Jag blir så trött.

Hmm,för att göra en lååång historia kort, blev gravid med en kille jag va kär i,han va tydligen inte kär i mig. Han ville inte ha ngt me barnet att göra. Min mamma följde med mig på förlossningen. 
Pappan började träffa sonen några gånger,o efter ett tag så ville han ha honom själv. Jag gick med på det,fast jag ville inte egentligen. Dealen va att han skulle ha honom några timmar en helgdag varje vecka. Det funkade hyfsat ett tag,tills jag kom dit en söndag o pappan va bakfull/full. Ringde soc o bad om ett nytt möte. Kom överens om att d inte va ok o va bakfull/full(?!) Vi va där en onsdag,så skulle han ha sonen på lördagen,struntade i att höra av sig. Sen dess har det bara gått utför,träffas aldrig i stort sett. Pappan kan höra av sig nångång då o då,för att sen inte höra av sig på flera veckor. O nu fick jag ett brev om att pappan har begärt ett nytt möte på soc. Vilket får mig o må dåligt.. Jag litar inte ett dugg på honom,o där ska ja lämna mitt barn,mitt allt?? Suck,vad jag egentligen vill få ut av det här är att jag vill bara veta att jag inte är ensam. Alla häromkring har sina,med risk för att låta bitter,kärnfamiljer. Dom kan omöjligt förstå den ångesten ja känner. Missförstå mig rätt,jag VET att de finns dom som har de MYCKET värre än mig. Men JAG tycker d här e skit jobbigt...