Förlossningsrädsla - vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt?

tack ja jag ska absolut ta mig tiden i eftermiddag och svara.

jag undrade då jag förkortar varje förlossning med mer än en timma. känns väldigt otryggt att inte få vara på förlossningen innan det startar igång 

Det är helt normalt att det går snabbare vid följande förlossning. Åk in så fort du känner värkar, oavsett om de är oregelbunda om du har en bit till förlossningen. Märker du att det går snabbt hemma ringer du ambulans. Säg åt förlossningen när ni ringer att du är rädd och att du känner dig otrygg hemma. 

Första förlossningen var jag inte rädd och var dessutom nyfiken på att föda och jag minns fortfarande denna förlossning som mkt positiv.

Denna förlossning tog 2,5 timmar första barnet.

Min andra förlossning gav rädslan till fler förlossningar.
jag blev dålig innan det var dags att föda och en dr sa  att vi avbryter graviditeten 37 fulla veckor pga smärta och ångest ( och andra saker jag  inte lämnar ut här) dock inget kroppsligt för mig elr fostret.

Kom för planering utav  detta och fick träffa en annan dr som vägrade sätta igång mig då han menade att jag jag skulkle ha en förlossning på flera dagar vid igångsättning. 38 fulla veckor började jag blöda igen....blödde hela graviditeten och mkt felet hittades aldrig under graviditeten.
kommer in på fl för att kolla detta får små värkar inne på fl hade inga innan.
bm vill att jag åker hem min man vägrade ta med mig hem.
blir placerad på vad det hette då bblätt utan personal.
jag lades i ett bad då jag sa att det trycker neråt och värkarna gör svin ont. dom var aldrig regelbundna. jag hade 2.5 cm på tappen kvar och knappt öppet 1.5 cm
 dett hette att jag var rädd
låg i badet i ca 50 minuter sen fick min man som trodde på bm att jag bara var rädd att ringa från sin mobil på personal.
sen får jag 8 värkar  på två minuter och vid det laget blir allt svart.
hör när jag kommer tillbakanhur bm säger vi ringer narkosen så får du ryggbedövnningm du kan inte ha så ont redan.
hon undersöker mig och jag krysstar. vattenet är grönt och när min dotter kommer ut andas hon inte.
sen hitta dom  cystor på min slidvägg som dr går  in och klipper bort direkt moderkakan lossnat.
allt detta uatn bedövning.
Detta gav mig rädsla för all framtid.
ensam inte trodd och förnedrad. fick postdramatiskstress och depression efter detta missa min dotters första år.

Så förlossning nr 3 närmar sig och jag har haft ångest sen jag blev gravid inför detta
.
tar hjälp av aurora och hon ordagrant skarttar åt mig då jag säger att vad jag varit med om och inte vill föda.
jag känner att det inte ens fanns en chans till hjälp jag ber då att få bli igångsatt innan.
och hon sa att då är risken att det blir akutsnitt jätte stor och snitt är livsfarligt för barnet och om jag kan leva med det beslutet om något händer.

och visst kan du få tid hos en dr 40 fulla veckor.
öhhh sa jag jag har aldrig gått 40 fulla veckor.
och hon sket fullständigt i detm
jag försökte få min mvc bm att hjälpa mig men hon sa  bara vad  tråkigt bemötatde men jag kan inget mer göra.
jag får ångest och sover  inte på 2 veckor utan har fullständigt panik.
blir inlagd och får träffa en dr som väljer pga min rädsla och svår  foglossning plus borelia som jag också fick att bryta vid 37  fulla veckor.
bm och dr var efter min förlossning väldigt överrens att det var tur dom gjorde det då det hela tog från jag fick värkar 50 minuter.
Står nu in för förlossning nr 4 och känner att jag inte ens vill föda då det går så vansinnigt  fort att jag efter mår så dåligt då jag tappar  all kontroll.
idag skulle jag lätt välja snitt då jag är medveten av risken men båda mina sista barn har haft svårt att hänga  med på fl då det även går för fort för dom.så i mars vet jag hur det kommer att bli sista gången.
ingen pratar om hur man kan må efter snabba förlossningar utan bara hur hemskt det är med utdragna vilket jag inte misstror.
men detta med att skrämma redan förlossningsrädda måste väl vara värre. jag och fler som jag känner har fått samma bemötande och stressen med att ta på sig skulden känns fruktansvärd.
 ursäkta om jag skriver konstigt ibland men har bara tagenter på halva tagentbordet    
 min upplevelse är stor stress och förloradkontroll och långtid att komma tillbaka efteråt psykiskt.
nu med 3 förlossningar i bagaget är jag övertygad om en harmonisk graviditet om jag får ett snitt och möjligt en igångsättning 38 fulla.
och med tanke på hur korta förlossningar kommer jag inte ens hinna in denna gången i så falloch denna rädsla och stress kan jag inte hantera en gång till.
   

