silvergirl

Äldre 19 Jun 23:45

28 svar

Hu får ni era barns respekt```Vad är en lämplig konsekvens.

Har inget frågetecken på datorn, då det är bortpillat av barn, därav den konstiga trådstarten.
Jag har insett nu att jag ibland mår dåligt av att vara förälder och känner mig helt maktlös. Jag förstår inte hur jag ska nå dit att mina barn lyssnar på mig. Och ännu viktigare, gör som jag säger. Jag märker själv att jag går runt med inställningen att det blir ändå inte som jag vill och att jag ändå inte får bestämma i familjen, för det gör barnen... Min son som är fem år har insett att jag inte kan bestämma, vill han vara olydig så kan han och jag kan inte göra ett dugg åt det. Slutar ibland med att andra vuxna säger till hnm, till exempel att han inte får klättra i rulltrappan. Det tycker jag är bra, men samtidigt skäms jag att jag inte har kontroll själv. Tjatar och hotar med diverse konsekvenser varje dag, tyvärr hjälper det inte. Min lilla är inte beräknande som den stora , men har en fruktansvärt stark vilja som ingen rår på. Hon är två och väldigt försigkommen,hon är i sitt tvåårstrots och den stora är nog i sexårstrots...
Jag vet inte hur jag ska orka, ska ha dem ensam hela semestern då pappan inte fick samtidigt och vi är skilda. Ärligt talat så bävar jag! jag har pengar men vet inte vad jag ska orka hitta på med dem, som inte tar all min energi i anspråk och att jag ska gå och vara ständigt arg. Det är som att jag förväntar mig mer från dem båda då jag vet att de eg förstår och jag tycker att de har ett val där, och att de någon gång kunde välja att vi ska samarbeta... Jag måste komma dit att jag accepterar att dom inte kan bättre än såhär just nu, och att detta är deras utvecklingsfas. Men det är så jobbigt. Jag känner mig som en dålig mamma för att jag inte är lika konsekvent längre, vissa dagar orkar jag knappt tjata på dem alls. Säger till gör jag alltid, men det hjälper noll. Man känner sig så dålig när man inte kan få dem att lyssna..
Hur gör ni andra (frågetecken) Vad är en lämplig konsekvens för en femåring. jag tog bort godnattsagan en kväll när han hade slagit sin lillasyster under hela dagen, och jag till slut hotade med att inte läsa, så slog han henne ändå och då fick han ingen saga. Då var han helt otröstlig, och jag fick jättedåligt samvete då sagan är vår bästa stund. Ska man ha bestraffningar (frågetecken) Vad har ni andra gjort som har fungerat(frågetecken)
Den stora är enormt arrogant, retsam, mot mig och lillasyster, slåss, härmas, retas. Gör alltid precis som han vill oavsett om jag säger till, låtsas att han inte hör tillrättavisningar.
Den lilla är otroligt klängig, kan själv, ska alltid vara med, och skriker en stor del av dagen. Oftast skriker hon för att hon gör något olämpligt och blir stoppad av mig, tar saker hon inte får ha eller för att hon är ovän med storebror. Inte gråtskrik utan envishetsskrik..
Vet att dom skulle mått bättre av att inte vara skilsmässobarn, och det lättar ju inte skuldbördan direkt. Att dom flaxar mellan två hem är ett direkt stressmoment för dom även om jag förbereder dom, man märker när dom varit två dar hemma så lugnar dom ned sig lite. Tyvärr kan vi inte hela veckor var då jag jobbar så oregelbundet, nästan säker på att det varit bättre. Ska byta jobb så fort jag får något. Alla tips tas tacksamt emot. Samtidigt som det är jobbigt har vi det så mysigt, dom kramar mig båda två och säger att dom älskar mig varje dag. Så jag är väldigt glad över mina barn och uppskattar dom mycket vilket jag säger till dom. Det är just att säga till och bli respekterad som jag behver hjälp med..

silvergirl

Äldre 20 Jun 01:26

#11

Wimlan skrev 2012-06-20 01:14:38 följande:

Många kommuner erbjuder kostnadsfria föräldrautbildningar, t ex "De otroliga åren", "Cope" och liknande. Där får man hjälp att vända onda cirklar, t ex med belöningssystem som flera nämnt innan. Kolla din kommuns hemsida eller fråga på BVC.

