Läget känns hopplöst...

Fy vad jobbigt... mina barn är yngre, men tänker att jag tagit bort surfmöjligheternå för henne direkt. Farligt ju, det hon heller på med på nätet. Sen hade jag ordnat då hon inte kunnat smita ut PP:s nätterna, kanske bytt sovrum leker not. Så hon inte kan smita ut. Sen hade jag ordnat en bra psykolog... hade dragit in på pengar så det inte ryckte till cigg....

Har ni pratat med henne och frågat varför hon tex skolkar och vad hon själv tror att den här negativa spiralen har för orsaker? Vet av egen erfarenhet att det kan hjälpa oerhört mycket att bara lyssna på vad barnet/tonåringen själv har att säga om saker och ting. I vilka situationer använder hon självskadebeteende och vad har hon för förklaring till det?

Du ska se att hon landar om hon får ADD diagnos och ev. medicin.

Min son har ADD. Han förklarar på ungefär samma sätt som din dotter. Han vet inte varför. 

Att lära sig av sina misstag är tyvärr inget dessa ungdomar gör. När det gäller stöld och snattning är det faktiskt bättre att dom åker fast ordentligt, så att dom får träffa åklagaren som minderårig. Då kan läxan gå in. Att förklara att hon kan åka fast, och ev. inte få ta körkort om hon har tre prickar i registret, kan även fungera men oftast måste det hända något i handling. 

Ångesten försvinner troligtvis av sig själv om hon medicineras för add. Min son äter conserta och sertralin. Han sover dåligt så han får hormon till natten. Han är i dag 18 år går på gymnasiet och klarade körkortet i somras. Men det var mycket jobb att få honom hit. 

Skära sig och ha sexuella kontakter är inte ovanligt om man inte kan sortera världen, oftast har dessa ungdomar inga naturliga spärrar och är lätt lurade. Nu visste vi tidigt att våran son hade dessa problem så vi satte mycket bestämda regler så att han tex. inte köpte ut åt sina vänner. Han är ett år äldre än dom. 

Psykiska problem är en sak med en diagnos på add är något annat. tips läs allt ni kan komma över.
 adhd-npf.com/vad-ar-add/ 

Hej och vad otroligt jobbigt att leva med pressen och stressen från en dag til nästa men... tro det eller ej så beskriver du på sätt och vis min 13 årring för ett knappt år sedan. Vi har gjort samma resa med henne, ett helvete på jorden och en konstant rädsla för vad ska ske nästa dag men det har vänt! Kan numren till polis, soc, akutpsyk och nattjour utantill!

Vad gjorde vi: vi kontaktade BUP och kan bara idotförklara dem tyvärr! De sa att det var vårt fel och att det finns stökiga tonåringar och att vi skulle gilla läget men...
Via Vårdcentralen, och en oändligt övertalande var det en äldre läkare som förbarmade sig över oss och utan full utredning, bara delvis - ja nu skriker väl många högt - skrev ut Concerta! Är han evigt tacksam!

Vi fann en fantastisk psykolog på Maria Ungdom, och kravet för att få bo kvar hemma var att hon gick dit en gång i veckan. Först själv men även sessioner med oss. Behövde eg aldrig övertala henne när hon väl kom dit, där fann hon ju en person som faktiskt kunde reda ut all kaos hon upplevde.

Vi anmälde henne själva till Soc och begäran om hjälp (trro det kallades paragraf 11), och de pratade med henne om rätt och fel och om ev konsekvenser.

Vi skrev avtal och gjorde plan med skolan.

Vi hjälpte hennen med struktur för att klara skolan och ta sig upp på morgonen (frukost på sängen, ja ja nu blir man värsta curling men om det var en av hennes önskningar var den lätt att uppfylla jämfört med tjatet att få upp henne varje morgon). Betyder det att hon går alla dagar: nix inte alls men... hon har missat totalt 12 timmar så långt denna termin. Det är inte mycket om du tämker på att en och annan säkert haft en eller två dagar förkylning. Böckerna kommer hem, även fast hon har otroligt otroligt svårt att starta / börja plugga. Vi skriver upp och hänger på kylen dag för dag vad hon behöver läsa för att hinna med olika prov. Curlng, nej inte alls tvärtom hon har inte förmågan att planera och då hjälper vi. Har hon fått försöka, jajjamänn går käpp rätt åt....

Vi har lagt ner allt med skäll, dåligt beteende ignoreras helt och det minsta bra plussas rejält.

Ställer vi krav; ja hemma alla vardagar 19 och senast 21 lördag. Strängt ja det blir mer frihet när förtroendet finns stärkt. Endel saker släpper vi helt, rummet är total kaos och ibland blir hon ledsen och förtvivlad hur det ser ut men får inte till det, då hjälper vi henne komma igång att städa och fixa.

Nä nu blir detta förfärligt långt och säkert får jag väl skäll för att vi curlar, men det priset betalar jag gäna efter att ha genomgått 1 1/2 år helvete. Vi vet via psykologen att hon avsaknar planeringsförmåga, är mycket impulsiv och väljer fel och gör fel men i mycket mindre ringa grad sedan hon fått medicin. Själv refrerar hon om mitt liv efter jag fick min medicin... så alla därute som säger att medicin til barn är fel kanske inte talar ur egen erfarenhet?