                     

Födde vaginalt 2005 med komplikationer åkte in klockan 10.00 då vattenavgång dagen innan.
Var öppen 4cm och kraftiga värkar.
Väl på förlossningen gav mig mig förhöjd dropp som gjorde att jag inte klarade av mer det var på MAX dottern föddes klockan 01:47 med hjälp av sugklockan och samtidigt svimmade jag och var medvetslös.
Dottern drog man ut 2 .
Navelsträng 2 varv runt halsen helt blå och hennes axel gick urled.
Jag fick sy 7 styggn vaginalt 5 stryggn anus.

2008 fick jag planeradsnitt v 41+2 då 2 dagar innan gjorde man TUL som barnmorskan sa nej till att jag inte behövde.
Det vissade sig att han var 4885g redan !!
Det blev kejsarsnitt 2 dagar efter och honom hade man svårt att få ut han var 5810g och 62cm huvud 40cm
Natten där på blev allt allvaligt och man visste inte om jag skulle överleva.

2010 gjorde man tidig TUL v 35+5 om vissade sig att han var 3890g redan.
Det blev fråga om igångsättning men då på BF + 1 och inte innan.
Dett skulle göra att jag skulle få komplikationer igen och han skulle vara enligt dom 5,600g
Han föddes med snitt v 37+5 och var 4150g och 51cm huvud 35cm
Allt gick bra åkte hem dagen efter.

Efter allt detta är jag LIVRÄDD !!                    

jisses denna sjukvårde vi lever i visst mmitt låter inte mkt om jag  jämför men bemötandet av att inte lyssna är ju samma

Jag lyssnar inte längre utaan förljer mitt hjärta bara.
Om jag skulle ha lyssnat på min cp bm skulle jag idag legat i graven och ha gråtande 2 barn efter mig.
Dagens sjukvård och förlossning är inte bra alls enligt mig och nog många fler.
Tror inte dom kan annpassa och förstå hur det går till igentligen.
Mer tul och kontroller och mer folk som lyssnar och som kan förstå vad det inebär att vara gravid vara orolig rädd och vad kan kan göra.
Idag lever jag i räddsla men vill ha en till men för mig är det hälsonrisk att bli gravid igentligen då jag fått stora barn och när döden uplevelse 2 ggr i mitt unga liv.    

Med din historia måste du ju få TUL och planerat sectio i tidigare veckor. Prata med en barnmorska redan före du blir gravid är mitt tips. Prata också om din rädsla inför en till graviditet och förlossning. Oavsett om ni bestämmer er för att försöka få ett till barn eller inte låter det som att du behöver bearbeta dina tidigare förlossningar och vad du varit med om för att få klargörelse.
 

Min första förlossning slutade i akut kejsarnsitt efter 29 timmar på förlossningen med värkar. Dock bra ryggbedövning. För mej var det så att själva snittet eller ingreppet skrämde livet på mej, hade varit rätt för snitt även innan. Va händer om inte bedövningen hjälper och dom skär i mej? Sen hade jag aldrig blivit operarad och hade sjukhus skräck. Fick gå till psykolog efter åt. 

Men andra barnet hade jag möjligheten att välja snitt eller vaginal. Jag valde självklart vaginal eller iaf ett försök till det. Skulle aldrig i mitt liv utsätta mej sjäv för den skräcken att snittas ännu en gång!

Förlossningen gick bra.

I väntan på nr 3 fanns ingen oro över huvud taget eftersom den senaste hade gått så himla bra. Var tvär lugn. Den förlossningen blev kaos! Rygggbedövningen funkade inte och narkos läkaren han inte lägga om den innan det var för sent. Fruktansvärd smärta, tappade kontrollen över mej själv och kroppen. Gjorde fruktansvärt ont!

Så var min nya förlossnings rädsla född!

Nu i väntan på nr 4:a har jag istället två rädslor. Om det av nån anleding skulle bli snitt. Och att inte hinna få bedövning. Otroligt rädd för smärtan!

Lösningen blev planerad igångsättning där dom sätter en ryggbedövning innan igångsättningen börjar. Nu känner jag mej mycket lugnare och dom har verkligen hjälpt mej så mycket att känna mej trygg och lugn.
Nu kan jag slappna av dom 2 sista månaderna innan den stora dagen <3 

Jag visste redan innan jag blev gravid att vaginal fl inte var ett alternativ för mig. Jag har haft mkt komplikationer där nere, som även mitt ex gjorde värre ( går inte in på detaljer ) 
 Jag fick mitt ks, och det var det bästa alternativet för mig, blir det mera barn i framtiden så kommer jag att välja ks igen. 

