Min mamma dog i KOL. Känner sån sorg.

Trådstarten hade kunnat varit min. Nästan fullt ut.
För tre veckor sedan hittade vi mamma död.
Förmodligen i KOL, men vi vet inte än. Väntar ännu på obduktionssvar. Hon hade alltså inte diagnosticerad KOL men jag har länge varit övertygad om det och försökt få henne att gå till läkare.

Jag har inte pratat med någon ordentligt om detta. Har tagit avstånd och kommunicerar om jag måste via sms.
Jag bara kände när jag läste trådstarten att nu måste jag skriva. Det finns ju nån som faktiskt kan förstå.

Är på sista veckan som sjukskriven nu, veckorna har förflutit som en dimma. Begravning, möten, packning av mammas lägenhet och en tvååring hemma.
Jag har inte förstått det ännu.
Varje gång telefonen plingar till tror jag att det är hon.
Samtidigt så är jag dagarna i ända i hennes lägenhet och plockar, packar, rensar och ser den där fläcken på golvet. Fläcken där hon låg när vi hittade henne. Fläcken som jag har skrubbat och skrubbat i förtvivlan för att få bort.
Ändå väntar jag, kanske kommer hon snart. Kanske ringer hon snart.

Det känns så overkligt allting. Jag förstår inte hur människor tar sig igenom sånt här. Jag vet inte vad jag ska göra utan mamma.

Åhhh.....

Det gör mig så ledsen att se att fler drabbats. Men visst är det sjukt att man är så ensam och att förståelsen från andra är så tidsbegränsad. Och de människor som upplevt samma verkar inte ta förlusten lika hårt (?). Jag vet inte.

För min del har det nu tagit ett tag sedan mamma dog men trots det har jag mina sorgeattacker. Det är som om två personer diskuterar, den ena av mig är tacksam över att mamma inte behövde lida mer medan den andra är så bitter över att livet är så orättvist. Jag kan peka ut flera andra som borde fått gått tidigare än henne (inte snällt eller rättvist men så kan jag känna inuti ibland när tankegången startar).

Jag kan få minnesbilder om otydliga händelser och skulle så gärna vilja fråga henne vad det handlar om men hon finns ju inte. Jag saknar henne något fruktansvärt.

Läste om er som såg era mammor dö på sjukhus jag vet inte vad jag ska säga. Vad fruktansvärt? Jag förstår att frågorna är många, är man på sjukhus så har man en inställning att allt läser sig eftersom man är under vård... Mitt hjärta lider med er.

Ooh, jag känner så igen mig i mycket du skriver. Vill du skriva privat? ja kan skicka min mail såna fall här? Hade kunnat vara skönt å dela lite tankar. <3

Signaturen "tårar":
Jag är ledsen att jag inte svarat, jag har inte varit inne här förrän idag igen då jag känner att sorgen kulminerat ytterligare och behövde hitta lite tröst i likasinnade.

Allt det du skriver är som att du varit inne i mitt huvud!
Jag ser mamma framför mig hela tiden, hur hon ligger där sjuk och ej talbar, hur hon gråter men inte kan uttrycka sig, hur  jag sittande vid hennes sida tänker att jag borde kanske säga det och det, men inte förmår, att jag ser hennes dödsångest och föreställer mig själv liggandes där. Visste hon att hon skulle dö, ja det gjorde hon men på vilket plan? Vi fick stänga av hennes respirator för att hon led så mycket. Hon var ändå märkbart klar in i det sista och bad om kaffe. Men hon var nog mer drogad än vad som märktes. Hon hade ont men fick medicin. Att vara med när hon dog är det mest traumatiska jag varit med om...men jag kunde inte välja bort det, vem vill dö själv? Jag har en sådan dödsångest sedan innan men det som hände mamma har förvärrat allting hundra gånger om. Jag ser mig själv ligga där  och ha mina små barn vid min sida, med vetskapen om att det är sista gången jag ser dem.

Usch, det är så hemskt allting .Och min pappa är så ensam, har egna krämpor och gråter förtvivlat bara vi pratar om mamma.

Jag ser att vi är flera med liknande historia, kram till er alla !

Hej har inte sett det här inlägget tidigare men här en också som förlorat sin älskade mamma för några månader sedan. Min pappa dog för flera år sedan och mina bägge föräldrar var inte i någon hög ålder. Jag vet precis vad det är ni pratar om när man är på sjukhuset de där mardrömsdygnen. Min mamma var mitt bästa stöd i livet och även min trygghet. Jag visste att hon fanns där alltid för mig vad som än hänt. Idag är tomheten fruktansvärd men jag gör liksom de där dagliga rutinerna som att laga mat jobba,städa osv..  Dagarna går men livet är inte sig likt något mer. Jag försöker ofta tänka på att hon skulle nog velat se mig lycklig och det hjälper till viss del. Efter att min mamma dog pratade jag med en psykolog på vårdcentralen. Jag har inte haft någon person att just prata med och tänkte det skulle vara en bra sak för mig. Men den där kontakten var inte sådär jätte bra. Min psykolog sa att hon märkte att jag var så pass stark och behöver inte någon att tala med...

