Jag orkar inte med detta längre..

Hallå bruden! Kunde inte bara kika in här utan att skriva nånting.. Tycker det är en hemsk tid du går igenom, och att du inte kan få hjälp på annat sätt när ingenting fungerar? Wierdo tycker jag. Men ge inte upp hoppet, förr eller senare blir du gravid, förstår att det är frustrerande att inte få en tillstymmelse till + på stickan.

Klart du inte blir straffad för din abort du gick igenom. Det tar tid, för lååååång tid jag vet. Men på gyn bara!

Kan inte mer än skänka en stor KRAM & lycka till, förr eller senare så är du gravid  

Att du är extra nere just nu är inte så konstigt om du precis haft bim och fått minus. Och tyvärr så känns det värre och värre för varje gång  Sen så kan även humöret bli rejält påverkat av pergotime vilket inte hjälper till för att hålla humöret uppe....

Funkar inte pergotime så finns det ju flera andra alternativ. Du skriver att din sambo inte vill göra en utredning. Har han förklarat varför? Det enda han behöver göra är att lämna ett spermaprov, och det kan han fixa hemma och sen åka in och lämna.

Tack! Dina ord värmer! :)
Ska vänta några dagar till, kommer inte mensen och inget plus dyker upp, då kontaktar jag gyn och frågar hur jag ska gå vidare med detta.  

Ja, jag har märkt att pergotime har gett mitt humör en törn. Nära till tårar hela tiden. Kan knappt se tv längre, minsta lilla sak som händer så börjar tårarna rinna.

Varför sambon inte vill göra en utredning är just pga spermieprovet. Han vill verkligen inte "fixa fram" provet på egen hand, han säger att han inte kommer ihåg när han rört sig själv på det sättet senast, men han säger att de senast varit något år innan vi träffades.
Berättade åt honom att man kan göra det hemma, så kan jag hjälpa honom om det behövs. Men då är problemet att det sjukhus vi tror att man måste lämna provet till, de tar lite över en timma att ta sig dit, och vad jag förstått ska väl provet vara inlämnat inom en timme? 

Jag vill egentligen inte hoppas, men jag kan inte låta bli att vara pirrig i kroppen.
Mensen är fortfarande borta, har de senaste nätterna fått stiga upp för att kissa, brösten har börjat göra små ont och min matlust är inte som den brukar. Men jag har ju förklaringar till allt de, förutom kisseriet på nätterna då.
Brösten kan ju göra ont för att mensen är på G, matlusten/smått illamående kan ju bero på att jag varit så ledsen.

Min sambo blir nästan irriterad på mig för att jag missbrukar gravtest och blir ledsen varje dag. Men idag var det en annan sak. Har testat varje morgon nu när mensen är som bortblåst.
Idag fick jag låna min sambos ögon för första gången! Annars har det varit ett solklart negativt, men idag skymtade jag ett till streck! 
Svärmor är här, så fick smugla in sambon på toaletten och be han kolla, och han tyckte att han såg samma sak som mig!
Jag vill verkligen inte hoppas på att det äntligen ska vara våran tur, det kan ju vara det omtalade spökstrecket.. Men jag kunde inte låta bli att stråla upp som en sol när sambon sa att han tyckte att han såg 2 streck

      

Om bägge ser ett streck så låter det ju verkligen som ett positivt resultat!!  Köp ett digitaltest istället så slipper ni analysera och vara osäkra. Hoppas verkligen ni ser rätt!!

Jag förstår din känsla. =(
När jag och sambon träffades för snart 3 år sedan, blev jag gravid och valde tyvärr att göra en abort.
Nu detta halv året som har gått har vi haft 2 missfall. Jag är så arg på mig själv.
Mår sjukt dåligt och går just till kurator och bearbetar det.
Har du någon du kan prata med?

Hoppas att allt kommer gå bra för dig.

Kram

Ni kan ju testa det här: http://www.storkhjalp.com/page25.asp

Då vet han ju lite mer vad som kommer visa sig vid test på sjukhuset. Jag tror nämligen att det är där skon klämmer, att han är rädd för att få veta att nåt är fel på honom. Det andra är bara svepskäl, du får mycket väl hjälpa till även på sjukhuset nämligen.  

