Det blev inte som vi tänkt oss.

Är skönt att man iaf inte är ensam om saken. Det är så klart svårt att se ljuset i tunneln men snart är vi förhoppningsvis där.

Nu har jag inte läst igenom hela tråden.
Känner så mycket igen mig i det du skriver, fast jag va förberedd på att det skulle bli en tid på sjukhus.
Vill bara skriva att du kommer klara det, man orkar mer än man tror men fy fan vad det är jobbigt att sitta där när man inte har sin sambo hos sig! Har du inte kontakt med kurator så be om det eller be om en kontaktperson i personalen om dem har det! Stor kram till dig!

Jag har två kontaktpersoner bland personalen, men är ju inte så lätt när de jobbar så oregelbundet. :/ kuratorn här är sjukskriven, fick lite snabbt träffa en från ett annat sjukhus när jag blev utskriven. Men sen inget :(

Jag har själv en liten kille på neo och hade också svårt att sitta den första tiden. Men det löste personalen med att ställa in en säng bredvid kuvösen. Våran lilla kille blir två veckor på må och vi har fortfarande sängen kvar och den kommer vi få ha kvar så länge vi känner att vi behöver den.
Så prata med personalen så kanske de kan lösa din situation så det blir lättare för dig att besöka din bebis och kräv att få prata regelbundet med en kurator eller psykolog.

Skickar massa styrke kramar!

Jag träffade en kurator från avdelningen lite då och då... Men när jag väl var där så var jag så inne i allting att jag hade väldigt svårt att fokusera på mina känslor.
Jag bara koncentrerade mig på att inte få ett sammanbrott... Gjorde allting jag kunde för att det skulle bli en rutin, lite som en uppgift varje dag.
Men alla dom känslorna kom ju ikapp mig och kom som en stor bomb.
Så det är jätteviktigt att prata eller skriva om det, hela tiden även om det låter som man har hack i skivan :P

Går bättre och bättre att sitta där, så är bra det. Ska se om det går att få till samtal. Så länge min sambo kan vara hos nog känns det ok. Men så fort han åker bryter jag ihop.

Så ledsen jag blir när jag läser att de fortfarande inte tar hand om nyblivna föräldrar i kris på neonatalacdelningarna. Jg hoppas du orkar leta upp någon som du kan prata med. Finns det någon prematurförening på din hemort ? De brukar ha kontaktföräldrar som man kan få träffa o prata med o umgås med. Det är nästan det bästa, att prata med de som verkligen förstår. Kram.

Jo det finns det nog, prematur föreningen skulle ha fika på neo i veckan men det blev inställt. Hade vart bra att prata med någon då.

jag skulle verkligen uppmana dig till att ta tag i en personal - vilken som helst - och tala om exakt att du håller på att bryta ihop och att du verkligen M Å S T E  få hjälp och det omedelbart.

Jag fick förlossningspsykos pga min traumatiska första förlossning, också prematur men inte så tidig som du och jag hade också grav preeklampsi. Både jag och sonen höll på att stryka med under förlossningen.

Jag bröt samman när det var "för sent" och det orsakade stor psykisk smärta och sjukhusvistelse i 8 långa månader på psyk. Jag minns ingenting från den tiden vilket gör att jag missade mitt barns första 8 månader i livet. En period som aldrig kommer tillbaka.

Jag tryckte undan känslorna och motade undan och tänkte lite som du att när jag har sällskap och är sysselsatt så mår jag nog ganska bra. Men verkligheten kommer alltid i kapp hur man än gör och en dag small det bara till.

Så vad du än gör, tänk inte att det kanske blir lite bättre och bär aboslut inte omkring på känslorna som nån struts med huvudet i sanden - det hjälper varken dig eller ditt barn som mer än nånsin behöver dig.

Och vad gör det om du hamnar i en hög i korridoren och bara gråter o skriker? det är kanske vad som behövs för att det ska hända saker. 

det finns ingen styrka i att hålla allt inom sig.

Se till att få hjälp NU. 

Ja det är nog verkligen det jag måste göra. Förstår att det måste varit en tuff erfarenhet som man kunnat vara utan. Och vill ju gärna inte behöva hamna där jag.

Hej,

vi, som drabbats av HELLP, har en grupp på Facebook, HELLP Sverige, ansök om medlemskap i den. Det har hjälpt mig jättemycket att "träffa" andra i samma situation samt att läsa och få känna igen sig.

Det blir bättre!!

Karolina - haft HELLP två ggr       

Då ska jag göra det

Se till att få träffa någon att prata med redan nu! Psykolog, kurator eller annan som är utbildad att möta människor i din situation.

Jag fick inte träffa någon när vi låg på neo med vår dotter och nu 3 år senare mår jag fortfarande dåligt över det och det påverkar mig än idag.

Hej! Jag joinar om det är okej födde min son 24/11-12 i vecka 29 (28+0) med akut/planerat kejsarsnitt p.g.a havandeskapsförgiftning och tillväxthämmning med 40% en födelsevikt på 820gr. Legat på sjukhus i 7 veckor nu både i Lund och nu i Helsingborg. Hoppas på att man platsar in här och kan prata med likasinnade.

Miniz1983: inte? Trodde många prematur föräldrar samladea och pratade och gav råd. För det är minsann ingen lätt sak att gå igenom :/

Jo men inte i denna tråd. Prematurbarn 2012 finns en tråd som heter och sen på facebook en grupp som heter för tidigt födda barn =)

Miniz: aha okej. Där ser man.