Ni som ej kunde få 2:an hur mår ni idag?

Hej!

Efter ett antal IVF:er, tre missfall, varav ett i v. 22 gav vi upp. Sorgen är vidrig och enorm. Men för mig har det varit viktigt att gå vidare när jag sörjt klart. Vad ville jag egentligen? ...Jag kom fram till att jag mest av allt ville ha ett syskon till min dotter.

Började en adoptionsprocess, men insåg att vi inte skulle hinna få något barn innan vi var för gamla.

Har nu precis blivit familjehem åt en liten 4-månaders ficka som får bli "lånesyster" till vår biologiska. Tidiga placeringar blir ofta uppväxtplaceringar även om man alltid jobbar för motsatsen. Det känns bra för oss att göra en enorm nytta för den lilla och samtidigt få ett barn till i vårt liv även om det kan bli så att hon lämnar oss för ett liv med sina biologiska föräldrar så småningom.

Jag får sniffa bebis igen, dra barnvagn igen och försöka få det lilla livet att bli tryggt i världen. Det är värt mycket!

Lycka till med din sorgbearbetning!
 

Jag känner också igen känslan av att syskonskapet är viktigare. För mig var det länge så, jag mådde bra och vi hade en bra vardag med vårat första barn. Även om jag kunde känna ibland att borde hon inte ha syskon. Men för egen del behövdes inget mer. Jag var nöjd. Men sen kom det över mig som en blixt från klar himmel att det är klart jag vill! Jag vill vara mamma till flera, jag vill ha flera barn i mitt liv, i min familj. Och självklart ska min förstfödda ha syskon.

Nu har vi försökt i drygt 1,5 år och det går inte. Förtvivlan river i mig!
Min man tycker att jag ska lägga ner och nöja mig med det vi har, lägga mer tid på det barn vi har. Men det går inte, för mig är det två helt skilda saker. Min längtan efter ett annat barn har inget med kärleken, omsorgen eller engagemanget för min dotter. Det är inte motsatser. Det är inte det ena eller det andra. Men han ser väldigt mycket i svart och vitt och anser att om det nu inte går så var det inte meningen.

Vi har försökt få nummer 2 i ett och ett och ett halvt år. Nu ska vi göra en embryodonation utomlands. Eftersom jag är lite äldre vill vi gå på det som ger störst chans på en gång. Jag kan rekommendera det! Då behöver varken äggen eller spermierna vara top notch!

Det är ju inte säkert det lyckas men vi ska försöka ge det några försök. Sen har vi alla fall gjort vad vi kunnat. 

Hej, fint ni skrivit allihopa, Anonym (vero) jag börjar också fundera på om det inte faktiskt är så att jag också vill ha ett barn till för att jag faktiskt vill ha fler barn i mitt liv, den insikten är nästan jobbigare än att känna skuld över att inte ge mitt barn ett syskon, jag är 40 ++ och visst kan jag testa ivf (om någon vill skriva ut mediciner till mig nu, har ju gjort det tiidgare) eller tom äggdonation, men, tja, jag vet inte, utsikterna att lyckas med IVF är inte särskilt stora och att resa till danmark är ett projekt, det kostar pengar, även om pengar inte ska var en faktor så är det ju det, man vet ju inte om det lyckas,
Fiamedbarn: varför inte ÄD först?

Ja har man toppspermier är väl det en bra lösning! Men chansen att lyckas är ofta större med ED.

Och angående pengarna tycker jag man kan se det som att det är en långt bättre investering att ta ett lån för att göra 3-4 försök än att köpa ny bil exempelvis. 

Rflekterade hur olika män och kvinnor reagerar på barnlöshet; min man bara ryckte på axlarna medan jag hamnade i depression. Kan fortfarande inte se småbarn men han leker med sin brorson glatt.

Hej oj vad länge sen jag var in här. Åh vilken underbar läsning för en sargad själ. Har mått ganska bra sen jag skrev den här tråden, men har nu dykt igen ????Jag har sörjt och kommit på banan igen men har nu separerat pga depression och undrar varför livet är så jävla orättvist ????Mina vänner och grannar fick 2-4 barn. En del oplanerade och det bara kryllar av barn. Det har gjort att jag mått sämre igen!

