Vad skulle familjerätten säga om detta?

Väldigt kortfattat. Pappan till mitt barn som är lite mer än 3 år träffar sitt barn en gång i veckan då jag är med. I början en överrenskommelse men har sagt emellanåt att han kan ju ta han själv dagtid när han börjat gnälla ang umgänget. Det lustiga är att han säger emellanåt att han vill träffa sonen mer och längre tid och ha honom över nätter men ändå gör han inget för att det ska ske. Har aldrig vägrat han umgänge men har ofta fått säga ifrån då han vill byta dag pga att han är bakis osv. då de ska ses. Jag har bytt dag många ggr ändå och också hört av mig själv inför alla viktiga besök och frågat ifall han vill med (trots att han blivit informerad och kunde ta initiativet själv till det). Jag har sagt vi kan bestämma fler dagar då de ses, sagt han kan byta dag då de ses (eftersom han ofta ska strula så mkt och byta dag och utebli) men nej han vill inte byta dag och han säger som sagt han vill träffa han mer och jag frågar ifall vi ska bestämma fler dagar men då får jag inget svar. Det enda jag sagt är att ska vi bestämma fler dagar så får han också se till att träffa sonen och inte strula som han gör nu med den enda dagen de ses. Istället för att disskutera saken på ett vettigt plan slänger han ur sig onödiga kommentarer och behagar sen säga jag är elak? Har aldrig sagt ett ont ord utan verkligen försökt få till det med umgänget så han ska bli nöjd men jag har lite svårt att göra något som han måste göra själv.

Han börjar istället gorma om övernattningar etc. att jag inte släpper ifrån mig barnet osv. Trots att jag sagt han kan ha honom själv dagtid, vilket väl ändå är en förutsättning för att han ska ha honom även nattetid. Någonstans måste man ju börja. Ändå kan han avsluta hela tjaffset med att han kommer hem till oss nästa gång. Fattar noll.. Han säger han vill ha gemensam vårdnad trots att han inte engagerar sig eller frågar om något (bland annat är barnet i behov av lite extra stöd i diverse saker som jag går på möten och "tränar" honom i). Jag försöker ändå samarbeta och disskutera utan att bli provocerad men att ha gemensam vårdnad med någon som aldrig kan disskutera och bara slänger ur sig elakheter och osanningar, nej tack.. det skulle aldrig fungera. Hade han varit en lite vettigare människa så gärna..

Vet också han håller på med droger (vilket han aldrig skulle erkänna utan han skulle skälla ut mig för anklagelsen). Jag sa också till pappan att du kan träffa han mer men han verkar ju inte särskilt intresserad av det egentligen då han alltid kollar på kl och typ "japp då är det dags att gå" ungefär. Har sagt han kan stanna kvar längre och också äta middag med oss men nej då hade han bråttom hem/han skulle träffa en polare/fixa en sak etc etc.  När jag sa till honom att jag säger alltid han kan stanna kvar o han behöver inte gå så säger han att han alltid åker hem och tvättar osv för att han är så ledsen som inet har sitt barn mer osv. Undrade då varför han istället då inte umgås med sitt barn mer istället för åker därifrån? det fick jag inget svar på utan bara kastade ur sig spydigheter. Han tycker verkligen synd om sig själv trots att det bara är han som kan förändra hela situationen och faktiskt umgås med han mer så att han kan ha honom nattetid. Och när det väl blir på tal om övernattning på riktigt ja då får han tamejfan bli drogfri också. Jag vill absolut att han ska träffa sin son och är jämt den som tjatar då han säger att han "inte kan" dock förutsätter jag att han tänker bli drogfri innan det är på tal om nätter. (men inget jag vill hindra om ni förstår hur jag menar?) Han har väldigt svårt att se sin egen del i något, det är bara fel på alla andra och alla är så elaka, fast jag ställt upp så mkt och varit väldigt tillmötesgående, men nej det har jag ju inte varit, får bara spydiga kommentarer tillbaka..

Extremt duktig på att manipulera också. Så känslig för kritik att det räcker med att jag säger bu och jag får 20 sms. Han menar också att jag ska vara mer flexibel etc (trots att jag ställt upp mkt och bytt dagar) när vi har ett barn som är väldigt oflexibelt, vilket är konstaterat.

Jag har inte ens berättat en 100del av allting men lite såhär som jag ser på saken och som han håller på (fast mkt värre). Vad tror ni att en familjerätt skulle säga om vi kom på ett samarbetssamtal ang umgänget och även framtiden?

Jag vill absolut inte göra fel på något sätt men jag vill heller inte utsätta mitt barn för något han inte klarar av. Därför tycker jag ju såklart han borde umgås med han mer som sagt, dagtid och även själv (fast det känns rätt motbjudande då jag vet vad han sysslar med, men jag förutsätter att han iaf inte är så korkad som pundar innan han ska träffa sitt barn)