Har faktiskt gått en Cope-utbildning. Det var när dottern var bebis och sonen var en trotsig treåring, och han bar henne hela tiden fast han inte fick. Sedan har han lugnat sig lite, men nu är båda två ganska krävande och det är mycket jobbigare då dom är två. Den gav en del, men hon som ledde kursen hade inga konkreta tips i det specifika fallet, utan mer hur man bli en positiv förälder och ser barnets bra egenskaper. Jag gör det och lyfter dem men mår dåligt över att inte kunna visa dem att nu är det allvar och det är jag som bestämmer, utom möjligen genom att ta till dom sämsta metoderna och bli jättearg.. Vilket jag såklart inte har lust med. Det finns ingen cope-människa som kan hjälpa en med det, i alla fall kunde inte hon det..
Det jag behöver är att dels må bra själv trots att vardagen med barnen är jättetuff och inte låta mig stressas, men också att få bukt med olydnaden. Det där med onda cirklar vet jag att jag själv håller på med, tex tomma hot av typen "om du vill gå till dagis får du bla bla bla, annars kommer vi ju inte iväg"
Samt att man inte ska ta för givet att barnet tänker busa i affären och börja hota innan man ens kommit dit. Belöningssystem är något som jag ska ge en ärlig chans, för jag tror han är tillräckligt stor nu för att förstå tidsperspektivet i det.

Torborg

Äldre 20 Jun 01:52

#12

silvergirl skrev 2012-06-19 23:45:48 följande:

Har inget frågetecken på datorn, då det är bortpillat av barn, därav den konstiga trådstarten.
Jag har insett nu att jag ibland mår dåligt av att vara förälder och känner mig helt maktlös. Jag förstår inte hur jag ska nå dit att mina barn lyssnar på mig. Och ännu viktigare, gör som jag säger. Jag märker själv att jag går runt med inställningen att det blir ändå inte som jag vill och att jag ändå inte får bestämma i familjen, för det gör barnen... Min son som är fem år har insett att jag inte kan bestämma, vill han vara olydig så kan han och jag kan inte göra ett dugg åt det. Slutar ibland med att andra vuxna säger till hnm, till exempel att han inte får klättra i rulltrappan. Det tycker jag är bra, men samtidigt skäms jag att jag inte har kontroll själv. Tjatar och hotar med diverse konsekvenser varje dag, tyvärr hjälper det inte. Min lilla är inte beräknande som den stora , men har en fruktansvärt stark vilja som ingen rår på. Hon är två och väldigt försigkommen,hon är i sitt tvåårstrots och den stora är nog i sexårstrots...
Jag vet inte hur jag ska orka, ska ha dem ensam hela semestern då pappan inte fick samtidigt och vi är skilda. Ärligt talat så bävar jag! jag har pengar men vet inte vad jag ska orka hitta på med dem, som inte tar all min energi i anspråk och att jag ska gå och vara ständigt arg. Det är som att jag förväntar mig mer från dem båda då jag vet att de eg förstår och jag tycker att de har ett val där, och att de någon gång kunde välja att vi ska samarbeta... Jag måste komma dit att jag accepterar att dom inte kan bättre än såhär just nu, och att detta är deras utvecklingsfas. Men det är så jobbigt. Jag känner mig som en dålig mamma för att jag inte är lika konsekvent längre, vissa dagar orkar jag knappt tjata på dem alls. Säger till gör jag alltid, men det hjälper noll. Man känner sig så dålig när man inte kan få dem att lyssna..
Hur gör ni andra (frågetecken) Vad är en lämplig konsekvens för en femåring. jag tog bort godnattsagan en kväll när han hade slagit sin lillasyster under hela dagen, och jag till slut hotade med att inte läsa, så slog han henne ändå och då fick han ingen saga. Då var han helt otröstlig, och jag fick jättedåligt samvete då sagan är vår bästa stund. Ska man ha bestraffningar (frågetecken) Vad har ni andra gjort som har fungerat(frågetecken)
Den stora är enormt arrogant, retsam, mot mig och lillasyster, slåss, härmas, retas. Gör alltid precis som han vill oavsett om jag säger till, låtsas att han inte hör tillrättavisningar.
Den lilla är otroligt klängig, kan själv, ska alltid vara med, och skriker en stor del av dagen. Oftast skriker hon för att hon gör något olämpligt och blir stoppad av mig, tar saker hon inte får ha eller för att hon är ovän med storebror. Inte gråtskrik utan envishetsskrik..
Vet att dom skulle mått bättre av att inte vara skilsmässobarn, och det lättar ju inte skuldbördan direkt. Att dom flaxar mellan två hem är ett direkt stressmoment för dom även om jag förbereder dom, man märker när dom varit två dar hemma så lugnar dom ned sig lite. Tyvärr kan vi inte hela veckor var då jag jobbar så oregelbundet, nästan säker på att det varit bättre. Ska byta jobb så fort jag får något. Alla tips tas tacksamt emot. Samtidigt som det är jobbigt har vi det så mysigt, dom kramar mig båda två och säger att dom älskar mig varje dag. Så jag är väldigt glad över mina barn och uppskattar dom mycket vilket jag säger till dom. Det är just att säga till och bli respekterad som jag behver hjälp med..

