Ingen utväg .

Hej TS! En utväg finns alltid, det handlar om att våga och orka ta tag i situationen en gång till, å en gång till, å en gång till. Ja, mamman mår dåligt för hon känner sig misslyckad, misslyckad som mamma och det är STORT!!! Det är henns barn, hennes små änglar det handlar om. För henne är dom fortfarande dom små gulliga barnen dom en gång var, någonstans därinne. Det du måste börja med är att prata med mamman. Det kan inte fortsätta så här. Du måste få henne att förstå att ni inte hjäper barnen med det agerande ni har just nu. Ta hjälp utifrån!!! Om ni inte vill kontakta socialen i ett första steg, ta kantakt med en familjeterapeut. Ta också kontakt med en stödgrupp för missbrukande barn. Det finns hjälp att få om ni sträcker ut handen. I första läget tror jag er familj behöver stöd och hjälp. Mamman måste förstå att det spelar ingen roll vad hon gör, sonen och dottern kommer att fortsätta med sitt destruktiva beteende ändå ända tills de får den hjälp de behöver. Det kan faktiskt vara en lösning att dom åker in. Det är jäkligt svårt att få hjälp åt någon som är myndig som inte själv vill! Klart att killen går på droger av en eller annan art. Det finns inget på nätet som han så akut kan behöva kontanter till. I vårt härliga land är det olagligt att inneha droger. Finns de i ert hem? Ring polisen. Ni har ett ansvar att skydda mellersta barnet också - det måste mamman förstå om inte annat. Det barnet blir lidande då all er uppmärksamhet verkar gå till "problem-barnen". Vad gäller killen - polisamäl honom för stöld. Just nu möjliggör ni hans missbruk. Stoppa ALLT pengaflöde och anmäl ALLT som han tar olovandes - pengar, smycken, saker etc etc Ett första steg för dig tycker jag är att visa mamman vad du skrivit här och mitt svar! Nej, jag är inte hjärtlös som det kanske låter. Men det finns en gräns för vad som är rimligt. Mamman måste förstå att hennes barn inte är dom änglar dom en gång var längre och ni måste få komma till ro. Lycka till!

Hej Villvaliten, tack så mycket för du orkade läsa det ja skrev och inte mindre svarade på allt detta. Jag vill gärna prata med sambon, men hon blir bara arg på mig, på något sätt får hon ut ilskan på mig i stället, jag har försökt i 2 veckor att ringa missbruklinjen för ungdomar här i kommunen för att börja där åtminstonde, i stället för att gå rakt till socialen. Men hon blev bara arg. Hon reder inte ut detta, och jag är rädd om jag tar kontakt blir det kanske ännu mer problem, då tar både hon och pojken ut ilskan på mig. Som jag sa, när jag försöker ta upp det, vill hon inte bli störd hon har annat och tänka på som att sköta huset sköta jobbet. Försöker låtsas som om inget har hänt, skriker på sin son att komma och äta 10 ggr om dagen.  Hur det än blir så hamnar skulden på mig till slut, och med det ilskan. Jag känner inte igen mig i något av detta och man vet inte hur länge man kommer va normal längre.

Jag hade en hyffsat bra uppväxt i allafall, jag har alltid tränat, röker inte, dricker inget, sa alltid ifrån skarpt när jag var ungdom och slutade umgås med folk som började med droger. Nu sitter jag här  ! Som du sa kanske med droger i huset tom. Jag tvekar inte att ringa polisen när det brakar lös, men jag kanske inte är hemma då och samtidigt vill man inte vänta på att en bomb som onekligen kommer brisera och utsätta oss för detta. Jag säger skarpt nej. Samtidigt tycker jag oerhört synd om min sambo som fick lida tillräckligt för sitt ex, och nu sina barn. Vi har haft 7 dagar semester själva under alla dessa 10 år ! Det är enda gången vi varit själva. Man fattar inte hur man hamnade här.

