Hur orkar man resa sig efter flera misslyckade IVF?

Jag tycker bara det finns ett sätt, gråta, böla och yla ur sig eländet och när jag gjort det ett tag börjar jag aktivt fokusera på det som är bra och försöka sätta vår situation i lite perspektiv över hur andra har det. Vi har ännu inga barn efter åtta års försök och jag har till och från varit allvarligt sjuk, men vi har en lycklig relation, en mysig hund och en härlig fritid. Jag tänker på de som inte har hittat kärleken, som inte har råd att bo i hus och längtar efter det och alla hundälskande allergiker - typ. Det är mitt enda tips, böla några dagar eller veckor om så krävs och försök sen aktivt känna tacksamhet för allt som ÄR bra. Varma kramar till dig!

Ni måste ha bättre odds än oss (jag var 34 när vi började, sambon hade så få spermier att vi var tvungna att göra ICSI och på 3 försök gick inte ett enda att långodla till frys) och fjärde försöket lyckades! Även om varje misslyckande känns förödande kan ni ju faktiskt när som helst ta en paus och bara göra hemmaförsök, eftersom ni inte har något känt fel emot er.

Jag mådde jättedåligt psykiskt under det dryga år vi gjorde IVFerna (efter ett års försök hemma, ett halvårs utredning och ytterligare ett halvår köande). Jag orkade inte, men alternativet att ge upp var inget alternativ.  

Efter sex år, ett femtontal inseminationer, tre IVF och lika många FET, så blev vi gravida naturligt efter en immunologisk utredning/behandling i Aten. Och nu väntar vi våran pojke vilken dag som helst.

IVF/FET funkade tyvärr aldrig för oss, trots många befruktade ägg av bra kvalitet.

Hur vi orkade? Ja du, det kan man verkligen undra...

Utredningen i Sverige visade ingenting. I Aten visade proverna däremot på att mitt immunförsvar förmodligen angriper embryona, så att det inte kan fösta/fortsätta utvecklas.

Under graviditeten har jag behandlats med intralipid-dropp (en näringslösning), Fragmin (blodförtunnande), Trombyl (också blodförtunnande) och kortison. Allt för att dämpa immunförsvaret och kroppens NK-celler.

Jag funderar precis på samma sak. Fick ett minus idag, fjärde ivf-försöket för att få ett syskon. Pengarna slut, orken slut men längtan efter ett till barn är inte slut. Hur går man vidare nu?

Ibland orkar man inte som par. Vi skilde oss efter många år som barnlösa. Efter några IVF-försök så lyckades vi och jag blev gravid. När vår bebis dog under graviditeten så rasade vår värld och mycket sorg och tragiska händelser hände, bland annat med min man. Vilket slutade i att jag idag lever utan honom och vårt lilla barn vi längtat efter så länge. Det har gått flera år sedan dess och jag lever fortfarande ensam utan partner. Jag har insett att jag inte kommer att få barn längre. Dels för att jag vet hur svår väg det är att lyckas och att det krävs IVF och dels att hitta en ny man att dela livet med. Det har varit svårt och tungt. Varför jag ville skriva var att man vänjer och acepterar allt till slut. Jag har nu börjat ta till mig tanken att det är så här mitt liv skulle bli. Jag ska leva utan barn, i alla fall utan egna biologiska barn. Jag har turer då jag svängt och börjat känna att det finns många fördelar med att leva utan barn i livet och att jag har en frihet jag inte annars skulle ha. Men jag tror att skulle jag träffa en man som allt skulle stämma med skulle jag nog gärna vilja få barn med honom. Det finns en stor sorg bakom mig och jag tror detta är ett sätt att hålla mig på fötter, att tänka på fördelarna med att leva utan barn.

Så vad jag ville skriva är att man klarar av mycket mer än man tror. Man har en inre styrka som växer fram under tiden för att man är tvungen.    Även om livet inte alls blir som man hade tänkt så klarar man av dess svängningar och kommer ut på andra sidan som en mycket starkare person.

TS, jag känner med dig. Som många andra skrivit, man klarar det för att man måste. Vad har man för val? Vi har gjort 3 ICSI pga för få simmare. Första gången bara ett befruktat ägg, det tog sig och jag blev gravid, men missfall. De två andra försöken har vi inte ens fått befruktade ägg.. Något som inte funkar. Nu misstänker de att det är ngt fel på äggen, i kombination med få spermier, ingen bra dom helt enkelt... Vi har gråtit och ältat. Nu står vi i äggdonationskö. Får se om det blir vår grej. Livet är orättvist och ibland känner man sig mindre än minst. Känner som du, att man är ensam, även om man har med sig mannen i det hela, tror att det är ganska vanligt. För att klara av att gå upp på morgonen och för att vilja leva, försöker jag, så gott det går att se på allt vi har istället på det vi inte har. Jag suger åt mig av allt som alla med barn avundas oss, resor, lata dagar framför en film, middag med vin, ett välstädat hem osv. Ibland hjälper det men inte alltid. Att vänja sig vid tanken på att livet inte blev som man tänkt sig och att vi troligtvis kommer att förbli barnlösa, det är tufft och en sorg och en tomhet så stor, att det är svårt att förklara för dem som inte är i samma situation. Fr man aldrig barn, så är det ju så, inget man kan göra något åt. Men, det betyder inte att det gör mindre ont för det... Lycka till alla!