Min man leker obehindrat med barnen och tycker inte att jag ska vara så känslig.

Jag är sjukskriven, har en underbar son men annars är livet inte roligt. Varför skulle just jag drabbas!

Kanske är det övergångsåldern som trycker ner mig????Svara gärna hur det gått för er????????

Är i samma sits. Fick efter en plågsam missfallsproblematik äntligen vårt älskadebarn, men hade själv tagit stryk av problemen och har mått dåligt psykiskt sedan dess. Vi försökte få en tvåa, men då jag redan när vårt barn föddes var 40 år, var det inte längre så lätt att bli gravid. När tiden gick och inget hände började jag må dåligt av stressen och vi gav det en deadline när vi skulle ge upp. Vill ju ha energi och kraft för det barn vi har, så någonstans fick kampen vara över.

Men även om jag inte tror att jag skulle orkat med fler missfall eller kanske abort om vi väntat ett väldigt sjukt barn, så sörjer jag allt för ofta detta andra barn som aldrig kom. Känner heller inga fler som bara har ett barn, så känner mig ganska ensam med sorgen. Min man är mer accepterande av situationen och verkar nöjd med livet, medan jag inte kunnat lägga det bakom mig. Hoppas sorgen släpper med tiden.

Sedan dessa kommentarer man kan få...

-Ja du har tur som bara har ett barn. Tänk vad jobbigt vi har det med våra tre barn när vi ska åka iväg någonstans.

Eller liknande. Det skär i hjärtat och man har liksom ingen rätt att klaga då man ändå har ett barn.

Tycker det är terapi att diskutera med andra i samma situation, så hoppas tråden vaknar igen! :)

Vi är många som får dra ett tungt ok för att vi började med barnaalstrandet sent i livet. Är så tacksam för det barn jag fick men vi tänkte inte så långt som till barn nr två när vi började försöka bli gravida.

Vägen har varit lång, brokig och full av sorg från min sida samt ibland en obeskrivlig ilska mot min man som aldrig tyckte vi blev klara med att leva livet och att det var först vid 38 års ålder som vi kunde börja försöka..och det tog sin tid samt fick ett missfall innan sonen äntligen kom till oss.

Så mycket smärta, sorg och ovisshet. Fan att vi inte började tidigare! Det kanske hade slutat på samma sätt men då hade jag sluppit ha den där panikartade klockan i baktanken hela tiden.

Jag har ett barn på två år och kommer inte att få fler. Är så lycklig för min dotter! Men att aldrig mer få vänta barn eller ha en baby och ge dottern ett syskon känns jobbigt.. Men jag har iallafall barn och är mamma! :) Kunde lika gärna varit barnlös nu...

Hur lär man sig att vara nöjd med det man har? Vi har ju vårt älskade barn som ger oss så mycket glädje, och jag trodde att jag skulle kunna vara nöjd med det, men nu när alla jämnåriga fått syskon ökar sorgen och saknaden för att vi inte kunde få en tvåa, ett syskon. Vad enkelt allt vore om man bara kunde acceptera och vara förnöjsam för det är ju bara mina känslor som ställer till det.

Jag vet inte hur du har det, om du trott att du skulle få ett barn till. Det är nog lättare för mig som vetat från början att jag får vara oerhört glad om jag får ett barn. Det var liksom verkligen inte att räkna med att alls kunna få bli förälder! Om jag hade kunnat välja själv, och försökt men det inte blivit ett barn till trots många års kämpande, då hade det garanterat känts värre. Jag har nu ända sedan mitt barn föddes varit bara så lycklig över att jag fått ett eget barn så det är mer än nog! :) Men, visst, när nu jämngamla till dottern får småsyskon så visst känns det, det är framförallt en sorts skuldkänsla till dottern att mamma aldrig kommer kunna ge henne ett syskon. Fast mest tänker jag ändå att det är många som inte har det och det går hur bra som helst. Hon kanske får ett syskon av sin pappa senare också. Hon har många kusiner och bra kontakt med dem, och vi ska skaffa oss ett litet husdjur sen också! :)

Hur gammalt är ditt barn? Hoppas du kan finna förnöjsamhet över att du i alla fall har ett barn. Kramar.

