Hur ska ja kunna berätta och även hjälpa kompisen som inte får några barn?

Du kan inte dölja för henne att du är med barn utan tala om som det är. Ja, hon kommer nog att må dåligt men jag tror att det är värre att hon får höra det via omvägar. Det är inte mycket du kan göra annat än att vara en god lyssnare.

En bra idé hade ju varit att inte dölja det till vecka 20. Jag hade blivit riktigt sårad om nån av mina vänner gjorde så.

Jag förstår hur du känner. För mig tog det tre år innan jag blev gravid och under den tiden lärde jag känna en kvinna som försökt i nu 13 år att bli gravid. Nu väntar jag tredje barnet och hon försöker fortfarande.

Det är svårt att veta hur man ska bete sig. Men de bästa är nog att helt enkelt berätta men inte göra så stor sak av det. Prata inte om graviditeten, så länge inte hon tar upp det förstås. Du får visa din glädje och Engagemang på annat håll.
Lycka till

Jag har själv varit den som haft svårt att få barn (missfall efter missfall...) och jag ville inte höra min syster el vänner prata om sina graviditeter inför mig. Du måste ju såklart berätta att du är gravid men ligg lågt m gravidsnacket tills hon själv frågar.

Jag har försökt bli gravid i 7 år utan att lyckas och nu är det för sent.

Jag har visserligen ett vuxet barn redan, men hade gärna haft huset fullt av barn.

Min bästa kompis har under de senaste åren fått tre barn (hon är 10 år yngre än mig) i rask följd, trots att hon är i 40-årsåldern.
Visserligen kan jag känna att det sticker till i hjärttrakten när jag tänker på hur bra det funkat för henne att bli gravid, men samtidigt gläds jag med henne och det är ju hennes barn - skulle jag verkligen missunna min bästa kompis lyckan att få dessa tre, fina barn?
Dessutom så är det som i ditt fall - jag träffar dessa barn ofta och njuter av att vara tillsammans med dem och få följa dem under deras uppväxt.   

Jag tror att om du inte kan släppa tanken på att din kompis kanske är avundsjuk på dig så riskerar du att det blir så krystat mellan er att vänskapen förstörs.    Du får helt enkelt chansa på att hon tycker att det är ok och att hon kanske verkar lite ledsen emellanåt - men du vet ju varför och att hon inte är ledsen för att du har barn utan för att hon själv inte har.

Jag har varit i din väns sits.
Det bästa du kan göra är att vara ärlig o berätta.
Även om det gör ont,så är det bästa att köra med öppna kort.
Hon kommer att vara glad för er,trots sin egna sorg.

O hälsa henne att att aldrig ge upp hoppet.
Jag skulle inte kunna få barn,men efter 10 år så fick vi ett plus.
Vet inte vem som var mest förvånad,jag eller min läkare.
Dock blir det inte några syskon,tyvärr. 

Berätta det för henne i enrum bara ni två innan någon annan får veta, förklara även att du förstår att hon måste känna sig ledsen.

Så skulle jag göra.

Jag skulle dock INTE vilja att min vän säger till mig att hon förstår att jag måste vara ledsen. Det är bara jag som vet vad för känslor jag har just då och jag uppskattar inte att mina vänner skulle försöka sig på att förstå. Men det är jag.. Och som någon skrev tidigare här, kom ihåg att hon är ledsen för att hon har svårt att få barn och inte för att du ska få barn.

Jag är mer i din väns situation, fast jag inte försökt så länge som hon. En vän till mig blev gravid efter första försöket. Såklart hoppas jag att allt går bra för min vän, men jag orkar inte faktiskt inte träffa henne och vara glad för hennes skull som det är nu. Jag kan bara hoppas att hon förstår att det inte är något emot henne, utan min sorg som hindrar mig. 

Det bästa jag tror du kan göra är att berätta för henne, men tydligt visa att du vet att det du berättar kanske gör ont i henne och förvänta dig inte att hon ska hoppa av lycka och höra av sig till dig och fråga hur det går var och varannan dag. Du är såklart värd att andra blir glada för din skull, men den glädjen får du bättre från någon annan än henne just nu. Men undanhåll ingenting. Bara var uppmärksam på hur hon tar det.

Det är vad jag skulle vilja om jag var i hennes situation.

Hej anonym(Sara)!

Jag är din vän och min bästa vän är du. När hon blev gravid med barn nr 2 berättade hon det tidigt för mig när det bara var vi. Det var jätte skönt, jag blev jätte glad för henne men samtidigt ledsen över saknaden att inte jag blev gravid. Det var jobbigt och jag grät, men vi pratade om min känslor och att de var så två delade, både glädje och sorg. Jag hoppas att hon har kunnat prata om sin graviditet med mig( det har vi gjort, men vet ej om det alltid är jag som tagit upp det..), hade blivit ledsen annars(men det är ju utifrån min personlighet) Älskar hennes barn och pratar öppet med henne om min sorg över att jag ej blir gravid och min glädje över att få vara en del av hennes barns uppväxt! Älskar dem massor ( de är 6,5 år och 8 veckor)
Sen är det du som känner din vän bäst och vet vad som gör henne bäst, men håller med övriga att det är bättre att det kommer från dig än någon annan.
kram till dig