Vad krävs för att umgänge ska bli av om det tidigare blivit nekat

Hej,

svarar bara lite kort för jag hinner inte så mkt nu på lunchen, men jag har pratat med det ombud jag hade sist och hon sa att det med all sannolikhet inte kommer att gå igenom (umgänge alltså), så nu känns det lite bättre eftersom jag har fullt förtroende för henne. Hon känner till alla detaljer eftersom hon varit med från början.  

Jag har haft ett par uppdrag som övervakare i sådana fall som du TS beskriver, och hela anledningen till att umgänget sker med övervakning är ju att det ej går att lita på att föräldern kan ta sitt ansvar. Ibland handlar det om ren omvårdnad, ibland om eventuell missbruksproblematik och i andra fall där föräldern brukat våld gentemot barnets andra förälder. Som regel - vad jag förstår det som - så väger barnets rätt till sin förälder väldigt tungt, och såväl Familjerätt som Tingsrätt brukar vilja kunna få till stånd att barnet börjar ha kontakt med den andre föräldern. Detta gäller tom om föräldern har ett pågående missbruk, givetvis förutsatt att denne ej är påverkad vid själva umgängena. 

I ett av mina längre uppdrag hade mamman - precis som du - skyddat boende och besöksförbud pga våld från barnets pappa. Pappan tjänade av sitt straff, och kort därefter påbörjades umgänget med barnet som var ganska så litet. Pappan hade dock aldrig upphört med verbala/skriftliga hot gentemot mamman, trots detta drogs aldrig själva umgänget in - detta då de i detta fall ansåg att barnets rätt till sin pappa vägde tyngre. Pappan fortsatte leva ett halvkriminellt liv - umgänget drogs inte in. Besöksförbudet blev förlängt från polisens sida - umgänget drogs inte in. Och ja - jag förstår till fullo att som mamma i det läget är det en helt obeskrivligt svår situation, fylld av rädsla och ångest, och det finns heller inga givna rätt eller fel. Men trots allt som hände under vägen, lyckades åtminstone pappa och barn utveckla en otroligt fin relation och jag tvivlade aldrig under ett enda umgängestillfälle på att det fanns något annat på jorden som denna pappa älskade mer än sitt barn. Han var en underbar, aktiv och kärleksfull förälder och förutsatt att detta fortsätter, är jag övertygad om att barnet i senare år inte skulle vilja ha någon annan pappa på jorden.

Så ja, det jag vill ha sagt med detta är väl att Om tingsrätten tar beslutet att umgänge ska påbörjas, så kan det bli väldigt positivt för ditt barn. Jag tror nog att mamman i mitt fall helst hade sett att det inte behövt vara något umgänge pga all rädsla och alla hot som hon har fått utstå, och självklart förstår jag henne. Jag hade nog önskat samma sak. Jag kan bara hoppas på att pappan någon dag kommer till insikt och upphör med detta... men att det har varit för barnets bästa att få möjlighet att utveckla denna relation, det är jag (nästan) helt övertygad om. Facit i hand har en ju inte förrän barnet är i vuxen ålder så omöjligt att vara helt övertygad nu tänker jag...

Och som sagt - ingenting är givet, ingenting är svart-vitt. Med mitt inlägg vill jag dock förbereda dig på att tingsrätten Kan komma att tilldöma umgänge, trots din nuvarande situation.

Jag önskar dig all lycka i världen och hoppas det ordnar sig till det bästa! 

Ja och det jag tänker att en hela tiden måste väga för och emot i en situation där hoten fortsätter "trilla in" titt som tätt, är hur mycket allvar det ligger i dessa hot och någonstans göra en bedömning kring hur troligt det är att barn och boendeförälder utsätts för en reell risk, kontra barnets rätt till relationsskapande med umgängesföräldern och fördelar som kan uppstå iom detta. Och hur en än vänder och vrider på det så kan en som nämndeman i en tingsrätt aldrig bli helt säker heller - och jag är helt övertygad om att dessa fall måste tillhöra de som är mest svåra att ta ett beslut kring. Särskilt då en måste förlita sig till att diverse utredningar är rätt gjorda, att eventuella vittnesmål och myndigheters yttranden är tillförlitliga, etc etc. Nej, nämndemännens sits vill jag definitivt inte vara i...

Men jag har åtminstone aldrig hört om någon umgängesförälder som faktiskt helt sonika tagit sitt barn och stuckit iväg, för du har rätt TS när du skriver att som övervakare kan en inte hindra detta rent fysiskt. En har som inga lagliga befogenheter utan det enda en kan göra är att ringa polisen. Sen är ju dock frågan hur långt människan ifråga skulle lyckas komma - umgänget sker alltid på en förutbestämd plats, som är överenskommen med familjerätt och boendeförälder.

