2 årig kille som kastar leksaker och slåss

Han TESTAR gränser för fullt, "hur lååångt kan gå, innan det HÄNDER något"?

Så här behövs, inget skrikande och tjutande och rytande, men ett högt och tydligt MYCKET bestämd NEJ! och då får han plocka upp saken och lägga den tillbaka, om och om igen.

Visar man att det bestämt inte är okay att kasta saker omkring sig, då slutar han snart.
Visar, gör man genom att passa honom noga och försöka komma honom i förköpet, så näar han plockar upp en sak som skall kastas, då är man där och stoppar hans lilla näve, lägger saken tillbaka, och säger NEJ! Igen, och igen. Detta blir inte tjat, men inlärning.

Nu när man är mitt i det känns det som det inte verkar gå in alls. Utan han blir arg/frustrerad tar en sak och tittar på oss vi säger nej och då kastar han saken. 

Tyvärr funkar inte detta på alla barn. För även om de lär sig att de "inte får" betyder inte det att de slutar vilja kasta grejer och slåss, eller börjar göra våld på sin impuls att kasta eller slå.

Jag tror på en kombination av att visa att man inte får och att avbryta impulsen med pussar och kramar och avledning in i någonting annat istället. Inte för att det nödvändigtvis funkar bättre, utan för att när man har hållit på och försökt hindra och neja utan resultat i några år händer det att man mot bättre förstånd verkligen förlorar tålamodet på ett väldigt argt sätt. Och då är det så himla mycket trevligare om man förekommer sig själv med lite extra kärlek istället.

Men förhoppningsvis växer frustrationen bort för er när han blir bättre på att använda ord och förklara vad han behöver.  

Hoppas det blivit bättre min son är lika gammal som din o har också varit duktig på att kasta saker. Att alltid säga du får inte har varit verkningslöst men att däremot huka sig ner o säga till honom att jag förstår om det känns jobbigt inne i kroppen o att det är jobbigt att bli stor men sakerna går sönder när du kastar dem eller att någon kan göra sig illa. Ge mamma en kram istället när det känns jobbigt. O det har funkar mycket bättre han kastar inte lika mycket o blir heller inte lika arg. Tror att han vet att det ibland kan kännas jobbigt utan anledning o ju större han blir desto bättre lär han sig att hantera det.

jag brukar sätta min son i hörnan...om o om igen...någonstans där det ej finns saker han kan ta o slänga...gå han upp tar du tillbaka honom...min son är underbart snäll..men kan ibland vilja slå till en om han blir sur...och då reagerar jag direkt..med bestämd röst får du slå mamma? och säger nej...gör han det igen så åker han i hörnan. Börjar alltid gråta då..och sitter konstigt nog kvar..nån enstaka gång glider han sakta ut därifrån men då bara tar jag tillbaka honom utan att säga ett ord. och detta får man som förälder ha tålamod med och upprepa. När han ser lugnar ner sig så frågar jag honom om han får slå mamma och om han vet varför han är i hörnan. Detta brukar lugna ner honom och jag förklarar nu får du komma ge mamma en kram och be om ursäkt och det gör han, kan ibland även komma gråtande. detta har hjälpt och ju oftare det sker ju fortare förstår han, min son tex om han slår till nu lite så fort man reagerar så slutar han och vågar ej slå om. Han är 2 år ½ år, och jag har kört länge med detta. Hörnor är något många av mina vänner använder sig av, gå på rummet och sånt tror jag ej på för där kan han leka och ha för sig och glömma bort vad han gjort och varför han är där. Våra barn e så smarta, det är bara vi som måste vara tålamodiga

