De orkar inte träffa familjen längre, orkar inte se barn och gravidmagar..

Även med all vilja i världen finns det inga garantier att ts bror ska få barn och jag tror att det skulle upplevas som väldigt sårande att få höra ett så lättvindigt givet löfte. Jag har inte själv lyssnat på Klara Zimmergrens sommarprat men hon tog tydligen upp om att hon faktiskt trott att det var för sent och att det aldrig skulle bli barn. Adoption är inget självvalt för mig, jag och min man hade blivit för gamla eftersom vi hade varit tvugna att gifta oss, i många givarländer kan man endast räkna kötid från det att man har gift sig. Ja åren rullar på snabbt. På en första dejt kan man bli gravid om man är fertil men kan man börja en adoptionsprocess? Nej så klart inte.

Men ett öppet, omtänksamt brev där ts uttrycker sin sympati och kärlek betyder nog mycket och så får väl tiden utvisa vad brodern svarar. Kanske även föreslå att endast syskonen träffas utan barn och familjer.

För mig blev det lättare när barnen i omgivningen blev äldre. Det var magar och småbebisar jag inte fixade alls, medan jag kunde umgås med A, fem år, utan större problem.

Jag kunde också (beroende på dagsform) klara att träffa *en* bebis - till exempel min syster och hennes barn. Större träffar, oavsett om det var med släkten eller kompisgänget, klarade jag bara inte av. Precis som jag fixade att se kort på andras barn och familjer, men julkortslavinen med ungar i tomtekläder fick mig att vägra öppna brevlådan, och bara gråta i två veckor.

Nu fick jag mitt barn så småningom, så jag vet inte hur det hade gått annars.

Men du - idén med ett brev var väl bra. Hade jag fått ett sånt hade jag velat höra att folk saknade mig, men förstod, och så kanske ett förslag om att träffas utan barn och hitta på något. Du och din bror behöver ju inte umgås familjevis, ni kanske kan träffas bara ni två.

Jag håller med om att du kanske borde skriva ett brev där du skriver hur du känner för dom och också hur viktiga ni tycker att de är som personer och som förebilder för era barn och hur gärna du vill att de ska vara en del av dina barns liv. Skriv även att du vill stötta och hjälpa dem och om det finns något du kan göra för dem tex handla, städa, osv om de har svackor så finns du där.

De verkar ha blivit helt koko... Säg till dom att söka hjälp!!

Oj, tråden har verkligen rullat på för fullt sedan jag skrev igår kväll.. Det var mer än jag hoppats på, jag skrev nästan lite i ren sorg och desperation..!

Stort tack till er som kommit med kloka kommentarer och egna erfarenheter - det betyder massor.
Samtidigt, som jag blir så ledsen inombords över att människor -och min egen bror- skall behöva gå igenom något sådant här..Det här tycker jag var ett oerhört klokt råd.
Ska verkligen försöka ta fasta på det, och formulera en text som känns bra.
Självklart kommer vi att vänta och finnas kvar så länge det krävs. Det är vad familjen är till för - och när de nu varit så modiga och verkligen gått ut med VARFÖR de dragit sig undan..

Tack alla fina människor som öppet delar med er av era känslor och erfarenheter kring något så svårt

Det var ett riktigt bra förslag! Jag har inget att tillägga.Inget bra förslag, alls. Varför slå in ännu en tagg i hjärtat hos honom med skuldkänslor om att han borde vara en del i sina syskonbarns liv när han klart och tydligt meddelat att han inte klarar av det just nu? Är han inte en bättre förebild genom att lyssna på sina känslor än att för någon annans skull tvinga sig till något han mår fruktansvärt av?

Till alla som kämpar med att få barn, jag blir rörd av era berättelser och samtidigt arg och uppgiven över att det är så orättvist att alla som vill få barn inte kan det. Jag hoppas att ni får era efterlängtade barn till slut och att ni har en förstående och stöttande omgivning 

TS, även om din bror inte orkar ta kontakt just nu tror jag att han blir glad över att veta att du tänker på honom. Du är en fin syster!

Det var det dummaste jag läst på FL denna vecka...

TS, ett brev låter bra där du skriver att du saknar din bror. Dra inte in dina egna barn bara som Anonym (brev) rekommenderar.

Bra skrivet!

(skrev visst anonymt, inte meningen, men jag är anonym i alla fall)

Vi skrev ett liknande brev till min älskade släkting och vän när de gick  gick igenom något snarlikt och efter ett sent missfall helt stängde ute alla nära och kära. Vi fick en bra reaktion på brevet och i efterhand har de tackat oss för att respektera deras önskan och samtidigt visa att de kunde räkna med oss. De behövde få isolera sig och sörja både det förlorade barnet och det faktum att det aldrig skulle kunna få barn på naturlig väg. Det tog några månader innan de orkade återuppta relationerna med familj och vänner men idag, nästan tre år senare, kan vi alla umgås igen.

De har ännu inte välsignats med något barn men väntar på att få adoptera och vi alla håller tummarna att det ska ske snart.

Och min dator vill visst fortfarande att jag är anonym, konstigt. Men jag är i alla fall anonym..

Hej!
Beklagar din situation.
Men förstår på ett sätt din bror....det är jobbigt att hålla masken när man gråter inombords.

Jag är själv ofrivilligt barnlös, 41 år, har 3 missfall bakom mig. Träffade min man sent i livet.
Det är kanske snart för sent för oss, men hoppet finns. Vi kan bli gravida, men det måste ju också gå hela vägen.
Adoption har jag alltid sett som ett bra alternativ, men det tar många år o kostar mycket pengar.

Det är inte alls säkert att alla får barn. Livet är inte rättvist!

Jag har alltid älskat barn, har syskonbarn som betyder massor, vill verkligen inte missa något där.
Men just gravida släktingar är extra känsligt men jag klarar det också....när väl bebisen är född går det bättre, jag kan fokusera o njuta av det.
Men hemma med mannen sörjer jag ibland det vi inte har.
Men hoppet finns fortfarande!!

Hoppas du kan prata med din bror o att ni på något sätt hitta tillbaka till varandra.

Jag vet precis hur du känner dig. Min storasyster och hennes sambo har försökt i 6 år att bli gravida och har misslyckats med allt, både med ivf och sånt, de har nu gjort sitt 9 misslyckade ivf försök och nu ger de upp.

Så ja, jag förstår verkligen både din brors och din sits. Själv fick jag alla mina egna barn utan några som helst problem. På första eller andra försöket kom de till.

Mitt råd till dig som jag själv har tilläpat under alla dessa år är väl att ge dem tid. Det är inte för att de inte gillar er som de tar avstånd utan för att de helt enkelt inte fixar allt drama som uppstår runt dem som är gravida eller spädisar. Folk brukar ju flockas runt dessa.

Ge dem tid, jag har själv hållit låg profil som gravid och med mina spädbarn, men sedan när barnen blivit större omkring 2-4 årsåldern så har det faktiskt funkat att min syster har träffat dem och till och med varit barnvakt.

Så ta inte åt er av detta, det är inte ert fel de är bara så hemskt olyckliga just nu. De kommer över det. Så småningom antingen accepterar de sin barnlöshet eller så får de barn.

Men adoption är verkligen inte ett alternativ för ALLA!! Även om man gärna vill och mer än gärna längtar efter att även få adoptera ett barn så är det en otroligt lång process, och långt ifrån alla blir godkända eller har ens chansen att kunna ansöka. Det är många krav som ska uppfyllas!!