Du TS beskriver också att du trodde detta bekymmer skulle komma först  när barnet uppnått skolåldern - faktiskt så tror dock jag att för barnets skull är det Bra att det sker nu, ja om det öht blir ett beslut på umgänge då. Vad jag har upplevt när det kommer till de mindre barnen är att de inte märker av spänningarna lika lätt som de lite äldre gör - övervakaren ser dem liksom bara som vilken vuxen kompis till föräldrarna som helst, och jag tror att deras relation till föräldern har en bättre chans att utvecklas positivt än när de är äldre och förstår mer av föräldrarnas konflikt. Ju äldre de är, desto mer förstår och märker dem - desto mer skada tar de av konflikten. Ju tidigare föräldrarna börjar jobba på med umgänge, desto större chans att det ska lyckas utan att barnet tar skada. Ja, nu är ju dock inte detta vetenskapligt bevisat så vitt jag vet utan det är helt baserat på egna erfarenheter och tankegångar, så ta det inte som ren fakta, utan enbart som en observation. Och även om jag kanske överlag kan uppfattas som positivt inställd till umgänge mellan just Ditt barn och dennes pappa, så är det verkligen inte så - jag förstår din rädsla och din oro till hundra procent och den är helt befogad. Jag kan heller inte göra bedömningen om det är ditt barns bästa just nu att ha ett umgänge öht, eller någonsin. Men vad jag hoppas är att mina erfarenheter och tankar åtminstone kan ge lite perspektiv på att det inte måste vara helt  nattsvart Utifall att TR tilldömer umgänge...

Stort tack för svar, speciellt från "övervakare", jag svarar mer sen när jag är hemma!

Usch jag kan inte sluta tänka på detta.. Har knappt sovit på 4 nätter och har nu bokat tid hos en psykolog för att prata av mig lite. Känner att stressen äter upp mig. Mina närstående är lika ledsna och oroliga som jag och det känns som om detta förstört hela julen.

Min advokat sa som sagt att det troligtvis inte blir något umgänge pga. omständigheterna, att detta är ett specialfall och att vi har mycket att stödja oss på då det tidigare gjorts en nogrann utredning, FR var helt emot umgänge och hotbilden har inte minskat. Det kändes mycket bättre när jag pratat med advokaten, men sen tänker jag ändå på allt som jag läst i denna tråden om att det säkert blir umgänge ändå. Får sån dödsångest, har till och med börjat fundera på att skriva testamente och jag är inte ens 25 år. Det låter självklart väldigt dramatiskt men jag vet ju att han dödar mig om han får chansen och jag står inte ut med tanken att mitt barn skulle förlora mig. Känns som om jag börjar svamla för mycket nu men det blir väl så när man inte sovit och bara tänker. Ibland blir jag så trött att jag inte vet om jag sover eller är vaken.

Jag hoppas verkligen inte att det blir umgänge denna gång, det kanske kan bli det senare om allt blir annorlunda men som det ser ut nu.. Vem skulle gå in i sin egen dödsfälla och/eller riskera att förlora barnet (kidnappning) till en för barnet helt okänd person som råkar ha ett blodsband.  

Bra att du skaffar en samtalskontakt. Och det var inte min mening att bidra till din ångest - men genom den knapphändiga infon du gett så går det ju som bara att ge ganska generella svar, och utifrån det tror jag det är bra om en kan förbereda sig för alla tänkbara scenarion. Bättre att vara förberedd än att vara helt inställd på att det Inte ska bli umgänge, och sedan få en tingsrätt som tilldömer umgänge och då behöva hantera den chocken. Sen går ju alla beslut att överklaga - vilket innebär att det kan komma att bli en lång process, vilket är till din fördel. Under processens gång kommer det förmodligen komma fram hur psykiskt stabil ditt ex är med eventuella kontaktförsök exempelvis.

Men jag förstår inte riktigt varför inte polisen gör något bara för att han inte försöker söka upp dig? Hot och kontaktförsök gentemot exempelvis familjemedlemmar räknas ju också. Nåväl, jag är inte tillräckligt insatt för att ha hela bilden klar för mig som sagt. Men du säger ju att hoten och trakasserier har fortsatt även då han suttit inne - hur har han lyckats med detta? Oavsett vilket är det viktigt att du polisanmäler *allt* även om de inte gör något utav det, viktigt för dokumentationens skull och för dig att kunna visa på att hans beteende ej förbättrats.