hur ska man tänka, vad ska man göra?

Barnlöshet sliter stenhårt på förhållandet och ni har kämpat i 4 år!  Om ni ska separera eller inte vet inte jag men ni kan inte ge upp bara sådär efter vad ni gått igenom. Har du pratat med honom om hur du känner? Har ni tillsammans pratat med någon utomstående om er? Ta tag i er relation och jobba på den, sen får ni se hur stark den egentligen är.

Kram

Tack!

Ja, 4 år har vi kämpat nu, det tär jättemycket. var lite det jag tänkte att det kanske är det som gör att jag mår såhär? att det eg inte är något fel på förhållandet utan att det är så otroligt jobbigt med IVF och att misslyckas när man har så mycket hopp om att lyckas?  

Jag håller med Juno, det sliter mycket på förhållandet! Det är ju inte så himla sexigt för en man att runka i en mugg på en klinik eller som kvinna att fylla underlivet med progesteronkapslar under flera veckor (bara som exempel). Jag tycker det är otroligt bra gjort att lyckas hålla ihop förhållandet trots allt man måste gå igenom både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt! Det kräver nog ett bra förhållande i grunden för att orka det. Och om ni skulle lyckas bli gravida igen så kanske mycket skulle bli bättre i ert förhållande.

Fast om ni har kommit helt ifrån varandra och du bara stannar kvar för att få chansen att bli gravid igen så är det ju kanske inte så bra heller. Vet du varför ni har svårt att bli gravida naturligt? Och varför tror du att du inte skulle kunna bli gravid med någon annan?

Vet inte hur gammal du är och om er utredning visade om ni båda var okey. Men om det berodde på hans simmare var "dåliga" kan du ju göra insemination med donerad sperma i tex Danmark, annars IVF med donerad.

Det kostar och du kanske inte kan tänka dig bli ensamstående eller att det är rätt mot barnet. Sedan kommer det med stor prislapp. Men det är alternativ.

Tycker ni ska prova terapi. Sånt här sliter på förhållanden!

Det sliter otroligt mycket. Jag biter ihop och försöker vara stark, fast jag eg är jätteldesen, då min sambo inte kan prata om känslor. Det har han aldrig kunnat. jag vet inte alls hur han tycker den här IVF resan har varit?? Vi kan inte prata om det här för det blir jättestelt. 
Vi har ingen aning om varför vi inte lyckas. inte läkarna heller. Det är inget fel på någon av oss. Normalviktiga, hälsosamma. Vi är båda 34 år, det är väl det enda kanske, att jag börjar bli för gammal?
Vår dotter kom till på naturlig väg 2:a försöket. Vi trodde det skulle gå lika lätt med ett syskon men 4 år senare har vi fortfarande inte lyckats.
Väl därför jag tror jag inte skulle kunna lyckas med någon annan? det har ju inte tagit sig på 4 år. känns som att IVF är min sista chans.
Men känna såhär att min sambo inte finns där, stöttar mig, stöttar varandra, det känns jättekonstigt

Vi är båda 34, och det finns inga fel..dom har inte hittat något ialla fall.
Jag kan tänka mig att bli ensamstående, det blir jag ju även om vi inte kör på med IVF iom att vi redan har ett barn tillsammans. Därför det känns lika bra ibland att köra på med IVF fast förhållandet inte känns bra. Dottern får ett syskon, hon längtar jättemycket efter att bli storasyster.

Men det känns bara så konstigt, gå igenom något sådant här och inte vara säker på sitt förhållande? att tänka bara på min barnlängtan och för dottern skull att få ett syskon, är det jättehemskt och ego av mig?

Vi går i familjeterapi nu, men det känns inte som om vi kommer någor vart.