Hur länge ska man orka?

Visserligen är vi unga men barn och familj är helt klart något vi vill ha och ha nu. Vi är klara med fastjobb, köpt radhus, har utbildning och känner mig redo. Vi har precis börjat fertilitetsutredning. Har tagit blodprov dag 3-5 och 21-23. Om 6 dagar får vi provsvaren. Jag har testat äl-stickor men tror inte jag har någon äl. Har haft mens 2gg naturligt på 1 år och 2ggr med hjälp av primolut. Avslutade den kuren för 1,5 månad sedan i hopp om att cykeln skulle sättas igång. Men nejdå.... Varken äl eller mens. Blir så trött... Hur går det för er?

Men då är ni i bra händer nu iaf och någon hjälper er på vägen. Hoppas att ni får några vettiga svar från kliniken om 6 dagar. Ni kommer säkert bli föräldrar snart Skönt att nu är unga och har tid på er! Fast jag förstår att det känns tungt när man förberett livet och bara går och väntar på huvudpersonen som liksom inte kommer. Tungt.
Vi har också ordnat liv, villa, gifta, ny kombi, min make har ett arbete med chefsposition där han tjänar bra. Jag har ett rum som står tomt och alla barnprylar i förrådet efter vår dödfödda dotter. Känns som om t o m huset väntar på ett barn! Allt är redo.  Visst har vi hans dotter sedan ett tidigare förhållande boende hos oss och hon är underbar men jag längtar efter mitt eget barn som jag kan få vara med och forma från början, en del av mig och min man.
I början för två år sen så hade vi ingen metod utan hade bara sex ofta. Sen efter min dotter så började jag känna när jag hade ÄL och då körde vi när jag kände ÄL. Nu börjar jag bli desperat och tempar mig för att bekräfta att jag haft ÄL, kör med billingsmetoden, dvs jag kollar mitt slidsekret (yuck!) för att se när kroppen visar att jag har ÄL och sen använder jag mig av en app i min iphone som heter menskoll/periodtracker som hjälper mig att hålla koll på när jag borde ha ÄL ungefär. Det är ett satans meck! Jag börjar funderar på att kontakta fertilitetsklinik själv och min BM har föreslagit det men jag drar mig för det iom att jag faktiskt varit gravid två ggr och vill försöka själv ett par månader till. Vill klara det själv.
Vi får kämpa på, inget annat att göra! Lycka till med provresultaten!

Hej TS och Insanejane77,

Insanejane din historia låter väldigt lik min...förlorade vår dotter i vecka 42 av min första grav och fick nästa grav ett missfall i vecka 11 (som stannat upp redan i vecka 8). 

Precis som du och din man har vi ett barnrum som står tomt hemma nu och som bara väntade på vår lilla älskade dotter. Sakerna står på min mammas vind och bara väntar på att användas... Min man har också barn sen tidigare och de bor hos oss men jag känner som du, vill ju ha egna som man får uppfostra från början. Och så lever man med sorgen efter sitt barn...

Väntar och väntar jag också på att bli gravid igen... Hoppas det blir snart för oss alla! Vi kan väl hålla varandra uppdaterade? =)   

Kram  

Jag beklagar innerligt er förlust och det är för jävligt att fler än jag ska behöva ha det så här
 Man kan verkligen säga att vår historia låter väldigt lika varandra ja, minst sagt!

Jag använder ju det tomma rummet (ja det hette länge Iris rum, men det blir för jobbigt att ens tänka på) till att hänga tvätt och ställa undan diverse bråte som jag inte orkar stuva in på sin rätta plats. Men varje gång jag går förbi där så ser jag min bild i huvudet hur jag hade börjat göra i ordning där med saker och vilka tapeter jag hade planerat osv. Ser framför mig hur jag byter blöja och blåser på hennes runda lilla mage och hon skrattar. Det ekar som ett minne i mig fast det aldrig ens har hänt. Det är tungt!
Som tur är så hade vi inte hunnit tapetsera ännu eller köpa mer möbler än skötbord och säng. Fast ny barnvagn och babyskydd hade vi precis hämtat ut och det stod här hemma. Som tur är fick vi lämna tillbaka sakerna. Jag skulle få ta ut henne med KS i v 38 och tänkte att två veckor innan dess ska man väl ändå kunna börja handla och känna sig säker. Ändå hade jag avhållit mig från att köpa för mycket kläder och sånt.
Hur var det för er? Hade ni köpt allt?