Barn lär sig visa respekt genom att bli respekterade. Det är inget man kan tuta i dem genom att skälla, hota m.m. Dvs de kan bli kuvade och rädda men äkta respekt lär de sig visa genom att få oändligt med kärlek och förståelse och genom att bli respekterade för de små underverk de är. Tyvärr är det inte många barn i vårt samhälle som får bråkdelen av den respekt de förtjänar. För det första är det inte många som får ha tillgång till sina mammor så länge som de behöver. Djurrättsaktivister gnäller över att kalvar tas ifrån sina mammor i förtid, men samma personer lämnar helt oreflekterat bort sina barn i alldeles för tidig ålder. Jag antar att dina barn går på dagis. Hur har de det där? Har du en aning om vad de genomlider där? Små barn har svårt att uttrycka exakt "var skon klämmer". Att vara bråkig och oregerlig är ofta det enda medel de har att meddela omvärlden att något känns riktigt, riktigt fel. Ett bråkigt barn behöver extra mycket omtanke och förståelse, inte bestraffningar. Att flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna kan också, precis som du skriver, vara oerhört stressande. Jag antar att du i nuläget inte tycker du har möjlighet att eliminera vare sig dagis eller flyttandet mellan två hem, men du kanske ska se er semester som en period då ni kan utforska om ni måhända kan må lite bättre när ni får lite lugnare, stressfriare dagar och då barnen kan få rå om sin älskade mamma lite mer. Läs extra sagor för femåringen, var med dem i nuet, fokusera på hur glad du är för dina barn. Låt dem få vara lite "revolterande" mot dig. De flesta dagis kör med barnfientlig kadaverdisciplin som de små ej har möjlighet att sätta sig upp mot, då kan de få behöva avreagera sig hemma hos mamma. De behöver tröst och förståelse, inte ännu mer kadaverdisciplin! Lycka till!

Alvi

Äldre 20 Jun 04:33

#13

Sparar tråden. Di har fått mycket bra svar och du verkar vara en klok mamma som vill att föder ska bli bra, hoppas du får ännu fler bra svar!

eliten

Äldre 20 Jun 06:03

#14

Jag skulle också säga belöning, vi har gjort det under de trotsigaste perioderna med vår snart 4-åring.
Han har samlat klistermärken och när han fått ihop 10stycken så har vi t.ex gjort en aktivitet han valt.
Han blir jättestolt och det är skönt att slippa tomma hot!

