) skrev 2013-05-04 11:45:34 följande:

Han är inte ointresserad, han vill ha barnet i morgon.

Och med hur kort varsel "ska" han meddela? Jag har alltid tidigare ställt upp, även om han samma dag fått för sig att sakna barnet. Han har fått vara hemma hos mig.

Men någonstans undrar jag vilka skyldigheter jag har. Jag tycker situationen är olustig, han gör ingenting för att förbättra sin egen situation (eget boende, sin hälsa). Allt går efter hans pipa, och kommer väl göra det så länge jag inte gör nåt åt det.

Fram tills jag gör något åt det undrar jag vad lagen säger, hur långt behöver jag enligt lag gå? Jag vill inget hellre än att barnet och pappan har en fin relation, men det finns många orosmoln och hinder. Jag tycker egentligen inte att det är självklart att det är bra för barnet att träffa pappan - eller, det vet jag först efteråt. 50% eller fler av gångerna har han fått utbrott eller betett sig illa. Jag vet inte säkert, därför skriver jag tråden. Självklart? Nej, jag håller inte med.

Anonym (Sliten) Trådstartaren

Äldre 4 May 14:53

#15

Anonym (1) skrev 2013-05-04 10:17:04 följande:

Vad har du för diagnos och påverkar sjukdomen ditt föräldraskap? Om din kontakt inom sjukvården hade trott att ditt barn inte hade det bra med dig så hade h*n varit skyldig att göra en orosanmälan. Så denne tror inte att barnet inte har det bra, så varför skulle socialtjänsten göra det?

Min diagnos är IPS/Borderline och idag påverkar det inte mitt föräldraskap mer än att jag ibland är trött och inte alltid lagar hemlagat eller orkar med parken varje em. Jag har pratat mycket om det här med min behandlare, som säger att om det kommer en förfrågan så kommer hon säga att hon inte ser min diagnos som ett hinder i mitt föräldraskap.

Men mitt mående har påverkat tidigare på så vis att jag inte varit passiv i exets "hets". Jag har i de allra, allra flesta fall (nu talar vi innan och strax efter separation) lagt krutet på att få honom lugn men har också dragits in med ett behov av att försvara mig och få stopp på honom. Första året efter barnet föddes mådde jag inte bra. Jag har blivit arg, velat få ut honom och blivit ledsen. Så jag har ibland inte betett mig exemplariskt. Jag har förstått att han ofta gått igång på det, så jag har blivit mer och mer noga med vad jag själv säger för att inte provocera. Idag vet jag inte vad mer jag kan göra för jag vågar knappt yppa ens att han ska lugna ner sig. Allt jag säger emot honom gör honom mer arg.

Det tar hårt på mig, dessa möten, och jag kan vara ångestfylld ett par dagar efteråt. Det är så onödigt.

YummyMami

Äldre 4 May 15:00

#16

Bestäm tillsammans bestämda dagar- tider och kommer han inte den dagen och tiden så får han komma nästa gång eller nästa gång, du ska inte behöva föra någon form av jourtider för att när det behagar honom. Kan ni inte samtala om och bestämma tider tillsammans så ta kontakt med familjerätten där ni får samtalstöd.

Livet liiivet, varje dag något nytt, dyslexiamaniac.bloggplatsen.se

Anonym (Sliten) Trådstartaren

Äldre 4 May 15:02

#17

Anonym (jag förstår) skrev 2013-05-04 12:26:33 följande:

Det där låter väldigt likt min situation. Min dotters pappa har diagnosen lindrig utvecklingsstörning, och var precis så som du beskriver ditt ex. Han var hotfull mot mig och misshandlade mig innan jag slutligen kastade ut honom. Efter det har han betett sig väldigt olämpligt, så som du beskriver i ts. Vid flera tillfällen fick kände jag mig tvungen att neka honom det umgänge som vi hade bestämt på familjerätten. Slutligen stämde han mig på vårdnaden och nu har en tvist pågått i nästan ett år och vi börjar närma oss ett slut. Vi har genomgått en vårdnadsutredning för att se hur vårdnaden och umgänget ska fungera som bäst. Vi har provat allt möjligt när det gäller umgänget, han har haft henne själv, hos mig och även övervakat av socialen. Tack vare familjerätten och socialen har det nu kommit fram att han inte är lämplig att ha umgänge med dottern pga att umgänget blir oförutsägbart för barnet. Ni måste ha ett bättre schema, och utesluta spontana träffar. Du beskriver att barnet blir rädd när pappan blir arg på dig, hur har det påverkat hen?

I slutskedet av vår utredning talade utredaren om för mig att det viktigaste var att skydda mitt barn. Det är en svår balansgång att väga barnets rätt till umgänge med sin pappa och skyldigheten att skydda ditt barn, men skydligheten att skydda väger tyngst och om du, trots att du vet att barnet far illa av pappans beteende och oförutsägbarhet, lämnar ditt barn till honom så är det du som brister i ditt föräldraskap och det är det som socialen i så fall kan vända emot dig.

Jag tycker faktiskt att du ska kontakta familjerätten, förklara er situation och rådfråga dem. Och var inte rädd för att förlora ditt barn. Om du är stabil och har den kontakt med psykatrin som behövs för att du ska fungera och barnet mår bra hos dig så har du absolut ingenting att vara rädd för.

Stort lycka till!

Tack för din berättelse,

barnet har ibland sagt att det blir ledset när jag frågat, men är annars ett tryggt barn. När mötena var täta och jobbiga situationer uppstod kunde barnet bli väldigt mammigt. Speciellt en period. Verkade också ha mardrömmar/nattskräck. Nu är det mer sälla han träffar barnet, och utbrotten blir kortare då han börjat få vett nog att gå ut när jag säger det. Relativt snabbt.

Jag måste nog själv ringa och rådfråga, vill just veta hur jag ska tänka i balansgången. Fy sjutton. Tack för stödet.

Anonym (jag förstår)

Äldre 4 May 15:22

#18

Anonym (Sliten) skrev 2013-05-04 15:02:03 följande:

Tack för din berättelse,

barnet har ibland sagt att det blir ledset när jag frågat, men är annars ett tryggt barn. När mötena var täta och jobbiga situationer uppstod kunde barnet bli väldigt mammigt. Speciellt en period. Verkade också ha mardrömmar/nattskräck. Nu är det mer sälla han träffar barnet, och utbrotten blir kortare då han börjat få vett nog att gå ut när jag säger det. Relativt snabbt.

Jag måste nog själv ringa och rådfråga, vill just veta hur jag ska tänka i balansgången. Fy sjutton. Tack för stödet.

Låter som min dotter. Hon hade mardrömmar och var väldigt mammig, dessutom fick hon panik och började hyperventilera när någon höjde rösten och blev väldigt instängd i förhållande till personer hon inte kände (främst män). Mardrömmarna och "mammigheten" var som värst när hon träffade sin pappa ofta. Upplever du att det är så är det såklart inget bra tecken och tyder på att ditt barn har en omedveten rädsla för sin pappa och då ska hen inte utsättas för ett oövervakat umgänge med honom.

Du ska inte heller behöva känna rädsla och ångest inför era möten. Det är bra att du har tagit hjälp av din mamma, men jag tror att du skulle känna dig tryggare om deras umgänge var mer begränsat och övervakat. När min dotter hade övervakat umgänge med sin pappa fick jag vara med för att min dotter var så liten (2,5) och inte kände sig trygg hos honom. Jag var rädd för honom och inför första mötet fick jag panikångest, men kontaktpersonerna fanns där för att jag skulle känna mig lugn också.

Du måste se till att hitta en bra lösning både för din egen skull och för ditt barns.

Hur ska jag tänka?

INNEHÅLL