fick min diagnos om att jag inte kan få barn som 15 åring

Hej! Jag vill dela med mig utav min berättelse, kanske finns det fler än jag?
Jag fick min första mens när jag var 12 år gammal, när jag var 13 försvann den helt, jag var ju överlycklig att jag slapp mensen! Men min mamma började undra och tyckte det var jätte konstigt, hon ville att vi skulle gå till en doktor för att kolla vad som var fel, men det ville inte jag, rädslan för provtagningar var för stor och jag ville ju inte ha tillbaka den där jobbiga mensen, men efter många övertalningar följde jag iallafall med till doktorn, de gjorde gynundersökningar, jag fick åka in i en sån där tunnel för att kolla hypofysen, provtagningar varje vecka och jag grät varje dag för jag kände mig så utlämnad, jag ville inte gå igenom fler provtagningar för jag var och är så fruktansvärt spruträdd, när man är 13 år så förstår man inte allvaret med att det måste kollas upp eftersom att någonting kan vara fel, när man är 13 år så finns det andra saker i livet man vill syssla med.
Jag fick träffa många kända proffessorer som försökte lista ut vad som var fel, under två års tid höll de på att kolla mig och jag kände mig som en provdocka, att de använde mig till forskning. När jag sedan var 15 år hade de inte 100% kommit fram till vad det var som var fel, men de trodde att det berodde på att min ena äggstock var för liten och producerade inte tillräckligt med ägg, jag var alltså 15 år när jag fick reda på att jag inte kunde få barn, jag hade hamnat i klimakteriet för tidigt, de pratade om kromosomer, att min mamma hade en speciell kromosom och även min pappa så plussas dom ihop så kunde det bli såhär, jag komme rinte ihåg exakt eftersom att jag var så ung.  Andra veckan i gymnasiet gjorde dom en titthålsoperation på mig, de gick in från tre ställen på magen och tog ut ägg som sedan frystes in och som jag kan använda när det är dags för mig att skaffa barn, man kunde inte kolla hur bra äggen var eftersom att det gjorde en chans att förstöra dom så det blir ett lotteri när det väl är dags, redan från den dagen så intalade jag mig själv att dom inte kommer att fungera, att jag kommer få genomgå många behandlingar med provrör,äggdonation osv, så det är jag redan förberädd på. Eftersom att jag hamnat i ett förtidigt klimakterie så kan mina slemhinnor bli torra och jag kan även bli varm snabbt vilket gör att jag får panik om jag ligger i solen för länge, har problem vid sex med min sambo osv. Jag fick p - piller utskrivet ett bra tag, men jag är så dålig på att ta piller så jag struntade i dom, jag skulle få i mig hormonerna det var därför, men när man är så ung som jag var så förstod jag inte innebörden med att knapra p piller när jag ändå inte kunde bli gravid. Idag har jag fått plåster att sätta under navelen var tredje dag, men jag glömmer dom också. Efter min operation låg jag i depression en hel vecka, jag bara sov, kunde inte äta och min mamma var så orolig eftersom att jag gick ner 10 kg på en vecka, jag vägde då bara 52.3 kg, mamma pratade med doktorn och berättade vad jag fått gå igenom och doktorn tyckte inte det var konstigt att jag reagerat som jag gjort, delvis hade jag svårt för att ställa mig upp eftersom att dom rotat omkring med verktyg i magen på mig och för att det blev för mycket för mig psykiskt. Mamma började få i mig lite blåbärssoppa och sedan piggnade jag till, jag kunde sitta vaken någon timme men var fruktansvärt trött. Det var en hemsk upplevelse för mig denna processen och jag är fortfarande rädd för den dagen när dte kommer bli dags för barn, jag är 23 år gammal i dag, så jag har haft många år att tänka på framtiden och känt min rädsla. Jag ville bara dela med mig om min historia, världen är bra orättvis. Men jag är glad att jag redan vet vad som kommer att hända och att jag fick reda på det så pass tidigt, så jag slipper försöka och föröka och undra varför jag aldrig blir gravid. Jag skänker en tanke till er där ute som fortfarande försöker, ge inte upp! din dag kommer att komma.