Vi gjorde flera IVF/ICSI och har vetat att spontant syskon var uteslutet, men i sista försöket fick vi förutom sonen även ett embryo till frysen (enda någonsin!!) och det tändes ett hopp om att ödet ville oss väl, men syskonförsöket sket sig. Så länge sonen inte frågade efter syskon var det ok, men jag går sönder varje gång jag tvingas säga till honom att vi inte kommer få någon lillebror. Han har autism och språkstörning så det går inte att förklara för honom som för en mer "normal" sjuåring..... Nu är jag 42 så längtan borde självdö när det är än mer omöjligt, men istället blev det värre när min pappa dog och jag blev medveten om att sonen en dag kommer vara ensam om allt det praktiska när vi dör

Vi försökte få fler barn, men jag var ganska gammal vid det laget och det blev ingenting. Mådde inte så bra efter alla problem som varit, så till sist bestämde vi oss att det fick vara nog med försök. Dels pga att det tärde på framför allt mig varje månad när mensen kom och dels för att risken för nya missfall och ett sjukt barn bara blev större. Vet inte om vi skulle orka med fler missfall eller kanske ännu värre, få veta att barnet var sjukt och ta beslut om abort eller inte. Ville ju inte bli så knäckt av allt att det barn vi fått skulle bli försummat.

Förmodligen hade det inte blivit något barn ändå, även om vi fortsatt försöka tills naturen sa ifrån på allvar, men bara insikten om att det KUNDE ha gått bra och vi haft en tvåa plågar mig allt för ofta.

Känner också att det vrids om en kniv i hjärtat när vårt barn pratar om syskon eller visar en saknad efter andra barn. Och som du säger... Tanken på att han eller hon är ensam den dag man själv är borta är jobbig, men förhoppningsvis har barnet egen familj då och klarar sig bra ändå. Jag tror egentligen att jag har en idylliserad bild av syskon. Att de alltid ska leka bra ihop som barn och ha bra kontakt hela livet. Undrar i mitt stilla sinne om jag kommer ha så mycket stöd av mina syskon den dag våra föräldrar är borta. Men skuldkänslorna att inte kunna ge vårt barn ett syskon finns ändå. ????

Jag och min bror är inte tajta, men vi är ändå syskon. Han är 4 år yngre och har ett funktionhinder som gjorde skillnaden än större som barn, men nu i vuxen ålder är det ändå gott att ha ett syskon.... Som när pappa låg 9 dygn på intensiven och vi faktiskt kunde turas om att vaka och när mamma med rörelsehinder behöver hjälp kan han som bor nära göra enklare ofta-saker och jag längre bort göra mer komplicerade sällan-saker. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet.....?

Hej!
Jag sitter i samma sits, har en underbar son på ett år men i samband med graviditeten fick jag veta att jag är hjärtsjuk. Förlossningen var dramatisk och han föddes alldeles förtidigt så att jag kunde påbörja behandlingen. Tack och lov gick allt bra med vår son. Jag är däremot fortfarande sjuk och prognosen till att bli frisk är liten. Jag kan leva ett fullt normalt liv men att bli gravid igen är en stor risk. Läkaren sa till och med rakt ut att det finns en liten risk att jag kan dö.
Jag är 30 år, hade inga som helst problem med att bli gravid och skulle antagligen inte ha några större problem att bli gravid med en nr 2. MEN det får jag inte pga denna dumma sjukdom. Jag är förkrossad även om jag är fantastiskt lycklig över vår son men jag vill så gärna ha ett syskon till honom och vara gravid igen. Jag vet inte hur jag ska gå vidare och känna mig nöjd med det jag har ...