alla har vi våra sätt att hantera våra barn och det är en jäkla utmaning, för som ni säger dem är smarta som fan. jag har en gosse på snart två som gärna också får utbrott. vissa barn är starkare i vissa känslor. min valentino tex blir nästan aldrig ledsen när han gör illa sig så han har otroligt hög smärtträskel som han ärvt både av mig och hans pappa. MEN gråta är något barn skall göra så jag tror dessa utbrott är viktiga för honom. självklart skall man alltid se barnens behov men samtidigt skall man inte göra sina barn till kungar, dem skall förstå att det är föräldrarna som bestämmer och att även vi är människor.
har märkt jättemycket att man låter barnen bli serverade allt, detta är en faktor till att dem får utbrott för att aldrig sätta gränsen leder till frustration. ett barn som inte får gränser är ett barn som måste hantera hela sitt känslosystem själv. det är ganska mäktigt att bära på när man inte har någon aning. självklart är bemötande av känslor jätteviktigt men ibland vet dem själva inte vad dem vill, vår uppgift är att visa vad för typ av känsla som är rimligt i situationen.

svar på frågan är, självklart skall man vara bestämd men hur fyller man ut tomheten som finns kvar efter ordet "nej!". nästan alla föräldrar jag träffar tjatar ut barnen med ordet "inte" och det finns fakta på att barnen inte hör det ordet. "stå inte där" = "gå ner där ifrån. du kan ramla och göra dig illa. det gör ONT". menar, man säger ju inte "stå inte" till en hund utan enkelt -SITT! du berättar för hunden vad den skall göra, den lyder och får beröm. att säga "kasta inte" och så är barnet på g att kasta, saken i handen och är redo. för dem blir det "inte kasta, nej...men vad ska jag göra?" därför är det alltid bäst med "ge mamma leksaken" visa alltid vad dem skall göra istället "lägg leksaken här" och så visar du, om och om. jag brukar till och med lägga in beröm innan "kan du vara en duktig kille och ge mamma leksaken" och sen överdriva när han lyder "SHIT VILKEN DUKTIG KILLE MAMMA HAR!"

såg att någon föreslog kramar och pussar. helt ärligt, alla barn vill faktiskt inte ha fysisk kontakt när dem är upprörda. sen är det inte alla föräldrar som kan ge det när man bär vissa känslor. sen kan man såklart använda sig av "just nu vill inte jag krama dig, men jag gör det iaf" eller "jag ser att du är upprörd och arg. mamma sitter här på stolen tills du lugnat ner dig" när barnen lugnat sig så går man fram och krama om, säger ingenting. för kramen skall vara en självklarhet.

om man inte vill ha barn som dramatiserar allting så skall man nog göra allt till en självklarthet överhuvudtaget.
i min uppfostran finns inte ditt och mitt och jag matar inga ego beteenden. min son är som sagt snart 2 och det är inte många gånger jag hört honom säga min/mitt.

du kanske jag pratat ihop allt men jag hoppas ni förstår min poäng (: fortsätt kämpa med era unika barn och glöm inte bort er själva!

Hej! Tack för alla svar vi kämpar vidare med trotsandet och testandet. Vi har på sista tiden nu sett en minskning av kastandet och slåss nästan inte alls. Ser att han tänker efter innan han kastar och oftast nu så glider saken ur handen och ner på golvet istället för att flyga genom luften :) Ser även att han sparkar och slår brevid mig istället för på mig och jag ser att han tänker "ok jag får inta sparka på mamma men två cm brevid kan testa för jag måste få ur frustrationen" :) Kämpa på och se ljuset i tunneln för det finns där :)

Vet precis hur det är. Min pojke började lite med att kasta när han var ett och då var det lite sött. Nu är han 4 och kastar fortfarande, speciellt när han blir arg. Han kastar nästan alltid men på olika sätt. Vi har försökt att få honom att sluta på många olika sätt, men inget har hjälp. Har försökt och prata med honom, satt honom i hörnan, tagit hans saker, hållit i honom mm men inget har som sagt hjälpt. Sen tyvärr är det precis som han inte förstår att saker går i sönder eller tror att man kan laga allt. Sen när man frågar varför han kastar svarar han alltid "för jag vill".