Glöm det där med attd et skulel bero på stress, har hört det arguimentet så många gånger men aldrig från någon av läkarna, känns som en typisk skröna, du ska fan vara jävligt stressad, typ så stressad att du inte har mens, för att det ska påverka. Om det var så jävla enkelt att det räckte med att vilja ha barn för att inte kunna bli gravid skulle folk kunna byta ppiller mot mental träning, blir bara så less när folk drar det argumentet hela tiden, typ försöker jinxa barn som när man var liten och mormor tyckte att vatten kokar snabbare om man inte tittar på det. Att du ska försöka stressa ner handlar om ditt eget välmående, du lever trots allt här och nu också, om varje dag bara är en transportsträcka mot barn (som aldrig kommer) blir det lätt ett väldigt fattigt liv.
Jag känner igen mig i det du skriver. Min sambo är också en "händer det så händer det vi har ingen brådska" kille. Om det bara var upp till honom skulle vi nog inte försöka skaffa barn överhuvudtaget, men i ett förhållande får man ju kompromissa och min längtan efter barn är större än hans önskan att inget ska förändras, så han är med på hela skaffa barn tåget, även om han tar allt med större ro än jag gör.
vi är ofrivilligt barnlösa, ska påbörja IVF efter sommaren, och hur gick detta till när min sambo är en "vänta och se" person? Efter att ha förökt i drygt ett år kändes som att jag höll på att gå sönder, varje dag som gick utan att något hände, utamn graviditet och utan att vi tog tag i "varför" kändes som en helt värdelös bortkastad dag. Grinade hemma, på jobbet, fick allt svårare att koncentrera mig, deprimerad, gick upp i vikt etc. Tror sambon förstod att jag mådde jättedåligt coh när jag sa att jag behövde en utredning så vägrade han inte. Testa att ta det så, som en sak du behöver, inte något som ni två ska diskutera, ni är ju redan överrens om att ni vill ha barn, så tycker inte det är en förhandlingsfråga att blanda in läkare när man mår apdåligt. Ringde till slut sjukhuset och bad om en utredning och även om han måste med på något av mötena kan du gå på en hel del själv, liksom att du kan lämna in hans spermaprov osv, om det är svårt att få honom att vilja vara delaktig i sjukhusbiten. Ni båda vill ju ha barn, så han är delaktig, på sitt sätt, men onödigt att kräva att han ska prioritera själva utredningen lika mycket som du gör. Fokusera på att få dit honom för startmötet (och den obligatoriska viruskollen, där dom testar er för typ HIV och syfilis), resten kan du i värsta fall hantera själv fram till en eventuell behandling. Inte optimalt, men skit samma, viktigast är ju att du komemr någon vart, dvs får en utredning när inget händer, inte att han ska hålla dig i hand varenda möte? Boka även tid hos en kurator när du ändå är i farten, 100 spänn och du an grina så mkt du vill i minst en timme.
Sambon var inte redo för utredningen när den drog igång, han tyckte det var töntigt att vi sökte hjälp så tidigt och tyckte vi kunde försöka ett tag till, men sanningen är ju att en utredning inte på ngt sätt är en hotfix - från att du ringer och bokar ett första möte tar det kanske 2-4 veckor att få en tid (som passar båda), efter det ska det bli äggledarundersökning ca en månad efter, vi hamnade även på efterkontroller etc summa sumarum tog det 6 månader innan vi var klara (med utredningen, ngt barn har vi fortfarande inte sett röken av). Det gav oss, ur killens synvinkel, sex månader till "att se vad som händer" och inte fan hände det något, såklart, för trots att vi båda är i övrigt fullt friska etc har vi båda fertilitetsproblem. Och dom varken syns eller känns innan.
En påbörjad utredning kan pausas när som helst, och när/om något problem konstateras kan man alltid avvakta med behandling om man vill. Finns många som inte hittar något fel alls, men ändå inte får barn, då får man väl dra en egen gräns för när man försökt "nog", men skönt då att ha utredningen klar så man kan köra igång snabbare när man väl bestämt sig? Finns många par som tvingas till utredning/behandling för att få syskon, dvs de har redan fått barn naturligt, men det funkar inte med barn nr 2 (eller 3 osv). Din killes invändning om att ni inte kan behöva hjälp för att ni redna varit gravida en gång är helt obefogad.
Nu är det sommar, och de flesta sjukhus/fertilitetskliniker lär nog ha sommarstängt, du kan redna nu kolla vart du ska vända dig och när dom öppnar igen, hur lång väntetiden är etc om du inte redan gjort det så har du en bra utgångspunkt. Förklara för din kille att du kommer boka tid efter semestern och att du vill att han går med på det första mötet. Att ni har varit gravida en gång är positivt, det kommer sjukvården säga till er också, men inte på något sätt en garanti för att det itne finns problem, särskilt som det slutade i tidigt MF, och dom skulle aldrig vägra er en utredning av den anledningen. Väldigt få barnlösa par har ingen möjlighet alls att bli föräldrar "på naturlig väg", det är bara det att SANNOLIKHETEN är för låg, om det nu beror på endsatt spermieproduktion, PCO, hormonbrist etc. Sköldkörtelbrist hos kvinnor ex leder till minskad fertilitet samt (om man nu ändå lyckas) ökad missfallsrisk. Ni förlorar inget på att kolla så allt är normalt, tar kanske 2 besök, lite blodprover och ca 800 spänn i avgifter för er båda? Och ni kan fortsätta som vanligt under tiden.
Självklart är det egoistiskt att "tvinga" ngn till ett beslut mot deras vilja för ens egen skull (i det här falet att starta en undersökning din kille inte vill ha), men det är faktiskt lika egoistiskt att vägra. Säg det till honom, funkade för mig, tror inte han tänkt så långt, att hans ovilja mot att något skulle förändras faktiskt i sig var ett beslut han tvingade på mig, lika mkt som min vilja att det skulle hända något.
Lycka till!