Flickan och kråkan

Äldre 20 Jun 08:21

#15

Min spontana tanke är att du behöver ändra ditt eget tänk kring det hela lite. Jag har en 3-åring och en 4,5-åring. Jag förväntar mig inte att någon av dem ska göra som jag säger. Mitt mål är inte heller barn som lyder på det sättet bara för jag säger det. Jag vill ju ha barn som gör och låter bli att göra olika saker för att de är något som kommer inifrån dem = är en del av deras egen värdegrund inte för att de är rädda för straff/konsekvenser/att jag blir arg. Jag hindrar konkret. Sluta tjata och agera aktivt istället. Om du inte vill att han ska klättra i rulltrappan (skulle inte jag heller vilja att mina barn gjorde) så plocka honom fysiskt därifrån. Jag säger till max två gånger sedan lyfter jag bort barn eller föremål så att säga. En logisk konsekvens i det läget är ju att just i det läget ta trapporna på olika ställen istället för hiss. Alltså en konsekvens som är kopplad till det han gör. Åka rulltrappa gör man när alla parter inblandade kan hantera att åka rulltrappa. Kan man inte det så tar man trapporna. Punkt.

Vad det gäller våldsamheter mellan dina barn så skulle jag markera tydligt att det inte är OK. I möjligaste mån inte vara arg, utan bara bestämd: "Du slår aldrig lillasyster/storebror. Punkt!" Och samma sak där fysiskt hindra och sedan försöka hjälpa dem att lösa situationen på ett annat sätt. Vad är orsaken till att storebror slog? Svartsjuka? Frustration över att inte kunna kontrollera lillasyster som är något av en "pain in the ass" etc. Och så får man hjälpa dem med orsaken bakom. De slår ju inte av elakhet eller för att jävlas med dig.

Så länge du "bara" säger till och faktiskt inte sätter gränser konkret så kommer de självklart att vidare utforska vad dina gränser går. barn gör inte som man säger utan som man gör.

Flickan och kråkan

Äldre 20 Jun 08:22

#16

Flickan och kråkan skrev 2012-06-20 08:21:26 följande:

En logisk konsekvens i det läget är ju att just i det läget ta trapporna på olika ställen istället för hiss.

Istället för rulltrappa menar jag så klart

silvergirl

Äldre 20 Jun 23:46

#17

Torborg skrev 2012-06-20 01:52:52 följande:

Barn lär sig visa respekt genom att bli respekterade. Det är inget man kan tuta i dem genom att skälla, hota m.m. Dvs de kan bli kuvade och rädda men äkta respekt lär de sig visa genom att få oändligt med kärlek och förståelse och genom att bli respekterade för de små underverk de är. Tyvärr är det inte många barn i vårt samhälle som får bråkdelen av den respekt de förtjänar. För det första är det inte många som får ha tillgång till sina mammor så länge som de behöver. Djurrättsaktivister gnäller över att kalvar tas ifrån sina mammor i förtid, men samma personer lämnar helt oreflekterat bort sina barn i alldeles för tidig ålder. Jag antar att dina barn går på dagis. Hur har de det där? Har du en aning om vad de genomlider där? Små barn har svårt att uttrycka exakt "var skon klämmer". Att vara bråkig och oregerlig är ofta det enda medel de har att meddela omvärlden att något känns riktigt, riktigt fel. Ett bråkigt barn behöver extra mycket omtanke och förståelse, inte bestraffningar. Att flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna kan också, precis som du skriver, vara oerhört stressande. Jag antar att du i nuläget inte tycker du har möjlighet att eliminera vare sig dagis eller flyttandet mellan två hem, men du kanske ska se er semester som en period då ni kan utforska om ni måhända kan må lite bättre när ni får lite lugnare, stressfriare dagar och då barnen kan få rå om sin älskade mamma lite mer. Läs extra sagor för femåringen, var med dem i nuet, fokusera på hur glad du är för dina barn. Låt dem få vara lite "revolterande" mot dig. De flesta dagis kör med barnfientlig kadaverdisciplin som de små ej har möjlighet att sätta sig upp mot, då kan de få behöva avreagera sig hemma hos mamma. De behöver tröst och förståelse, inte ännu mer kadaverdisciplin! Lycka till!

