De orkar inte träffa familjen längre, orkar inte se barn och gravidmagar..
Lång historia kort.
Min bror och hans tjej har försökt få barn i lite dryga 2 år.
När de till slut lyckas få ett positivt graviditetstest går det bara några veckor - sedan är missfallet ett faktum.
De blir, naturligtvis, fullständigt förstörda.
Det har nu gått snart 1 år, och de har tagit totalt avstånd från familjen och släkten.
Vi som alltid umgicks mycket och ofta tidigare och bjöd till middagar och härligt umgänge, ses plötsligt inte alls mer.
De har förklarat, att de orkar inte träffas då så många av oss andra har bebisar, småbarn eller gravida magar.
DET HÄR ÄR SÅ SORGLIGT SÅ JAG BARA VILL GRÅTA!
Jag skulle vilja tala om för dem hur mycket jag (vi alla!!) saknar dem, och det som var.
Samtidigt, vill jag inte vara respektlös och framfusig - de har trots allt varit så ärliga och förklarat varför de inte orkar träffas längre. Det krävs säkert jävligt mycket för att göra det..
Jag saknar det vi hade förr så hjärtat vill bara brista, och inte ett jävla skit kan jag/vi göra för att hjälpa
Tror ni att man som ofrivilligt, olyckligt barnlös kan komma över något sådant här? Och småningom orka umgås med sina nära även fast barn finns i omgivningen.. Jag mår så dåligt av tanken på att "mista" min storebror, för det är faktiskt så det känns att det händer nu..