Jag fick valet att välja då min första förlossning var jobbig. Jag diskuterade det hela med en Auroraläkare och hon beviljade snitt. Det var dock inte riktigt vad jag ville då jag var lika rädd för det sin att föda vaginalt. Det slutade med att vi tillsammans la upp en rimlig förlossningsplan, där jag skulle öppnas en cm i timmen, läkaren var fantastisk, kommer aldrig glömma henne. Det slutade med att jag efter 12 h aktiva värkar (de var väldigt svåra att läsa av så inte ens BM kunde tala om när det var dags för lustgas) blev det snitt. Jag var då öppen tre cm. Jag tyckte ändå att min förlossning var bra, planen följdes och jag kände att jag fick göra ett ordentligt försök.

www.familjeliv.se/Forum-2-99/m64199164.html Det som för mig var traumatiskt med min första förlossning var att jag inte tålde lustgasen. Vattnet gick kl 23. Jag fick direkt regelbundna värkar var tredje minut. Vi åkte in för undersökning. Jag blev hemskickad igen utan att de undersökt hur öppen jag var och trots att värkarna började göra ont. Vi var hemma ca 10 värkar innan vi fick åka in igen, då till en annan förlossning då det var fullt. När jag kom in hade jag rejält ont och fick då lustgas (jag hörde på bm att hon tyckte att jag var gnällig). När jag efter en timme, 5.30 blev undersökt för första gången var jag till bms förvåning öppen 9 cm. Då maxades lustgasen, vilket jag inte alls tålde. jag svimmade några gånger. efter det hamnade jag i någon form av psykos då jag upplevde varje värk som samma och att allt bara gick runt. Jag hade ingen aning om vad som hände och det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö. Ingen insåg vad som hände i mitt huvud, inte ens min man. Till saken hör att jag inte gillar att vara onykter och aldrig varit riktigt full.. Jag bad att få epidural, kejsarsnitt och alla andra bedövningsmetoder jag läst om. Jag fick kvaddlar och akupunktur. Bebisen sjönk inte ner ordentligt. Till slut satte de äntligen värkförstärkande dropp och efter en halvtimme föddes vår dotter 10.32. Jag blödde två liter och var trött i många veckor pga det. På eftersamtalet tyckte de att jag haft en så lyckad förlossning och att allt gått så bra. Förutom den lilla detaljen att det var den helt klart mest skrämmande upplevelse jag varit med om. Jag kände inte heller att jag var mentaltnärvarande när vår första dotter föddes. Det kändes som att jag missade födseln. Mina alternativ inför graviditet nr två var vaginalt, igångsättning eller planerat snitt. Inför graviditeten var det viktigaste för mig att veta att jag kunde få välja själv, inte själva valet. Alls alternativen kändes obehagliga, men det kändes bra att få välja. Jag kände mig väldigt bekräftad i mina känslor och väl mött av både Aurora och läkare på special-MVC. Innan jag blev gravid med dotter nr 2 hade jag fyra missfall och blev sövd och skrapad 2 ggr. Det minskade faktiskt min oro för ett snitt. Med den oro som var under en graviditet efter fyra missfall kändes det väldigt skönt med ett alternativ sim var välplanerat och kontrollerat. Att lilltjejen i magen var väldigt liten och att vi gjorde otaliga tillväxtmätningar bidrog också till oron. Min oro för en vaginal förlossning var att det gått så fort och att jag inte var säker på att hinna få epidural. Jag var även orolig för att drabbas av panik när jag upplevde samma smärta igen. När jag fått en tid för snitt fortsatte jag att fundera lite på hur det skulle vara att våga testa vaginalt igen. Jag är dock ingen tävlingsmänniska och kände ingen "revanschlust". Jag läste allt jag kunde komma över om för och nackdelar och hur det går till. Jag hade mycket värkar natten före snittet och bad bm undersöka mig innan. Jag var öppen 4 cm. Det gjorde att jag känner ännu mer att det var rätt beslut. Jag hade inte åkt till förlossningen om jag inte hade haft en planerad tid och risken hade då varit att kg kommit in för sent igen. Jag är väldigt nöjd med mitt beslut. Det var läskigt, men passade mig. Jag var med hela tiden och visste vad som hände. Jag var verkligen med när lillasyster föddes. Jag hade utan tvekan gjort om det. Jag mådde mycket bättre efteråt än efter min vaginalt förlossning. Jag skulle ha velat läsa mer i detalj exakt hur man skär och syr i kroppen. Jag skulle även ha uppskattat att veta att vi fick eget rum på bb och uppvak i förväg då det var orosmoment för mig. Hör gärna av dig om du har kompletterande frågor!