Men TS, hur går det nu då??
Var det 2 streck? Lägg upp en bild så får vi också se!

Lycka till!

Jag försvann in i min andra tråd, den med grav testen :D
www.familjeliv.se/Forum-4-337/m66188558.html

Har nu testat med 3 test från Testlagret, och en vanlig från Clearblue, alla med plus! Men väldigt svaga plus, så jag ska testa igen imorgon bitti och se vad som händer, även om jag redan borde förstå att pluset äntligen hittat till mig också! :) Har ett digitalt test också, så vi får se om det blir den jag tar imorgon då :)   
  
 

Håller tummarna att du är gravid!

Men annars tror jag också att han inte vågar med tanke på att något är fel. Finns det inte hemmatest att köpa nu förtiden? Rätt nytt? Vet ju inte er ålder men det kan väl inte vara så att han steriliserat sig och därför inte vill testa.

Hoppas verkligen du är gravid.

Exakt så har jag med känt.

Abort 2003 då vi varit tillsammans en kortare stund bara inte ens ett år.
Efter det började vi planera barn 2009 (fortfarande samma man). Den dess har vi varit gravida 5 gånger varva 4 MF och ett utomkveds.

Jag har många gånger anklagat oss själva för aborten och sagt att vi nu får betala för att vi gjorde den. Kuratorn har varit otroligt bra och försökt jobba med att få bort den känslan.

Det jag blir mest arg på är att när man väl anser sig själv vara redo näe då ska det inte gå... mycket bättre att bli gravid när det egentligen inte passar...

Lycka till!
Er tid kommer ♥ 

Gravid var jag, men det var ett utomkveds :( är nyopererad och vill bara lägga mig ner och ge upp..

Om vi orkar fortsätta försöka jaga ett plus igen kanske det blir att försöka med ett hemmatest. Vi får se. 
Vi båda är under 30, jag under 25.. Min sambo har inte steriliserat sig..   

Låter som att ni haft det ganska kämpigt..
Våran tid kom och gick.. i vecka 7 fick jag en hemsk smärta i magen och det visade sig vara utomkveds.. Så just nu känns allt det här bara värre än någonsin.
Som det är just nu så vill jag inte längre. Vill inte vara ledsen hela tiden pga att det aldrig blir ett plus, och när det väl blir ett, då måste det opereras bort.
Läkaren sa att han tog bort äggstocken, så det känns ju inge vidare heller..
Min sambo vill försöka så fort som möjligt. Jag känner mer att jag inte vill ha några barn längre. Att jag hellre håller på mig långt avstånd och kollar på andras barn.. Allt för att slippa må så dåligt som jag gör just nu..      

Din reaktion är helt normal... efter våran operation ville jag inte ens ha sex på flera månader nästan... jag kände mest att "Är det verkligen värt allt det här bara för att få barn", "Vill ja ha barn så pass mycket att jag vill utsätta mig för detta".

Efter vårat utomkveds som vi fick efter en Pergotime-behandling har vi gjort 1 IVF och 1 FET... varav FET slutade i MF i vecka 7. Jag har varit gravid 6 gånger och ingen utav dessa gånger har vi sett något hjärta slå... alla som vet om detta försöker med att säga "Ni kan ju åtminstone bli gravida" och vad faan gör det då när det aldrig tar sig.

Jag är så sjukt trött på att försöka skaffa barn också men vill ju samtidigt ha en liten. Jag tror det blir IVF nummer 2 i höst. 

Ja det kanske är en normal reaktion.. Fast sex vill jag fortfarande ha, men nu blir det inget sådant då jag fortfarande blöder till och från..
Det är irriterande. Fick också höra innan operationen "nu vet ni ju att det inte är något fel på er iallafall", kände samma sak som dig - vad fan hjälper de att höra det då när det tog över ett år att få pluset och sen går det åt helvete?
"har hört att man blir gravid snabbt efter t.ex missfall, abort, förlossning osv. Så det är bara sätta igång och "bonka" fram en ny, så ska ni se att ni får en bebis till sommaren".. ööh? ok? Det är bara så, dem som inte varit med om detta själv, de ska inte yttra sig om sånt här..