Tack!
Mina barn går på dagis men är mycket lediga, eller går halva dagar. De är väldigt glada när de ska gå dit! Men visst är det så att på förskolan krävs det mer av barnen än hemma, och det märks framför allt på min dotter som alltid är glad, livlig och självgående på förskolan (enligt pedagogerna) men väldigt krävande hemma. Och det är ju så det ska vara, att hemmet är där man kan få visa alla sina känslor och inte vara duktig på det sättet.
Min son är nog mer samma lilla kille hemma som på förskolan, även där tycker dom att han är lite kaxig och bestämd, och vääldigt självständig.
Tror att vår separation för 1,5 år sedan fortfarande påverkar barnen, och då framför allt den stora.
Ska nog göra så nu i sommar att vi bara är tillsammans och har det riktigt skönt, är mycket ute och min stora ska försöka lära sig cykla.
Förmodligen är jag stressad av heltidsjobb och föräldraskapet, och känner mig nog lite utarbetad. Men jag ska vara väl förberedd nu så vi har lite grejer inbokat i sommar. Självklart ska barnen ha respekt, jag lyssnar alltid på dem och föreslår de något som passar som de vill göra, köpa osv så gör vi gärna det

silvergirl

Äldre 20 Jun 23:48

#18

Alvi skrev 2012-06-20 04:33:33 följande:

Sparar tråden. Di har fått mycket bra svar och du verkar vara en klok mamma som vill att föder ska bli bra, hoppas du får ännu fler bra svar!

Tack! Jo man vill ju tro det, men ibland är det tufft.. Är glad för alla svar jag får och har redan börjat öppna ögonen för nya ideer om hur man kan göra.
Belöningssystem ska absolut prövas, har inte fått chansen ännu för dom är hos sin pappa. Men det kommer bli bra tror jag för sonen älskar att känna sig duktig!

silvergirl

Äldre 20 Jun 23:50

#19

eliten skrev 2012-06-20 06:03:57 följande:

Jag skulle också säga belöning, vi har gjort det under de trotsigaste perioderna med vår snart 4-åring.
Han har samlat klistermärken och när han fått ihop 10stycken så har vi t.ex gjort en aktivitet han valt.
Han blir jättestolt och det är skönt att slippa tomma hot!

Låter ju jättebra! Tack för tipset! Aktivitet som belöning låter bra!

silvergirl

Äldre 21 Jun 00:08

#20

Flickan och kråkan skrev 2012-06-20 08:21:26 följande:

Min spontana tanke är att du behöver ändra ditt eget tänk kring det hela lite. Jag har en 3-åring och en 4,5-åring. Jag förväntar mig inte att någon av dem ska göra som jag säger. Mitt mål är inte heller barn som lyder på det sättet bara för jag säger det. Jag vill ju ha barn som gör och låter bli att göra olika saker för att de är något som kommer inifrån dem = är en del av deras egen värdegrund inte för att de är rädda för straff/konsekvenser/att jag blir arg. Jag hindrar konkret. Sluta tjata och agera aktivt istället. Om du inte vill att han ska klättra i rulltrappan (skulle inte jag heller vilja att mina barn gjorde) så plocka honom fysiskt därifrån. Jag säger till max två gånger sedan lyfter jag bort barn eller föremål så att säga. En logisk konsekvens i det läget är ju att just i det läget ta trapporna på olika ställen istället för hiss. Alltså en konsekvens som är kopplad till det han gör. Åka rulltrappa gör man när alla parter inblandade kan hantera att åka rulltrappa. Kan man inte det så tar man trapporna. Punkt.