Lycka till och ge inte upp visa att ni älskar henne villkorslöst (inte hennes handling alltid ) men henne absolut!

Hej igen be BUP kalla er bägge till möte och be dem förklara om ni har en bra relation där eller be läkaren att kalla er bägge. Jag har turen att bo ihop med hennes pappa och han har ställt upp 100%. Sedan tyvärr har vi behövt avpolletera några vänner som påpekat hur dåligt uppfostrad vår dotter är och hur dåliga föräldrar vi är för deras döttras skulle aldrig... nä nä tack för förståelsen och stödet. Det är i motgång du ser vem som är din vän, de övriga är inge att ha.

Nåja vad jag ytterligare vill säga att medicin kapar hennes toppar och dalar i humöret men... det ger inga verktyg för hon ska klara av sin vardag och därför behöver ni stöd och hjälp, hela familjen, för är en sjuk i familjen är alla "medsjuklingar". Vi har fått många bra verktyg, liksom min dotter. Ni behöver hitta ert sätt, så det är nu det stora jobbet börjar.

Lycka till! Var stark, för någonstans i detta kaos är det din dotter som mår allra mest dåligt och behöver hjälp, du behövs!

Hej igen! Har gått några veckor sedan jag startade tråden. Det som hänt är att vi idag var på BUP och dottern fick genomföra ett qb-test som verkar tyda på att hon har ADD. Resultatet från testet ska nu analyseras av läkare och psykolog. Känns lite som en lättnad då jag så länge misstänkt denna diagnos men ändå oro för framtiden... Måste orka vara ett stöd för dottern länge länge och kanske hela livet? 

Jag är glad att jag hittat denna sida...
Vi har en 14-åring som sedan i somras går bärsärkagång med sin skolgång, vår psykiska hälsa och med småsyskonens känslor. Han är totalt databeroende och river huset om man så mycket som funderar på att stänga av routern. Vi har fått kalla hit polis de gånger vi försökt. Han har inte längre någon uppfattning om tid eller gränser. Sitter och skriker på Skype (djävulens påfund) mitt i nätterna och tidigt på morgnarna och skiter fullständigt i oss andra i familjen. Jag lägger mig arg nästan varje kväll och vaknar likadant. Hoppar högt av att han utstöter nåt vrål eller skrik halvsex på söndagmorgonen.

Vi har försökt att blockera tillgången till internet men han lyckas kringgå det på något vis.
Vi försöker gå in och påpeka att det är sent / tidigt och att han stör oss andra, men det har ingen vikt för honom.

Ja han har ADHD, och han har gått på Concerta en längre tid, vilket har gjort honom marginellt mer fokuserad i skolan men dubbelt så aggresiv hemma. Hygienen är körd, försökte komma ihåg när han duschade sist men jag kan faktiskt inte minnas. Han skiter i mat, lever på cola och annat skit. Hur får han pengar till detta undrar ni?
Jo, på fredagen brukar han komma och vara jättegullig och snäll, han kanske hjälper till med någon syssla och vi får tillbaka lite av hoppet för honom. Sedan går han och handlar sitt snask, sen är han tillbaka i sitt monsterläge igen ett par timmar senare. Vi går på det nästan varje gång!!! Vi är känslomässigt utmattade och hugger efter allt som känns positivt, och det är napp varje gång. Hans "riktiga" jag är ganska trevligt men det ser man sällan längre.

Faktum är att vi redan är inne i en ofantlig loop av möten, undersökningar, utredningar. Han går på soc och bup, vi går på soc för familjestöd, min fru går på psyk för depression orsakad av allt detta.
Familjen har tagit och tar fortfarande otroligt mycket stryk. Jag börjar få svårt att sköta mitt jobb, jag och min fru grälar, småsyskonen blir åsidosatta för att vi är slutkörda och ledsna.          
Det har även förekommit alkohol ett par gånger sista tiden, det finns nåt äckel nere i centrum som säljer till barn! Detta har resulterat i att han inte längre får kontanter med sig till skolan eller på helgerna.
Han får ta kortet och handla på Ica, på så sätt har vi lite koll.

Varje gång han har ett utbrott, eller jag för den delen eftersom jag ständigt bär på en enorm frustration över honom, så svär jag att aldrig ge honom en krona igen. Men som sagt lyckas han lura till sig pengar om och om igen. För ett par veckor sedan gick det så långt att skilsmässan hängde i luften och jag var på väg att flytta, för att värna om min och småkillarnas psykiska överlevnad. Jag var redo att lämna min fru ensam med allt skit och bråk och detta är något jag mår skitdåligt för nu. Självklart vill jag inte lämna det vi har men det är så S.V.Å.R.T. att leva med hennes son, Nej han är inte min, även om jag försökt att göra allt för honom och vara som en pappa eftersom hans pappa är en inkapabel pundare.

Sedan är det ju allt det typiska med tonåringar att bita i åxå. Egoism, trångsynthet, brist på empati, gudkomplex, lathet, håglöshet och en tendens av att skita i allt som inte är intressant just för stunden. USCH! 

Jag skulle kunna mala på i oändlighet, men alla ni som har hjärndöda tonåringar ska veta att vi är fler.

Håll ut, jag ska försöka jag med.