Hoppas det tar sig då om ni gör en till IVF, så ni får en bebis :)
Vill också väldigt gärna ha barn. Har som känt att det är meningen med mitt liv iallafall, att ha barn.. Men jag har börjat fundera på till vilket pris det är värt. Visst, ett barn är värt allt i världen, men börjar som känna att jag inte kommer orka gå sönder inombords många fler gånger..     

Det är så svårt att hålla sig från att "gå sönder" inombords. Vi har varit starka men en dag orkade jag inte mer, jag gick in i en lättare depression (behövde inte några piller, bara terapisamtal) men jobb, min kropp, min man och mina övriga nära och köra blev drabbade. De försöker att förstå men precis som du säger att har man inte varit i denna situation så är det svårt att föreställa sig hur man känner och mår. Min pappas favoritkommentar "det blir bättre nästa gång", nästan ingen empati trots att han är min far. Mina svärföräldrar har ingen aning alls om att vi gjort IVF, eller FET eller försökt i 3 år eller våra 4 MF. De vet bara om utomkvedet eftersom vi var i fjällen med dom.

Har du någon nära att prata med som förstår dig?
Jag tänkte mano a mano så att säga.
Stöd finns alltid här på FL men ibland är det skönt att kunna ringa någon. Jag har tyvärr inte den bästa att ringa så jag försöker skriva av mig här eller prata med mannen, men han förstår inte heller alla känslor jag har. 

Aa, så är det.
Känner mig helt tom. För mig har pluggandet gått åt skogen. Jag försöker allt som går, men jag klarar inte av pressen. Försöker nu komma ikapp så gott det går, men inte det enklaste när jag helst bara vill ligga under täcket hela dagarna..
Har inte direkt någon att prata med, som förstår. Ingen kontakt finns med familjen på pappas sida. Min mamma vill inte förstå, hon har ungefär samma favoritkommentar som din pappa, "nästa gång så blir det", "nä inte ska du vara ledsen, jag har pratat med en som varit med om samma sak, hon blev gravid nästan direkt efter sitt utomkveds och fick en bebis året därpå"..
Inte vara ledsen? Ska mamma säga.. Hon som blir gravid bara av att se en naken karl. Hon tror verkligen att jag kommer bli gravid snart igen, bara för att hennes bekanta hade en jävla tur och lyckades..
Både min familj och sambons familj vet om detta utomkved.. Bara min mamma som fått veta hur länge vi försökt, men hon fattar ju inte.
Jag ville egentligen inte att någon skulle veta, men det var bara mamma som vi hade kunnat dölja det för, och det ville jag inte. Sambons föräldrar fick veta eftersom sambon egentligen skulle åkt iväg för att jobba. Han är borta några dagar i streck när han jobbar.
Svärmor ringde den dagen vi skulle åka in och det blev tal om operation. Hon skulle höra om sambon åkt mot sitt arbete. Då hade han ju inget annat val än att berätta varför han var hemma.. Eller svärmor lyckades ganska direkt gissa sig till vad det handlade om, i princip.
Sambons familj låtsas som om ingenting har hänt. De pratar inte om det.
Ja, jag har ju förklarat hur min mamma är. Min mormor gråter bara och tycker synd om mig när vi pratar. Mina systrar går inte att prata med, de är för unga och kan inte förstå.
De få kompisar jag har är nästan som min mamma.. De tror att jag kommer bli gravid snart igen.. De kan inte förstå, för de har redan fått sina barn..
Försöker prata med min sambo, men han är inte den enklaste att prata med om sånt här.. Han lyssnar, men det är som att poletten inte riktigt faller ner..            

Vi båda sitter i en otroligt besvärlig situation där vi har svårt att få det riktiga stödet från någon, någon som vi kan säga allt till... men den personen finns inte där. Jag tror männen i allmänhet inte känner samma som vi eftersom dom aldrig bär på något (de är ju inte känslobefriade bara för det men de känner inte på samma sätt). Min man försöker men förstår inte ens varför jag vissa dagar är nedstämt. Han frågar varför och jag kan bara inte säga varför för ibland vet jag inte det själv.

Nu kommer vi starta en IVF nummer 2 under hösten och hoppas att det tar sig denna gång.

Någon gång blir det vi som lyckas ♥