Vad det gäller våldsamheter mellan dina barn så skulle jag markera tydligt att det inte är OK. I möjligaste mån inte vara arg, utan bara bestämd: "Du slår aldrig lillasyster/storebror. Punkt!" Och samma sak där fysiskt hindra och sedan försöka hjälpa dem att lösa situationen på ett annat sätt. Vad är orsaken till att storebror slog? Svartsjuka? Frustration över att inte kunna kontrollera lillasyster som är något av en "pain in the ass" etc. Och så får man hjälpa dem med orsaken bakom. De slår ju inte av elakhet eller för att jävlas med dig.

Så länge du "bara" säger till och faktiskt inte sätter gränser konkret så kommer de självklart att vidare utforska vad dina gränser går. barn gör inte som man säger utan som man gör.

Jo det är så att jag kan engagera mig mer i att verkligen orka ta upp varje fel och prata om varför det är fel.
Det är väl så att jag haft lite högre förväntningar än man borde, men sonen är 6 år i augusti och förstår mycket väl.. Känns som att jag vill att tillsägelser ska räcka, man ska inte behöva fysiskt hindra ett så stort barn. Men som jag skrev i trådstarten, jag måste komma ihåg att det är såhär det är just nu i deras liv och dom kommer utvecklas och förändras, det betyder inte att jag är en dålig mamma som inte har pli på dem.
Jag har väl hoppats att sonen för att han tycker om mig ska lyssna på mig och vara mer samarbetsvillig, men han kan nog inte förstå det. Som det är nu fortsätter han göra fel på löpande band just för att han vet att jag säger till men det blir ingen mer konsekvens, han märker att jag inte orkar. Det är oerhört svårt att nå hnm när man pratar om varför han gör fel, om han kan springer han iväg, annars vägrar han titta på mig, sjunger en liten sång när jag pratar eller gömmer sig under sängen..
Jo hans syster är verkligen pain in the ass för honom.. Så om jag får honom att förstå så är det desto svårare med henne. Om han ändrar sitt beteende så borde han ju få något tillbaka, att även hon visar respekt för hans lekar och allt han bygger o grejar med. Men jag förstår nu att jag måste vara mer med i leken hela tiden, och vara snabb och uppmärksam på allt som händer. Tack för dina meningsfulla råd!

cruz

Äldre 21 Jun 11:15

#21

Mina tvillingar fyller sex till hösten och de lyder inte heller på tillsägelser. Jag måste oftast gå fram och hindra dem fysiskt. Jag trodde också att mina barn är så stora att de borde kunna förstå bättre och agera utifrån det. Men så är inte fallet. Igår var vi tex. på väg till lekparken. Båda barnen gick snällt bredvid mig på trottoaren och de är fullt medvetna om att det är farligt att ge sig ut i gatan. Plötsligt så tappar den ena tvillingen sin boll som rullar ut mitt i gatan samtidigt som en bil kommer. Min son kastar sig ut mitt i gatan för att rädda bollen. Det gick på en bråkdels sekund och han handlade helt och hållet impulsivt, nästan reflexmässigt. Allting gick dock bra, bilen körde sakta och bromsade in i god tid men jag blev livrädd och skrek, vilket gjorde att sonen också började gråta. Sedan hade vi ännu ett allvarligt samtal om trafiken. Men händelsen visar hur impulsstyrda sexåringar är trots att de i många andra situationer kan vara hur kloka och mogna som helst. Hädanefter bär jag bollen, eftersom jag vet att de ännu är för omogna för att klara en sådan situation. Så får man tänka generellt när man ser att vissa situationer inte fungerar. Det är inte för att jäklas med föräldrarna när de beter sig illa även om det verkligen känns så ibland, utan istället behöver de vuxna som lägger sig i och hjälper dem att lösa konflikter och problem. Det är jobbigt. Man vill ju helst att de ska leka snällt med varandra så att man får tid att laga mat och sköta tvätten i fred .

