Know that feeling! Jag har varit perfektionist så länge jag kan minnas och det kan vara riktigt jobbigt. Det enda positiva i det är att man bli så otroligt glad när något för en gångs skull blir lika bra som man tänkt sig! Hur som helst, självklart är det inte alls hälsosamt. Jag har alltid haft lätt i skolan och jag tror det faktiskt bidragit till perfektionism. Lärde mig själv att läsa på dagis och läste flytande vid 5 års ålder, har alltid haft otroligt lätt för matte (hade definitivt klarat gymnasiematten i femman om någon bara gett mig chansen osv). När sedan jämnåriga började komma ikapp lite fick jag panik! Jag kände att jag ville inte bara vara duktig, jag måste vara bäst av alla! När högstadiet började fick vi en massa fler ämnen (i min värdelösa låg-och-mellanstadieskola hade jag enbart haft matte, svenska, engelska och någon enstaka gång lite geografi, utöver alla praktiska ämnen som idrott och slöjd). Jag har eidetiskt minne så prov i SO och NO var inga problem först, jag behövde bara kolla igenom kapitlet innan vi gick in. Jag hade extremt höga krav; måste ha högsta betyg i alla teoretiska ämnen och över godkänt i allt utom idrott, där såg jag min begränsning och nöjde mig med godkänt. Som bekant kommer ju förr eller senare grejer där man är tvungen att lära sig, det duger inte att memorera. När den tiden väl kom hade jag redan för dåliga betyg enligt mig själv (högsta betyg i bara 6 av 17 ämnen, övriga näst högsta utom i praktiska ämnen) och fick börja plugga - något jag aldrig förr gjort! Tilläggas bör även att jag också grät jätteofta över skolan, trots att jag knappt behövde göra något alls för att ligga i topp. Bland de bästa duger inte, bara bäst av precis alla!
Så, efter att ha skrivit långt och onödigt om mig själv ska jag nu försöka komma med tips! Först borde du ta reda på vad det handlar om, måste hon hela tiden överträffa sina egna förväntningar eller känner hon att hon måste vara bäst av alla? Är det hennes egna förväntningar borde du först ta reda på vad hon förväntar sig av sig själv, inte bara att lyckas men mer konkret, och varför? Jämför med hur mycket andra klarar av. Av någon anledning är det så att upp till sexan är varje fel en skam, men i högstadiet är det en sensation att ens bli godkänd och helt otänkbart att lära sig precis allt. Ta upp det med henne, att de flesta i hennes ålder brukar faktiskt bara kunna lite mer än hälften (om vi snackar average, alltså inte de som tokpluggar och inte de som alltid skolkar) och bli glada för godkänt. Tro det eller ej så är C och B riktigt höga betyg! Om det är så att hon jämför sig med andra, fråga hur det går för de andra. Om hon bara antar att de är duktiga så är det som ovan, informera henne om att de är inte alls så duktiga. Om hon fått se en massa personers provresultat och betyg och de är bättre än henne, börja med att säga att de absolut inte behöver få veta vad hon har för betyg. Även om att "gömma sig" inte låter så bra, så hjälper det. Om hon slipper bekymra sig om folk vet hur duktig hon är kan hon börja ta itu med sina egna problem. Fråga också varför hon vill att det ska bli perfekt.
Sen finns det inte mycket mer att göra än att analysera situationen tyvärr. Jag är precis lika mycket perfektionist som jag alltid varit, det är bara att lära sig att stå ut med det. Hjälp henne att plugga, kom fram till vilken typ av minne hon har och jobba med det (behöver hon se det, göra det, höra det, bara repetera, göra allting...?). Om hon kanske har ett behov av att göra för att lära så är det inte så effektivt att läsa glosor om och om igen, utan då är det bättre att skriva glosorna. Läs igenom några gånger, skriv sedan upp orden på svenska och skriv sedan på spanska bredvid, utan att kolla i boken/på papperet eller var hon nu har svaren. Vidare, det här kanske inte en förälder vill höra, men det kan faktiskt finnas neurologiska problem som orsakar perfektionism. Jag tror inte att det finns något som orsakar just enbart perfektionism men det kan vara en mindre del av något. Om din dotter på något sätt verkar "speciell" kanske ni borde kolla det? Jag har Aspergers syndrom, fick inte veta det förrän i högstadiet men det förklarar verkligen allt! Bland annat att jag verkligen inte klarar av bättre än godkänt i idrott, att jag har svårt att påbörja och avsluta projekt, att jag bara MÅSTE göra allt helt perfekt och så vidare. Nu säger jag inte att din dotter har det, men om du märkt att hon är annorlunda på något sätt så kanske det kan vara värt att kolla upp?
