Varför är blyghet så negativt?

Ja, jag har ingen aning om man är blyg för att man har dålig självkänsla, men om det nu är så, så får man väl bara  dåligare självkänsla om man hör att det är negativt, det är ju inte dirket enkelt att inte vara blyg, det är ju ens personlighet. Min dotter är otroligt snäll och omtänksam med andra barn och det är jag så stolt över!

Jag upplever själv att jag missat saker då jag varit blyg, jag ville innerst inne men vågade liksom inte. Det har jag tagit igen med råge men som sagt det ÄR viktigt att knyta kontakter o bidraga till gruppen man leker i. Hur kul är det om alla bara satt o glodde i varsitt hörn liksom ? Sen tror jag att blyga funkar bättre med varandra, då får de lättare den plats de behöver o vill ha.

Nu när min dotter är lite äldre så peppar jag lite extra, i somras ville hon rida på en ponny och när vi kom fram och såg vadmycket okända aniskten det var, vart hon osäker. Men hon satte sig på ponnyn iaf och hon var ju lite misstänksam osv men pratar fortfarande om hur hon red på en RIKTIG ponny. Så jag förtstår vad du menar. Samma med lucia tåget, sjöng inte men stod där iaf, efteråt var det en postiv inställning till det. Gillar bara inte när dom vuxna (en del) gör en negativ grej av det. Ibland ska det kommenteras framför min dotter, och då har hon sagt: "mamma jag ÄR blyg" bara för alla säger det hela tiden. Då säger jag "nej, du är modig" vet inte om jag själv då säger att hon inte får vara blyg. Jag vet inte alls hur jag ska göra..

Tycker detta är en jätteintressant och inte helt lätt fråga så jag vill bara puffa upp den lite...

Jag är ganska blyg (nervös, rädd att ta initiativ till umgänge, tyst i stora grupper). Jag upplever att jag gått miste om en del saker. Jag har t ex inte så många vänner som jag skulle vilja, inte heller DE vänner jag skulle vilja ha och så har det alltid varit. Visst har jag haft enstaka riktigt bra vänner och jag har velat ha just dem men ibland har jag haft vänner som mer känts som "vi som blev över".  Många andra blyga har svårt att träffa rätt partner eller få det jobb och de arbetsuppgifter de vill ha. Då blir det ett problem för personen och då är det bra att vara medveten om denna sida hos sig själv och hitta tekniker för att hantera den (hur man tar lite mer initiativ t ex).

Men som förälder/lärare är det heller inte bra att göra för stor sak av det då man kan känna sig kritiserad och uppleva sin blyghet som dålig, sig själv som missanpassad osv... Och så har också jag känt. Det finns områden där jag behövt övervinna min blyghet (som att ta kontakt och initiativ med människor som intresserar mig) och områden där jag tycker att det lika gärna hade kunnat få vara (som att prata i grupp, hålla tal, vara en festvärd som håller låda osv).

Vidare finns det en sund tillbakadragenhet. Att lyssna, betrakta, reflektera, ta till sig, låta andra ta plats och inte känna behov av att ta mer plats själv. Om man trots detta lyckas skapa ett fint kontaktnät och hitta ett jobb som passar en (för det finns jobb där dessa kvaliteter efterfrågas) - så är det ju bara en egenskap som inte alls behöver vara negativ utan som rent av kan vara positiv i sitt rätta sammanhang. Som med alla andra egenskaper!

Så det är inte en helt enkel fråga och det är inte så lätt att förhålla sig till blygheten! 

Det finns ju fördelar och nackdelar med alla typer av personlighet egentligen. Några skriver at de upplevt att de gått miste om saker pga blyghet. Kan det inte vara så att väldigt framåt personer också gått miste om saker (medvetet eller omedvetet) just för att de inte är blyga ? Det sägs ofta att blyga barn har god människokännedom - om andra och sig själva. 

Jag har två väldigt olika barn. Jag tror att många likställer blyghet med dålig självkänsla, och då är man lite snett ute .

Det är en kulturgrej... tycker jag iaf.

Jag växte upp i Sovjetunionen. Då var blyghet något JÄTTEBRA. föräldrarna brukade tjåata på sina barn att de ska lära sig att vara blyga. Prinser i sagorna blev alltid kära i blyga prinsessorna.  När mammorna skrytade (skröt?)  om sina barn, brukade de säga, t.ex: han/hon är så intelligent, snäll, hjälper kompisar och är blyg!
Osv.

nu, med amerikaniseringen, hoppas de flesta ryska föräldrar att deras barn blir framåt och inte blyga.

Jag själv var blyg. Ja, aj fick mina förmåner för det. Blyga är ju mindre besvärliga för lärare t.ex.

Men jag vill absolut inte att mitt barn ska vara blyg! för att jag tycker att blyga barn (och vuxna) lider mer än sociala, modiga och "framåt".

Ähh min ena tjej har alltid varit blyg. Nu är hon snart 6år och svarar på tilltal iallafall:) är det en lugnare miljö så kan hon fråga en kassörska om mått tex. Allt kommer ordna sig ska du se:)

Men är man mer social för att man är oblyg? Är den som inte är blyg modig eller dumdristigt obetänksam? Ur mitt perspektiv beror det helt och hållet på vilket förhållningssätt man har......och precis som du säger en kulturgrej.

sv.wikipedia.org/wiki/Blyghet

Blyghet, eller blygsel, är en känsla som innebär osäkerhet inom socialt umgänge. Blyghet kan blekna med tiden, till exempel ett barn som är blygt kan så småningom bli socialt skickligare.

Att känna osäkerhet inom socialt umgänge - oftast i specifika sammanhang dessutom - är inte det samma som att inte vara social. Tittar du på wikipedias förklaring av social så hänvisar man till "social kompetens":

sv.wikipedia.org/wiki/Social_kompetens

När psykologer beskriver personer som är blyga lyfter de inte sällan upp just deras förmåga att känna av stämning, andra personer etc och deras goda förmåga att observera och förstå mänskligt samspel = goda förutsättningar för god social kompetens. Däremot är blyga personer inte så utåtriktade.

Min äldsta är inte särskilt blyg och överlag rätt utåtriktad, men särskilt social i form av god social kompetens har han inte. Min yngsta är väldigt blyg inför personer han inte känner mycket väl. Han har däremot mycket god social kompetens och har lätt att snabbt se samspel och så att säga "flyta in" i ett socialt sammanhang. 

Det stämmer säkert.

Men jag hoppas iaf att mina barn är/blir utåtriktade, för att, som jag sa,

Var blyg som liten. Att lärare osv alltid på varje kvartsamtal påpekade det gjorde inte saken bättre. Om folk inte påpekat det hela tiden hade jag inte mått dåligt av det. Allt är ju bra bl.a. Bl.a. Men kan ju ta för sig lite mer, prata lite mer.. Tycker det är bra att vi är olika hur vore det annars..

Annars skulle alla bara prata i munnen på varandra och ingen skulle lyssna