Tyvärr är det så att många som går igenom IVF inte blir gravida. Min syster med make, helt friska försökte elva ggr, hemskt. De har nu gett upp helt.

Vi försökte själva i några år men påbörjade utredning och upptäckte min make har få simmare. Inga fel hos mig vad man kunde se. Gjorde 3 ivf och 1 fet som misslyckades. Ändrade behandlingen med nya sprutor på 4:e försöket, blev beviljat att få tillbaka 2 embryon tillbaka pga vi gjort så många försök om vi fick 2 befruktade ägg. Väntar nu våran bebis i maj:).

Var helt knäckt när de 2 första behandlingarna misslyckades, att jag ville ha barn var det enda jag tänkte på. Gick till både kurator och psykolog, hände massa andra tragiska händelser också just då så mådde inte alls bra. Vet inte hur man klarar sig, man bara gör det. Hade bra stöd av mina vänner, de har fått ta mycket gråt. Jag har behövt prata mycket om det.
Lycka till!

Min sambo särskilt tror jag tyckte det kändes jättejobbigt berätta för någon, upplevde att det var ju han det var "fel" på. Under resans gång har vi förstått att det är ganska vanligt och hör både här och där om folk som behöver ivf, inte för man önskar någon detta men känns lättare veta man inte är ensam.

Hoppas det går bra nu med erat andra ivf, berätta gärna hur det går:)

Blir så glad då jag ser alla svar och erfarenheter. Vi har bestämt att om vi nu i värsta fall hamnar i sitsen att gratisförsöken är slut kommer vi fortsätta privat. Vi är inne på snart fyra år och att "lägga av" nu skulle kännas som ett steg bakåt. Ni är starka tjejer. Vi har bara en vän som vet allt vi går igenom. Ingen annan i vår närhet vet något om detta. Oftast fungerar det bra, är mest min mamma som gör livet jobbigt och ifrågasätter, tjatar om barnbarn osv. Dessutom tjatar honcständigt om utlandsresor/båtresor osv... Vi kan ju inte boka in nått sånt då vi är under behandling. Hon är vansinnigt galen och den sista jag vill anförtro mig åt, då skulle hon bli ännu värre. Vi fick långtidsodla våra fyra fastän kliniken inte gör det under fem befruktade. På dag 5 såg alla lika fina ut och vi fick en blastocyst tillbaka. Dom skrev även ut fragmin, trombyl, predinisol, progynom utöver vitaminer å progesteron till mig. Så förhoppningarna är skyhöga nu. Häromdagen fick vi veta att ett ägg hamnade i frysen. Hoppas att det var pga dom inte klarade nerfrysning och att dom inte stannat i delningen. Bara att hålla tummarna för det dom satte in. Har en del symptom, men kan ju även vara av progesteronet. Nu är jag livrädd inför td som är på onsdag 27/3. Snälla håll en tumme

Jag ber om förlåtelse om jag sårar någon om jag skriver här.
Har själv levt i ett ofrivilligt barnlöst förhållande under några år och vi genomgick utredning och behandlingar utan framgång, till sist gick vi skilda vägar.
Nu har jag barn med en annan partner.
Men glömmer aldrig den fruktandsvärda stressen, depressionen och ångesten jag kände under den tiden. 
Jag har många ggr tänkt att jag borde hjälpa andra i den sitsen om jag kan.
Dels har jag funderat på att donera ägg och ska försöka få göra det iaf en gång innan deras åldergräns.
Men sen skulle jag gärna hjälpa ett par som inte kan, eller trots många försök inte fått behålla en graviditet, genom att bära och föda deras barn. Alltså inte mitt biologiska utan deras eller någon donators biologiska barn.
Hade själv tanken många ggr som barnlös att vad skönt det vore om man visste att det fanns ett alternativ med surrogatlivmoder. Att pressen inte skulle vara riktigt lika extrem då.
Nuförtiden är det ju också ofta mer komplicerat, dyrt och väldigt lång väntan för att adoptera.
Om det är någon eller några som känner att vi skulle behöva ha någon som donerar ägg åt oss eller som kan bära vårt barn så får ni väldigt gärna höra av er!
Jag tror det går att ordna med surrogat utomlands även för svenska bärare och föräldrar, dock måste jag troligtvis skriftligen avsäga mig föräldraskapet/vårdnaden och skriva pappan (även om han inte skulle vara biologisk pappa) som far till barnet och sen får mamman (hans partner)  adoptera barnet.
Ev kanske det går mer automatiskt om födsel sker utomlands.
Jag skulle kunna starta tidigast i feb nästa år.

Önskar oavsett att ni alla ska få barn!!