Men man var så REDO mot slutet av graviditeten där att ta emot sitt barn! Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att något kunde gå fel efter kub och efter RUL. Eller jo, men inte att utgången skulle bli döden. Man tror så mycket på sjukvården idag och tänker att sånt där händer väl inte nu för tiden med dagens teknik. Så fel man hade
Vad hände med er flicka? Vet dom varför det blev så här?

Idag började mensen, inget den här gången heller. Vi får fortsätta kämpa! Hoppas och håller tummarna för oss allihop

Till Insanejane:

Kära du, mitt hjärta går sönder när jag läser det du skriver, gör lika ont i mig att du går igenom detta för jag har ju tänkt exakt samma tankar...

Vet inte om allt kom med i mitt förra inlägg? Det slutade med en kram iaf... Skrev ganska långt men nu ser jag bara några rader...

Tack ska du ha, dina ord värmer Vet inte heller om allt du skrev kom med men det står bara ett par rader.
Vet du vad det var som hände som gjorde att ert lilla gryn inte klarade sig? För det där är ju något som iaf jag har funderat mycket över och tänkt på. Jag vet ju att det inte är mitt fel men jag vet också att det kan hända mig igen men troligen upptäcks det väl tidigare isf. Men man är orolig för att uttrycka det hela milt
Bamsekram!

Vet inte vad jag ska säga. Ryser i hela kroppen.... jag hoppas att ni båda lyckas helärande vägen snarast. Styrkekramar

TS,

Tack för dina ord. Hoppas att du också får din lycka snart.

Kramar!

Jag kunde inte heller få mens utan primolut, men lyckades få till en ägglossning ändå! 

Jag håller alla tummar och vet PRECIS hur du känner dig.  Det är kanske en klen tröst, men i de flest fall går det ändå till slut. Men jag vet att resan är en j*vla pina. 

Stor kram på dig TS! 

Insanejane,

Här kommer det jag skrev förut.

Jag blir också ledsen när jag går in i vår dotters rum. Vi hade redan tapetserat o jag valde omsorgsfullt ut den vackraste tapeten till vår bebis. Vi hade också en sprillans ny barnvagn och bilstol och jag vägrar sälja dem, de hör ihop m vår dotter o betyder alldeles för mkt för mig. De får vara kvar till nästa bebis... Våra saker står på min mammas vind så länge.

Vi fick aldrig något svar på varför hon dog, inga fel hittades på mig eller henne... Vet ni vad som hände er dotter?

Precis som du trodde jag aldrig att något kunde gå fel efter RUL, inte trodde jag heller att världen kunde vara så fruktansvärd...

Massa kramar till dig!

Jag valde också tapeter omsorgsfullt och vi skulle just beställa dom så vi skulle hinna få upp dom den närmaste veckan men nu blev det ju inte så, känns tur så här i efterhand. Hade känts värre om det var iordninggjort som ni har det och det inte använts medan nu står rummet bara tomt. Har tänkt om jag får något barn nån gång att jag ska byta rum med bonusdottern så det kan kännas som man börjar på ny kula istället för att lever i ekot av Iris.
Hennes saker försöker jag bara se som barnsaker men fast hon inte hann använda nåt så är det ÄR Iris saker hur jag än vänder på det. Det var så vidrigt hemskt att plocka ner allt man köpt och tvättat i flyttlådor. Där stod man och packade medan det sved i brösten av mjölk, livmodern grät blod och hela jag var full av hormonell kärlek och hade ingen att ge den till.  fy, den känslan önskar jag inte min värsta fiende.

När ett barn dör i magen varesig man hittar orsaken eller inte så brukar dom bara kalla det för intrauterin fosterdöd. Ofta finns ingen förklaring till varför barnet inte överlevt och dom säger att det är som plötslig spädbarnsdöd fast i magen.
Min flicka dog för att jag blev jättesjuk. Visste inte om det då men jag hade HELLP-syndrom som är en variant av havandeskapsförgiftning. Jag tycker det är svårt att förklara vad det är men om du är intresserad så googla det men det är ett livhotande tillstånd för både barn och moder. Jag fick leversvikt och var tvungen att få massa blodtransfusioner och hade troligen dött om vi hade bott i ett U-land. Det var ju en chock i sig mitt i all sorg. Tyvärr ligger jag i risk att få detta igen om jag blir gravid så fast det låter hemskt så hade jag föredragit att mitt barn bara hade dött utan orsak för då var det bara slumpen och det kommer inte hända igen. Nu var det ju min kropp som "dödade" henne.  Om det blir nån nästa gång kommer jag att vara under hög övervakning och beroende på hur jag mår kommer välja att lägga in mig i sista trimestern för att kunna ta blodprov varje dag, täta UL och ctg. Better safe than sorry!

