Ni med kräkfobi hur klarar ni att ta hand om era barn då de är sjuk

Ja, exempelvis brukar det yttra sig i att vi vräker ur oss dumheter på olika forum. Helst ska de vara irrelevanta också. Och gärna litet otrevliga.

Ja

Jo, givetvis finns det det. Tyckte att det var litet synd att kbt-killen jag träffade flyttade innan vi hann i mål...

Är tämligen skeptisk till kbt, men hade ngn lyckats hade det varit han. Jag fick med mig en del verktyg iaf, så något gav det mig.

Innerst inne känner jag precis som du ts. Jag har extrem fobi och kräks dottern när jag är själv med henne fixar jag att ta hand om henne och vara lugn och snabbt som fan ringa sambon. Han kommer på minuten kan jag säga... Kan han inte kommer svärmor. På så sätt har jag väldig tur.
När hjälpen har kommit hem gömmer jag mig, gråter och panikar en stund. Behöver dottern mig och jag inte själv har blivit sjuk fixar jag att vara med henne och inte visa hur jag känner, men sambon får inte gå ett steg bort ens...  Det jag är mest rädd för är att bli smittad så vet jag att kräkningarna inte bottnar i något med magen som är smittsamt går det lättare. Då tycker jag mest att det är lite obehagligt.
Jag oroar mig också ständigt för att ungen ska bli sjuk i någon magåkomma, men jag lyckas hålla mina tankar för mig själv. Har lite panik över den kommande hösten och vintern redan nu...

För just det här har jag inte gått i terapi. Mitt sätt att hantera fobin hänger mycket på annat. Mår jag bra i övrigt hanterar jag fobin bättre och tvärtom då. Men sök hjälp ts, för allas skull.

eget antagande som du läst dig till el vad du tror?,hävdar fortfarande att det måste va andra ohälsosamma psykiska som ligger bakom

Sex års högskolestudier, jobbat 10 år i vuxenpsykiatrin och 4 år i primärvård ffa med ångest och depression. Detta faller under ångest.

ok..ska inte tjafsa med dig med din utbildning...men det mest normala är att slänga bort fobier när det gäller ens egna barn,vem har inte vadat i spyor,skit när ungar e magsjuka...bara bita ihop och göra det man måste göra

Absolut. Det kräkfobiker brukar göra är att försöka få tag i någon som kan göra det åt dem. Om det inte finns så brukar de flesta bita ihop. Många har någon som ställer upp eftersom de vet vilket lidande det innebär för den drabbade.

Problemet är egentligen att om man har kräkfobi lägger man mycket tid och energi på att undvika smitta. Tvättar sig, spritar, äter inte vissa saker, har handskar osv. Det är egentligen det beteendet som är problemet fast när man är i det känns det som om man hellre skulle dö ( i alla fall nästan) än att bli kräksjuk. Jag har till och med träffat en kräkfobiker som efter hon drabbats av kräksjuka inte tyckte att det var så farligt. Men hon kunde ändå inte sluta med det hon var van vid att göra för att undvika att bli kräksjuk. Komplicerat på ett sätt och enkelt på ett sätt.

slutsumma...finns folk till allt tydligen

Hahaha ja för en del :)

...jaha så du är typ ngn expert här då?

Inte på att torka kräk :D

haha...kräk är ingen höjdare

Jag är 54 år och har lidit av emetofobi så länge jag kan minnas.
Det är en ständig oro och och en belastning.
Barn är helt otänkbart. Jag undviker nästan helt att besöka barnfamiljer och barn är helt portade från min lägenhet.
Egna barn är otänkbart och den linjen har jag hållit och det är lika nu som det har varit hela livet och att få barn nu eller senare är ju inte bra då man blir så gammal som förälder.
Jag är jätterädd för att leva ihop med en gravid kvinna och jag är rädd för förlossningen och sedan leva ihop med barnet som ska växa upp.

Det är många som har skrivit (kvinnor) om sin emetofobi och rädslan att bli förälder men ingen mer än jag verkar ha valt bort barn helt.

Jag har tänkt på hur det skulle bli om jag skulle bli förälder och antingen blir det en svår tid som blir mindre svår med tiden och kanske botar min fobi eller så blir jag ensamstående och får betala bara.

Jag har sökt hjälp några gånger men det har inte blivit bättre eller i alla fall inte så mycket bättre.
Bollen ligger hos mig. Jag måste utsätta mig och inte fly. Alltså försöka hitta människor/djur som ska spy och stanna kvar hos dom tills rädslan avtar.
Men helt praktisk hur gör man det(?).
Det känns ju helt sjukt att försöka ta upp det med vänner så att dom kan hjälpa mig in i situationer när jag kan komma och träna. Det blir ju jobbigt för dom också så det är ju verkligen helt fel.
Om jag helt spontant hamnar nära någon som befaras spy snart så blir jag bara mer och mer rädd och kan inte tvinga mig kvar.
Om någon i min närhet spyr plötsligt och oförutsett (har hänt men länge sedan) så får jag en panikattack och flyr och gömmer mig någonstans tills panikattacken gått över.
Att spy själv frivilligt är helt otänkbart.

Andra fobier är i min mening lättare att utmana. Jag ät t.ex höjdrädd också och kan utsätta mig för höjder gradvis och jag har t.o.m gjort ett fallskärmshopp.