Få hjälp hos familjerätten fast pappa vägrar?
Hej,
Jag har två pojkar som är 10 och 7 år gamla. Barnens pappa och jag skilde oss för 4 år sedan. Barnen är folkbokförda hos pappan då han bor kvar i vårt tidigare gemensamma hem. Barnen har hela tiden bott VV hos mig och sin pappa.
Barnens pappa vill bestämma precis allt kring barnen, han ser det som en självklarhet att han får bestämma eftersom barnen är folkbokförda hos honom. Han vägrar att närvara på skolavslutningar, utveckling samtal, föräldramöten mm där jag närvarar, han har tvingat mig att gå med på att bara få närvara varannan gång på liknande aktiviteter och händelser.
Om jag försökt säga emot och propsar på att komma till en avslutning, eller om jag gör något annat som barnens pappa inte tycker om, så har han tex hotat att bryta vår muntliga överrenskommelse om varannan jul och nyår mm, med att hämta barnen på julafton (en fredag och hans vanliga dag att få barnen om det inte vore min tur att ha julen).
När barnen är hos honom så vågar de inte smsa mig eller ringa till mig, om de gör det så blir pappan ”ledsen” och säger till dem att han blir ”sårad” för att de vill ha kontakt med mig, sin mamma, på hans vecka! Barnen vågar inte/vill inte prata om mig eller min man när de är hos sin pappa, för även då blir han ”ledsen” och ”sårad. Pappan har sagt till barnen att han inte vill höra något om mig eller min man. Hemma hos mig får de alltid prata hur mycket de vill om sin pappa och deras liv hos honom.
Barnens pappa har nyligen fått ett till barn med sin nuvarande fru. Hans fru vill heller inte prata om mig, hon har vid flera tillfällen sagt till barnen att jag, deras mamma är ”stupid” och ”mean” mm. (Hon är från thailand och pratar inte så bra svenska, därav de engelska orden).
När den nya bebisen nu kom så tog min äldste som flera kort på denne med sin mobil. Vid bytet till mig så tvingade pappans fru min son att radera alla kort på bebisen då hon inte ville att jag, deras mamma, skulle få se dessa kort!
Barnen, särskilt min äldste son, tycker att det är väldigt jobbigt att pappa och hans nya fru bestämmer över saker som detta och att han känner att han aldrig får låtsas om att mamma ens finns i hans liv!
Pappan skuldbelägger ofta barnen, särskilt vår äldste son. Om barnen tex säger att de vill jag ska komma på en skolavslutning eller liknande, så händer det ofta att pappan blir väldigt upprörd och skriker och går och lägger sig och gråter och så tvingas vår äldste son att trösta pappa så han blir glad igen och barnen tvingas att lova att aldrig prata om mamma igen.
Andra saker som händer hos pappa är tex att den äldste sonen kommer med förslag på att tex hela familjen borde sitta och äta tillsammans (i vanliga fall så ställer pappan eller hans fru fram maten bara och barnen äter själva medans de vuxna gör annat), när vår son kommer med förslag som detta så blir pappa arg och ledsen och gråter, och även vid tillfällen som dessa så måste vår äldsta son trösta och ”få pappa glad igen”.
Barnens pappa och hans nya fru har hela tiden haft ett turbulent förhållande. De har bråkat högljutt och hon har hotat att lämna honom, vid tillfällen som dessa har framförallt vår äldste son fysiskt hjälp till och hållit fast henne för att hon inte ska gå. Hon har också med stort pådrag packat väskor och försökt gå iväg till busshållsplatsen och försökt lämna pappan. Då har barnen sprungit efter henne och gråtit och försökt övertala henne att stanna.
Den äldste sonen är ofta mycket arg på vår minsta då han tycker att lillebror förvärrar allt med att han säger vad han tycker till pappa, så som att pappa inte bestämmer om mamma får vara med på avslutningar och annat liknande. Den äldste sonen tycker att lillebror helst ska vara tyst och inte säga emot så det inte blir bråk och dålig stämning. Vid de tillfällen som pappas fru har försökt att lämna pappan så har lillebror inte reagerat lika starkt, även detta tycker den äldste sonen är jobbigt och han tolkar det som att lillebror ”inte bryr sig”. Den yngste sonen bara reagerar annorlunda, men detta skapar även mycket bråk och tjafs mellan bröderna.
Detta är bara en bråkdel av allt som pågår, men jag känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra. Jag har genom dessa fyra år sedan skilsmässan försökt få till stånd att vi ska gå till familjerätten och få hjälp med våra samarbetssvårigheter, men pappan vägrar!
Jag har nu kontakt med en jurist som hjälpt mig att skriva ett umgämgesavtal över hur byten och lämning/hämtning, storhelger mm ska se ut. Jag är dock tveksam över om att han kommer skriva på detta och gå med på detta, i så fall kommer ju hans ”makt” över mig att försvinna.
Sedan är jag också orolig över att barnen inte har det så bra hos sin pappa. Framförallt min äldste son tvingas ta på seg ett ansvar att vara större än han är, han är ju bara 10 år men måste alltid ta hänsyn till sin pappas humör svängningar.
Jag oroar mig mycket över barnen och går ständigt med dåligt samvete över att jag inte gör mer. Jag vill egentligen bara att vårt samarbete ska fungera och att barnen ska få lika mycket tid med pappa som med mamma, men nu oroar jag mig för att det inte är gott nog. Att jag borde se till att få ha barnen mer hos mig där de har trygghet och rutiner och stabilitet och framförallt, få vara de barn de är! Men att låta barnen bo mer hos mig skulle deras pappa aldrig gå med på, och barnen skulel helelr aldrig våga fråga honom eller säga till honom att det är det de vill göra.
Att få egen vårdnad verkar mycket svårt då det inte finns grund till misshandel eller liknande hos pappan. Vad har jag för möjligheter och skyldigheter, vad kan jag göra för att ina barn ska få det bra?
