Stödet är inte ömsesidigt...
Hej,
Jag har en god vän som försökt bli gravid i drygt ett år. Hon har hängt upp sig oerhört på detta och jag respekterar och förstår, jag gör mitt bästa för att lyssna, stötta och muntra upp. Med jämna mellanrum ringer hon mig och gråter för att hon fått mens eller för att sambon inte haft lust, att läkaren inte hittat någon förklaring osv. Hon verkar oerhört stressad över att inte bli gravid lika lättvindigt som jag blev...
Min situation var att jag, som är 6 år yngre än henne (hon är 32), blev gravid trots att jag gick på p-piller. Jag blev alltså gravid "av misstag" ungefär när hennes biologiska klocka började ticka i panik. Hon har följt min graviditet med glädje och spänning och pratat om hur våra barn ska bli bästa vänner, att det vore så kul att få barn ungefär samtidigt osv.
När mitt barn föddes, för drygt ett år sen, hade hon försökt ett tag och börjat äta olika tillskott, började läsa på en massa om ställningar, cykler och grejer. Mitt barns nedkomst verkade stressa henne att börja försöka på allvar. Jag uppmuntrade det och tyckte att är det vad hon vill ska hon givetvis satsa, det vore skitkul om en av mina bästa vänner blev mamma så vi kan stötta varann!
Så jag har stöttat henne. Följt med på ett par undersökningar, hjälpt henne hitta information, tröstat henne när det ännu en gång varit fruktlöst. Samtidigt har ju jag gått igenom min process att komma in i mammarollen och alla utmaningar det innebär, jag har gått igenom en separation och en flytt under barnets första år, haft problem med hälsan efter förlossningen och gått ner massor i vikt, sovit dåligt osv. Jag har inte direkt klagat för jag har tidigt förstått att det är känsligt att komma och gnälla över hur jobbigt det är med barn till nån som inte vill något hellre. Men jag har hoppats att hon ibland ska fråga hur jag har det.
Vad hon gör är att pika mig om orättvisan. Hon har fällt bittra kommentarer om att det är så obegripligt att jag som inte ens ville ha barn (JAG ÄLSKAR MITT BARN!) blev gravid när hon inte lyckas, att jag som har det sämre ställt ekonomiskt inte kan ge mitt barn samma trygghet som hon, att min relation gick åt helvete och att jag inte ens har en pappa till barnet när hon har en stabil samborelation. När jag flyttade till en större lägenhet för att barnet skulle få ett eget rum tyckte hon att det bättre boendet tärde på min ekonomi medan de ju har hus med flera rum, massor av plats för en växande familj.
Jag blir så ledsen. Jag är ledsen för hennes skull för att hon inte fått till det när hon inte vill något hellre, och ledsen för att stödet oss emellan inte är ömsesidigt längre. Hon verkar inte orka eller vilja stötta mig i någonting längre, om det är av bitterhet eller att det är för smärtsamt vet jag inte, men jag har fortsatt lyssna på och stötta henne.
Är det så det är? Är kanske vänskapen med mig för smärtsam för henne just nu? Borde jag försöka backa och lämna henne att klara sin kamp utan mitt stöd, borde jag försöka konfrontera henne eller bara acceptera att det är såhär? Snälla hjälp mig förstå vad hon går igenom. Jag älskar henne som min egen syster, vi har gått igenom så mycket tillsammans, det känns oerhört sorgligt att ha degraderats från jämlik kärleksfull vänskap till ett bollplank som bara finns där.