är i liknande situation - jag är barnlös (hoppas få börja med IVF i höst) och bästa vännerna gravida. Visst känns det förjävligt att det ska vara så svårt för en själv när det verkar vara så lätt för andra, men är inte jobbigt att ungås, som tur är, tycker om ngt det är värre att se gravida främlingar på stan än mina vänner.
mina nära vänner betyder enormt mcket för mig, och även om det är individuellt skulle jag inte råda någon att försöka undvika sin bästa kompis, även om det kanske funkar att trappa ner umgänget lite. Håller med om att man inte ska träffa folk man mår dåligt av att se, men inte så kul att vara helt utan vänner heller, framförallt just under en period när man behöver stöd som mest. Har i perioder mått enormt dåligt och att då försöka umgås med nya människor känns inte möjligt, tvärtom är det dom gamla vännerna som funkar bäst, dom som VET och som man inte behöver låstas inför.
Jag försöker tänka mindre på barn och barnlängtan, gå långpromenader, skaffa nya fritidsintressen och ta upp gamla drömmar som rann ut i sanden när man blev vuxen. Kan inte göra ett skit åt barnlösheten så försöker ge den så lite tid och energi som möjligt, är ju ingen risk att man glömmer bort den men den är som ett monster som bara växer ju mer känslor och längtan jag matar den med. Jag tycker det hjälper att prata med kurator som finns på sjukhuset, då får man vara helt oresonligt självisk och okonstruktiv och bara kräkas ut allt hat mot världen. Tycker också det är helt ok att tycka synd om mig själv, men om jag stöter bort mina vänner sätter jag mig själv bara i en ännu värre sits, det ger mig inget barn, bara mer ensamhet och bitterhet. Svårt att tänka konstruktivt och rationellt, men det är man själv som får leva med konsekvenserna av vad ens längtan/avundsjuka ställer till med.
Det är ok att gå sönder lite, ingen som kan tro att man bara är glad och aldrig avundsjuk, att se killen hålla en annans bebis gör mig ledsen ibland, för att jag tänker att dne kunde varit vår, och det ser mycket mer RÄTT ut att han håller barnet än när någon annan gör det, men det påminner mig också om hur bra föräldrar vi kommer bli NÄR vi väl blir det. Tänker att det skulle varit ännu värre om jag inte kunnat se honom som pappa, eller tvärtom, om han inte funnits. Glömmer så lätt när man är mitt inne i sin egen olycka att det alltid finns dem som har det värre, coh då tänker jag inte på svältande barn i afrika, men på andra kompisar som längtar efter familj men fortfarande är singlar. Spelar inte så stor roll då om man är superfertil eller inte. Inser då också att andras olycka inte gör mig gladare, heller, skulle inte längta ett skit mindre om ingen jag kände fick barn.
Så du behöver nog inte oroa dig för att förlora henne som kompis om du backar undan ett tag.