Hej! Jag miste min mamma för 4 veckor sedan, vi hittade henne liggandes hemma! Hon levde men var nästintill okontaktbar. Mamma låg inne ca 3 dygn och blev bara sämre, på sjukhuset fick jag och min bror veta att hon hade svår kol och mamma nämnde det aldrig till oss.. visst anade man att hon hade sviter efter många års rökning men absolut inte så här! Mamma blev 63 år och vår pappa dog hastigt vid 46 årsålder. Varför??? Jag kommer gärna i kontakt med någon annan som vill maila/messa känner att jag behöver prata av mig med någon som förstår! Hälsningar Helen

Det är fasiken inte lätt att förlora sin mamma. Det är som en del av sigsjälv dör. En vägledare. Förebild och vän. Nu är det snart 2 år sedan jag hittade min mamma död, önskar jag kunde säga att tiden läker alla sår. Men det kan jag inte. Visst är inte gråtattackerna lika ofta, inte är jag heller lika manisk i att hitta någon skyldig till hennes död. Men hon finns här varje dag,flera gånger om dagen. Jag vill fortfarande ringa henne och rådfråga om fryst köttfärs osv.... Hon är verkligen permanent borta och jag saknar henne som fan. Speciellt när livet hopar sig i övrigt, ni vet när man blir osams med partnern eller ungarna far illa......då känner man sig så sjukt ensam och nästan övergiven. Och det är svårt att fatta beslut utan hennes medhåll.

Vet inte vad jag villl sägs med mitt inlägg men ni är inte ensamma, inte någon av oss.

Hej jag har också mist min mamma för några månader sedan och min pappa för flera år sedan. ingen av dem var gamla heller. Till mig får du skriva men du kanske bara vill maila med tjejer. Men jag vet hur det känns,en stor del rycks ifrån en och det är grymt. Just nu tar jag bara dag för dag för det är så svårt att tänka att mamma inte finns här i världen just för mig nu...

TS, är du kvar här på FL? Jag skulle vilja skriva till dig, om jag får. Skicka gärna ett privat meddelande!

Jag halkade in på den här tråden och har råkat ut för samma sak. Min mamma gick hastigt bort för några veckor sedan och vi var inte förberedda. Hon hade haft lunginflammation någon månad tidigare och skulle gått på en läkarundersökning för misstänkt KOL bara fem dagar efter att hon hastigt dog.
Mamma mådde bra på kvällen innan det hände. Hon gick och la sig och somnade, men två timmar senare hittade min pappa henne på golvet. Det kom som en chock, för även om vi visste att hon hade misstänkt KOL verkade hon må bättre än vad hon hade gjort på länge dagarna innan detta hände.
Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med någon i liknande situation, så om någon av er andra känner likadant får ni gärna höra av er.

Hej hej jag har också mist min mamma, i söndags! Svårt att förstå att det är sant! Jag har så mycke tankar kring döden just nu! Vad händer när man dör? Är det slut? Finns något annat efter döden? Är man medveten om att man dog? Ser/hör de oss? Led hon? Var hon rädd? Etc etc Suck

Din stackare! Det är fruktansvärt första tiden och jag hade också just det där tankarna i huvudet nästan hela tiden då. Jag har landat lite i det nu och det går lite lättare, men man får sina stunder... En släkting gav mig en bok som någon hade skrivit som hade haft en lång nära döden-upplevelse. Den hjälpte mig lite faktiskt. Man vet ju ändå inte vad som händer, men jag kunde söka lite tröst i den i alla fall.

Min mamma dog nyligen och jag vet inte var jag ska ta vägen. Hon var mitt allt och är det fortfarande. Vi hade en jättefin relation och vi var så nära. Är 23 år gammal och jag behöver verkligen min mamma. Hennes död kom som en chock. Vet inte vad jag ska göra håller på att gå in i väggen

Jag skrev en dikt när vår mamma dog. Den läste prästen upp på begravningen.

I dikten fick vi syskon tala om hur mycket vi älskade och saknade henne.

Allt det vi inte hann att säga innan hon dog..

Fantastiskt att läsa vilka fina, nära relationer ni har haft med era mammor. Att ni delat vänskap, haft trygghet och förebilder i era mammor. Vackert, allt gott.

Jag tror att du behöver krissamtal hos en psykolog. Inte en kurator på vårdcentralen. Du måste få prata om din skuld (som är väldigt vanligt att ha) och också om din saknad, och rädsla för framtiden. Byt vårdcentral till en som erbjuder krissamtal. Enkelt fixat! Bor du i Skåne kan du få remiss till privata psykologer genom vårdcentralen. Läs också på om olika krisstadier så att du bättre kan förstå dig själv. Och skriv dagbok. Kanske som brev till din mamma. Förstår att det är svårt att föreställa sig nu men jag lovar att livet kommer bli bra igen. Annorlunda såklart och inte vad du önskat. Men du kommer känna dig hel igen. En tid efter att min pappa dog (54 år) kunde jag börja tänka med tacksamhet över att vi fick ha en så bra relation. Jag var tacksam för att fått ha honom genom uppväxten, för att han format mig. Tacksam för allt bra han haft i livet. Först hade jag en otrolig skuld, sorg och ilska såklart. Det får man ha. Din mamma lever vidare genom dig.