Jag vill ha syskon till min undebara dotter
JAG HATAR DET, jag gillar inte det som doktorn har diagnotiserat mig med PCO-S ekar i mitt huvud..
procent talet som talar emot oss att ens lyckas på egen hand igen,
procent talet att ens min kropp tar emot hjälpen av vetenskapen med form av tabletter och sprutor =(
jag vill bara gråta, min vikt skjuter i höjden av alla lyckliga gravida och 2barns mammor överallt,
spec nu under sommaren.... JAG ÄR GRAVID, JAG ÄR GRAVID, ja det ekar i huvet..
samtidigt som min dotter på snart 3år går runt och fantiserar om sin lillebror, hon frågade häromdagen sin släkting att hon skulle hjälpa mig få en lillebror till henne.....det skär i hjärtat... jag försöker förklara för min
undebara dotter på bästa sätt, samtidigt som det värker så i hjärtat... jag orkar inte ens erkänna för mig själv hur djupt besviken jag är på min kropp, på mig själv för att jag låter mig självömkan, istället för att vara så glad
att vi fick våran undebara dotter.. även om hon saknar det nu, kanske vi aldrig kan ge henne ett syskon,
jag måste börja fokusera på allting positivt runtomkring och sluta överföra min olycklighet om syskon på henne, men hur gör man det, när man inte gör annat än klandrar sig själv???
jag var lite överviktig när jag blev gravid med dottern, inte mycket, men sedan smällde jag upp i vikt
och gick ner nästan lika fort, sedan började detta med syskon pratet med min man, jag började att tröst
äta igen utan kontroll och ju mer månaderna gick ju mer desperat blev jag, nu är jag spyfärdig
när jag tänker på sex ens, jag kan inte längre..... shit är det såhär att vara sekundär barnlös...
värre denna gången, när jag inte ens vill närma mig min man efter beslutet som dr tog åt oss,
jag får ingen mer hjälp med tabletter eller ens sprutor och även om jag går ner i vikt så kan dem inte hjälpa mig mera, mer än ifv.... och vi borde överväga äggdonation HON HAR SAGT Det, väldigt ljust..
hon kallar våran dotter för rent ut sagt ett mirakel som typ ett hoppsan med....
Men visst många säger har det hänt en gång kanske det kan hända igen??
vad tusan har jag gjort för att förtjäna detta =(
varför får inte jag upplevea detta undebara med tätt mellan barnen,
visst finns fördelar med långt mellan med..
men min längtan sitter så djupt, jag känner mig så redo, samtidigt som min vikt skjuter i höjden..
går jag och pratar med någon måste jag erkänna mina känslor att det sitter djupt rotad
jag sviker min man jag sviker min dotter, jag kan inte ge dem det dem vill ha mest, ett syskon tll dottern..
jag missunnar ingen annan en graviditet men allt för ofta igen tänker jag, men jag då???
men jag har slutat att ens försöka, för då slipper man bli besviken, eller???
ja men dem där få gångerna som man orkade ha sex, det kanske ledde nånstans,
är jag ensam??? är det fler som är sekundära barnlösa i min situation???