Till alla i tråden: Tack för all support och fina ord! Må vi alla bli gravida detta 2013
Kram

Hej ts,

Känner igen de där känslorna. Man blir så ledsen att inte få vara glad. Vi har genomgått fyra IVF och nu har det äntligen blivit en bebis som velat stanna
kvar:), går allt som det ska kommer vår bebis i maj.
Vet inte riktigt hur man orkar men jag tänkte hela tiden att någon gång måste det få bli vår tur. Jag försökte göra saker som jag innan tyckt var roliga och även om allt inte kändes kul tror jag det är bra att försöka vara aktiv så man inte gräver ner sig för djupt i mörka tankar.
Jag hoppas verkligen att du snart kommer få din bebis!! Lycka till:)

Till Insanejane,

Visst är det jobbigt att ha gjort klart ett barnrum men vi kallar det fortf för hennes rum o tänder ljus för henne och har minnessaker till henne på fönsterbrädan därinne. När hon får ett syskon så blir det båda deras rum, de får dela helt enkelt

Men varför försvinner halva mina inlägg???

Det jag skrev är iaf att jag vet allt det där om intrauterin fd o att det kallas psd i magen även om det inte är samma sak men enda sättet att förklara det helt enkelt...

För mig är det ju en sån extremt liten risk att det ska hända igen o jag förstår din frustration. Samtidigt så kommer du ju få alla kontroller du vill o massa hjälp. Även jag kommer att få specialhjälp o igångsättning innan v 40.

Jag hoppas som du på att vi alla får en ny grav att glädjas åt år 2013!

Massa kramar ð???

Till Anonym 4e

Stort grattis till din graviditet! Hoppas att allt går bra för er.

Kram!

Jättetack för fina ord, det värmer. Kramar

Det är en otroligt jobbig känslostorm. Stort grattis till er att det äntligen gick vägen. Håller tummarna. Tack för all pepp :)

Ja det måste vara fruktansvärt! Jag börjar närma mig årsdagen för min dotters död och den dagen kommer jag minnas henne och tillåta mig att titta på gipsavgjutningarna på hennes hand och fot, ultraljudsbilderna och tända hennes ljus från välsignelsen och bryta ihop. Men alla andra dagar försöker jag vara stark och att tänka så lite som jag bara kan på vad som hänt och försöka gå vidare i livet. Annars skulle jag aldrig repa mig efter det här.
Första månaden var det som om en 200 år gammal ek hade ramlat och slagit mig i huvudet och spetsat hela mitt bröst, jag var lamslagen. Men man lär sig att leva med det. Visst gråter jag ändå vissa stunder men jag vill inte låta detta ta över mitt liv. Här där jag bor (i en liten stad) är jag "hon vars barn dog" och jag känner hur folk pratar om mig när jag ska handla osv. Nu vill jag bli "hon vars förra barn dog och vilken glädje för dom att dom äntligen fick sitt barn".
Sån tur i oturen att det var PSD som var orsaken och inte något var fel på er eller barnet egentligen. Då är det ju bara extrem otur ni haft och oddsen att det händer igen är ju nästintill obefintliga! Det scenariot hade jag tyckt bådade gott för framtiden.

Jag önskar att vi alla får våra efterlängtade barn snart och att vi plussar 2013! Kram

Förstår att det måste vara jättejobbigt för dig att alla vet vem du är och pratar om dig. Men vet du, ibland tänker jag också så att folk går och "tycker synd om en" men sen tänker jag att det kanske inte alls är så, det kanske snarare är så man ser på sig själv och att folk istället ser en som en väldigt stark person som tvingats gå igenom detta fruktansvärda.

Och visst känns det lite som att det enda sättet att "reparera" detta är att faktiskt få ett barn till, fastän man ju aldrig kan ersätta sitt barn men det är ju inte det man är ute efter heller.

Jag känner nog att vissa dagar kan jag tänka mindre på det som har hänt och då orkar och vill jag mer och tänker på framtiden, medans andra dagar finns bilden av min dotter konstant där och det känns som  att det hände igår. Det går väl upp och ner för att man ska orka också...

Hoppas som du på allas vår nya lycka år 2013!

Kram