Hej TS, Jag lider med dig och förstår att du älskar din sambo så jag tänker inte vara en av dom som säger - lämna henne! Det är enkelt att sticka huvudet i sanden och dra, men mår du bättre för det? Ja, troligtvis för du slipper ifrån eländet med barnen men troligtvis blir saknaden av din sambo större. Man tar ut ilskan på den som är närmast. Ilska kan i många fall också vara att personen är ledsen men det är svårare att hantera. Jag tycker att du börjar med det du har makt över, boka en tid för parrådgivning. Kolla på nätet om det finns en KBT terapeut i er närhet. Eller vänd dig till vårdcentralen för att få hjälp. Prova att prata med henne igen och när hon blir arg, håll hårt om henne och säg om och om igen... Det är ok att gråta, du får vara ledsen över att det är så här, du får bryta ihop. Högst troligt är hon när bristningsgränsen och vad händer då? Allt hon gör nu är för att hålla huvudet över vattnet och försöka simma. Som det är nu kan du inte fortsätta - så vad kan bli värre? Att hon blir arg, att grabben blir arg, att hon lämnar dig - vad kan bli värre än att fortsätta leva som du gör år efter år. Jag upplever det som att du har "ett hjärta" och gärna vill att allt ska fungera, då kan man ändå inte lämna den man älskar utan att verkligen ha gjort och försökt precis allt. Lämnar du henne och barnen annars så kommer du att ställa dig frågan... Gjorde jag verkligen allt? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Men om du känner att du nått gränsen helt och fullt - då ska du sätta dig själv i främsta rummet och lämna din familj. Du är dessutom inte äldre än att du faktiskt kan träffa en annan kvinna, skaffa en ny familj och allt det innebär. Vad gäller huset så går allt att lösa. Du ska bara se huset som en bostad, inte som ett hänglås. Ett hus går att sälja, faktiskt så enkelt är det! Det låter hårt, men fakta är fakta. Har ni haft huset länge? Vad köpte ni det för och vad har ni kvar i lån? Vet du hur bostadsmarknaden ser ut där i bor? Rent krasst kan man säga att det ni behöver få ut är teckning för lånen - blir det mer så är det plus.

Hej Viltvaliten, tankar springer runt i huvudet, om vi börjar från botten, så bor jag i ett mindre län i Sverige, i en mindre ort, bostadspriserna är samma eller tom minskat något sisa 5 åren, givetvis har man betalat av en del men som jag även skrev, huset har blivit lite mörbultat också av allt barnen har tagit sig till, har inte kunnat laga allt som blivit förstört, dörrar och liknande många bäckar små som kostar en del och åtgärda.  Då huset i sig inte är den stora kostnanden i mitt liv utan mer smålån som man tagit bara för att klara sig då sambon i periodvis var arbetslös eller nödlån för vitvaror som gått sönder, som om man inte haft de tungt nog. Datorer som kastats sönder ja allt sådant, gör att jag nog inte har möjligthet att ta mig ur situationen. 

Samtidigt vill jag inte va den som tar kontakt med socialen för att bli den skyldiga i slutändan, hade bara så önsat hon kunde ta tag i detta, jag ska ge henne en chans till denna veckan att ta kontakt med ungdomsmottagningen för drogproblem. Eller så måste ja själv göra något, hade ja lämnat henne om ja kunnat, ja förmodligen med de problemen vi har. Känns som man aldrig fått chansen o ha ett normalt förhållande, och det är väl de dåliga samvetet som gjorde man inte vill ge upp hela tiden.

Det kändes som man lämnade henne åt sitt öde, vilket gav mig samvetskval. Sen har hon bra perioder när de varit lugnare. Sen känns de som om jag gör något nu, så kommer det bli ännu svårare att få hem den andra dottern, men samtidigt vet jag hon inte kan komma hem så länge det är problem på hemmaplan.

Jag har aldrig varit beroende av någon, men idag är jag beroende ekonomiskt och det känns så jävla skit, att va i rävsaxen på det sättet.