Hur stor är chansen för gemensamvårdnad?

Fast på vilket sätt "gör hon bort sig", egentligen?
Barnet har ett regelbundet umgänge med pappan, enligt vad jag har förstått varannan helg? Och det är just precis vad mammans (boendeförälderns) skyldighet innebär.

Om pappan stämmer mamman på umgänget o ett umgänge torsd-sönd varannan vecka fastställs (tex) så har mamman fortfarande ingen skyldighet att lämna ut barnet vare sig en timme elleren dag tidigare än vad som är bestämt.
 

Förtydligande; boendeföärlderns skyldighet är att barnet får möjlighet till regelbunden kontakt/umgänge emd den andre föräldern, dvs att inte hindra/försvåra umgänge.

I detta fall så har barnet regelbundet umgänge, vilket även är boendeföärlderns skyldighet. 

Läs lagens tolkning: "I första stycket anges uttryckligen att barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Härigenom markeras att umgänget i första hand är till för barnet samt att det är barnets intressen och behov som skall vara avgörande. Någon plikt för barnet att umgås med föräldern finns inte, inte heller någon absolut rätt för föräldern att umgås med barnet. Innehållet i den rätt till umgänge som barnet skall ha bestäms med hänsyn till barnets bästa (se 2 a §)."

Därmed är det boendeförälderns skyldighet att medverka till att barnets rätt till umgänge med den andre föräldern.

Hur kan det ligga mamman, i detta fall, i fatet att säga nej till två timmars utökat umgänge när barnet har ett regelbundet umgänge med pappan?
 

Om barnet vill vara mer med sin pappa än enbart varannan fredag till söndag så är det mammans skyldighet att lyssna på det och låta barnet vara mer med pappa när det är lediga dagar och möjlighet finns. Att begränsa umgänge till ett minimum, utan orsak, som denna mamma gör, ses inte med blida ögon av rätten.

Fast inte ens i rätten lyssnar man ju på mindre barn.

Naturligtvis är det bra om man är sams o flexibel, men är det ett visst umgänge bestämt så har inte boendeföräldern någon skyldighet att utöka om den andre föräldern frågar gång på gång om han/hon kan hämta en timme eller dag extra.

Såvida inte en utredning görs där man hör barnet så är det ju fortfarande föräldrarnas versioner man får gå på, o kanske står där ord mot ord vad det lilla barnet tycker?
Mamman kanske anser sig ha sina skäl till att säga nej till umgänget, medan pappan anser sig ha sina skäl till att vilja ha mer umgänge.

Barn kan ju dessutom säga olika till föräldrarna - vi har ju ingen aning om vad det här barnet säger till mamman o vad mamman sen svarar.
Om barnet är tillräckligt gammalt så är det ju tingsrättens uppgift att utreda vad barnet tycker, men vad jag vet så hör man inte barn i frågan förrän de är runt 12 år?

 

I 6-års åldern lyssnar man på barn. Sen bestämmer inte barn men man ska lyssna på dem.

Det är inte min erfarenhet, men kanske har det ändrats?

Hur som haver så menar jag att om mamman lägger fram sina skäl i rätten till varför hon har nekat utökat umgänge så behöver inte alls det ligga henne i fatet eftersom hon ändå tillgodoser barnets rätt till umgänge med pappan.

Sen är väl säkert chansen stor att rätten utökar umgänget något - men det är ju jättesvårt att  sia om när vi inte har alla fakta här

Vad kan mammans vettiga skäl vara?

Åh det finns ju lika många som det finns vårdnadstvister!

Missbruk eller våldsamheter hos pappan, annan problematik i pappans familj, att det inte känns säkert att lämna barnet dit, att barnet inte vill vara där, att hon tycker att varannan helg (tex) är tillräckligt, att barnet på något vis far illa hos pappan, att pappan inte tar ansvar för barnen när de är där utan lämnar barnen till farmor/sambo istället, - ja, osv osv osv.

Vettiga skäl eller inte - men nog finns det en mängd skäl som en förälder kan ange till varför han/hon inte vill utöka umgänget. 

Sen får ju såklart den andre föräldern lägga fram sina skäl, o sen är det ju upp till rätten att bestämma.
 

Pappan har varit ansvarfull ända sen sonen föddes har alltid varit hans allt. Även när vår dotter kom så va hans son lika viktig. Dom skälen som du skriver finns inte. Vi lämnar inte bort nåt av våra barn i nödan.  Vi får hoppas på att hon ringer familjerätten o går med på gemensamvårdnad o att de kan komma överrens om ett bra umgänge.

Som jag skrev; vi vet ju inte hur mamman tänker i detta fall eller vad hon har för skäl.
O det tänker jag inte spekulera i heller.

Hoppas att det löser sig för din man o mamman till barnet, o att de kommer någorlunda överrens.