Väntar 3:an om 8 veckor, jag mår så himla dåligt :(

Jag väntar min älskade lilla 3:a, en son, om 8 veckor och jag mår så otroligt dåligt, pga flera saker.
För det första är jag V Ä L D I G T rädd för förlossningen, vilket jag finner lite konstigt egentligen eftersom jag haft 2 bra förlossningar innan. Visst tog 1:an lång tid och jag var helt slut efter den, men den gick trots allt bra och min dotter o0ch vi mådde jättebra efteråt. Med 2:an gick det mkt fortare och jag var så nöjd med den även om jag trodde jag skulle dö av smärtan innan EDA:n lades, men efteråt sa jag direkt att jag kunde tänka mig flera barn utan tvekan. Men det är väl det där med smärtan som skrämmer mig så vansinnigt. Jag fattar bara inte HUR jag ska klara detta en gång till, det har gått till den punkt att jag nästan skjutit det hela åt sidan..att det helt enkelt inte ska ske????!!!!!Till saken hör att vi i v 13 gjorde KUB testet, vi fick då informationen om att vårt barn hade en nackspalt på 4.2 mm (!) varpå bm som utförde ul rent av beklagade sorgen och gav oss inget ljust hopp alls egentligen. Sen gick vi ovisshet i ett par veckor innan vi äntligen fick komma tillbaka på (vidrigaste veckorna i vårt liv)  under dessa veckor vred och vände vi på hur vi skulle göra, riskera vårt barns liv med fvp, eller ta risken att få ett handikappat barn. Tillslut bestämde vi oss för fvp (beslutet tog jag inte förens jag låg där på britsen) och det var bland det värsta jag varit med om, läkaren använde sig av en för kort nål, men trots ett misslyckat försök så använde han sig av en lika kort nål IGEN. Efter mkt bök och strul lyckades han få tillräckligt, men när han skulle dra ut nålen släppte han inte på suget så hela provet blev förorenat med mitt blod, fick lämna ett blodprov och därmed va det frid och fröjd enligt personalen, sen följde knappt en veckas helvete, gick som på nålar..varje gång telefonen gav ifrån sig ett pip så flög man en meter upp i luften. Så ringde han, snabbanalysen skulle inte gå att genomföra p g a blodet. Ytterligare drygt 2 veckor fick vi vänta innan vi tillslut beskedet, provet var värdelöst..för mkt blod från mig så det var bara min mammablodkroppar som växte. Dvs, vi gick i drygt 6 veckor i ovisshet och till ingen nytta alls!!!!Och det där min väldigt ångest kommer in..känns som vi har missat 6 veckor av graviditeten, vi visste ju inte hur vi skulle göra, om vi skulle behålla barnet eller ej..varpå vi hamnade i något slags ingemansland. Vi kunde varken glädja oss eller sörja, vi visste ju inget! Vi beslöt oss för att inte göra om fvp eftersom vi inte vågade riskera vårt lilla barns liv igen, utan istället tog vi risken att få ett handikappat barn, det var vi båda överens om. Nu oroar vi oss dock för detta med, vi försöker ställa in oss på att han kanske kommer ut sjuk, hur hanterar man det? Kommer jag kunna älska honom som mina andra barn? Låter kanske som sjuka tankar men så känner jag! Vi har varit på massa undersökningar och har verkligen varit övervakade under graviditeten, inget tyder på att han skulle vara sjuk, men det är ju ingen garanti. Nackspalten har ju en gång påvisat att nåt kan vara galet, det vet vi ju. Dessutom går tiden så otroligt fort, jag hinner lixom inte med. Ska på läkarbesök på mån, ska då be att få komma till aurorbm igen (gick där efter 1:an) med förhoppning om att kunna skriva en bra fl-plan med bra smärtindring inräknad tidigt, Av ngn lustig anledning tvingar jag mig att kolla på olika förlossningsprogram, som någon slags terapi..men det gör mig ju räddare på ett sätt. Jag längtar så otroligt mycket efter vårt lilla knyte, men vågar inte tro att det ska gå bra förrens han är född och vi har fått komma hem. HJÄLP! Någon mer som känt vansinnig oro för att föda sitt tredje barn? HUr har det gått? Har 3:an varit så lurig som folk säger? Hur har det gått att hantera smärtan? SNÄLLA HJÄLP!!!!