Ung, änka, utan barn

Hej!

skickar en stor kram, jättesorgligt! Du kommer att klara det. Blev själv änka för ett drygt år sedan som 33 åring när min man drunknade. Känns mycket lättare nu, men den första tiden var hemsk. Jag har turen att inte vara ensam utan har förutom våra döttrar också mycket familj och vänner runt mig som har hjälpt mig.

Hoppas du hittar en stödgrupp, jag själv bor i Helsingfors, och känner inte till vad som finns i gbg. Här finns en nätgrupp för unga änkor/änklingar, upplevde dock inte att jag hade så mycket gemensamt med de andra där, jag har fått mest hjälp av nära och kära.

Beklagar så din sorg och förlust!

Jag förlorade min man för 2½ år sedan, jag var då 29 år och hade precis fått vår son, han var 3 månader gammal.

Jag vet inte vad som finns i Göteborg men jag hade mt hjälp av allt som fanns på nätet. Lärde känna kvinnor i samma situation. Läste varandras bloggar och mailade varandra. En stor tröst i mörkret...

Sök på nätet, vet att det finns en sida som heter sorg.se eller sorg .nu... Där fnns det massa olika länkar och bloggar!

Livet kommer att återvända, även om det känns mörkt!

Omge dig av familj och vänner!
Styrkekramar!         

Anonym: Jag är 34 år, blev änka i januari. Min man gick bort i koloncancer med metastaser i lever och skelett. Kontakta mig gärna om du orkar och vill, jag letar också efter någon att dela tankar med. Kram! candelarias.wordpress.com

Jag blev änka för snart 2 månader sen. Han var mitt livs kärlek. Vi hann inte gifta oss utan höll på att planera vårt bröllop. Vi försökte länge få barn, men han hann dö innan jag blev gravid. Nu är jag ensam kvar. Mitt liv känns bara meningslöst.

puffar upp

Hej alla,

Jag vet att vi är många unga som har förlorat sin man, fru eller partner. Det finns en grupp på Facebook som heter Vargtimmen. En grupp för dig som har den där sorgen som alltid bara finns där, oavsett vad man gör eller var man är. 

För även om man själv fortfarande lever så minns man rösten och beröringen, allt som delades. Man minns självklarheterna i vardagen och drömmarna som var gemensamma. Och man undrar hur allt hade varit om det inte hade blivit som det blev.
Så står man plötsligt där med den där ensamheten och sorgen som kan vara så svår att förklara.

Kanske kan vi göra det lättare för varandra här, genom att beskriva, prata om, dela. Eller bara genom att läsa andras berättelser och känna igen sig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har saknat någon att prata med som förstår.

Låt mig börja med att berätta min historia.
Jag träffade Jonas på en resa som vi gjorde gemensamt, men från början inte ihop. Han var stark och glad och snäll. Han är mitt enda exempel på kärlek vid första ögonkastet eftersom det var precis då, första gången våra blickar möttes, som jag visste att vi två skulle kunna bli något riktigt fint tillsammans.
Redan innan vi varit tillsammans ett halvår blev han sjuk och fick diagnosen tjocktarmscancer. Tio månader senare var han död.

I början på behandlingen gick det åt rätt håll och vi fick någon form av hopp om att det kanske skulle ordna sig ändå, trots cancer på många ställen i kroppen. Vi planerade mycket för framtiden, förlovade oss, letade efter hus. Jonas klagade väldigt lite på smärtor och ångest även om jag vet att han hade båda delarna ? ofta och intensivt. Och ganska snart visade det sig att det plötsligt vänt. Han blev sämre och sämre och han blev inlagd på sjukhuset. Där gifte vi oss nio dagar innan han dog. Där bestämde vi oss också för att försöka skaffa barn ihop. Det kändes så självklart där och då, att vad som än hände med honom så skulle allt bli lite bättre med ett litet spår kvar av honom här hos mig.
Den näst sista januari placerades ett litet liv inne i mig och dagen efter dog Jonas. Kvar finns jag och vår son.

Vill ni berätta er nu?

Om ni vill, gå till Facebook och sök på Vargtimmen, jag godkänner er självklart.

/Annika - Vargtimmen