AnkiC

Äldre 21 Jun 13:24

#22

Man måste skilja på konsekvens och bestraffning. Att inte få höra saga när man slagit sin lillasyster är inte logiskt alls och barnet lär sig inget av det. Det är mer en bestraffning. Straff gör barn arga och frustrerade. En konsekvens som är kopplad till situationen är mer lämpligt. Om man slåss får man inte vara med helt enkelt. Det är inte alltid lätt att hitta logiska konsekvenser men för det mesta går det. Man behöver inte ens bli arg utan bara lugnt förklara att "lillasyster blir ledsen och får ont när du slår henne och när man slåss får man inte vara med så nu får du gå undan". Att bli utesluten ur gemenskapen biter på de flesta. Ett par varningar kan vara bra de första gångerna innan konsekvensen träder i kraft. Sen ska man alltid hålla det man lovar. Har man förklarat en konsekvens så får man genomföra det också. Tomma hot gör saker värre. Sen är det viktigare med positiv bekräftelse när allt funkar bra och när de är goa och snälla. Att man lyssnar på dem ofta bär de har nåt att säga. Att de känner sig hörda. Bekräfta deras känslor, sätt ord på dem. Undvik negationer. När de ber om nåt de inte får just då säg inte nej utan säg "ja det kan du få imorgon" eller när det nu passar.

silvergirl

Äldre 21 Jun 23:32

#23

cruz skrev 2012-06-21 11:15:25 följande:

Mina tvillingar fyller sex till hösten och de lyder inte heller på tillsägelser. Jag måste oftast gå fram och hindra dem fysiskt. Jag trodde också att mina barn är så stora att de borde kunna förstå bättre och agera utifrån det. Men så är inte fallet. Igår var vi tex. på väg till lekparken. Båda barnen gick snällt bredvid mig på trottoaren och de är fullt medvetna om att det är farligt att ge sig ut i gatan. Plötsligt så tappar den ena tvillingen sin boll som rullar ut mitt i gatan samtidigt som en bil kommer. Min son kastar sig ut mitt i gatan för att rädda bollen. Det gick på en bråkdels sekund och han handlade helt och hållet impulsivt, nästan reflexmässigt. Allting gick dock bra, bilen körde sakta och bromsade in i god tid men jag blev livrädd och skrek, vilket gjorde att sonen också började gråta. Sedan hade vi ännu ett allvarligt samtal om trafiken. Men händelsen visar hur impulsstyrda sexåringar är trots att de i många andra situationer kan vara hur kloka och mogna som helst. Hädanefter bär jag bollen, eftersom jag vet att de ännu är för omogna för att klara en sådan situation. Så får man tänka generellt när man ser att vissa situationer inte fungerar. Det är inte för att jäklas med föräldrarna när de beter sig illa även om det verkligen känns så ibland, utan istället behöver de vuxna som lägger sig i och hjälper dem att lösa konflikter och problem. Det är jobbigt. Man vill ju helst att de ska leka snällt med varandra så att man får tid att laga mat och sköta tvätten i fred

.

Ja impulskontrollen är förstås inte lika utvecklad som hos vuxna. Jag hade inte blivit arg i den situationen som du beskriver, utan jäkligt rädd bara... Det är ju inget trots i den handlingen, bara obetänksamhet. Det är trotset jag har svårt för, visst kan dom ifrågasätta mig hur mycket dom vill, men just att man kan säga, "nu gör vi såhär och jag menar allvar, det är viktigt att ni gör som jag sagt" och det fungerar, det saknar jag. Att det finns olika nivåer av tillsägelser, och när botten är nådd så är den, dom ska veta när det är allvar. Men tyvärr har jag inga sådan nivåer i mitt föräldraskap, utan har bara deras goda vilja att förlita mig på. För vad ska jag sätta emot om dom vägrar(frågetecken) Vad sätter andra emot. Man kan ju inte hota med stryk direkt..

silvergirl

Äldre 21 Jun 23:40

#24

AnkiC skrev 2012-06-21 13:24:31 följande:

Man måste skilja på konsekvens och bestraffning. Att inte få höra saga när man slagit sin lillasyster är inte logiskt alls och barnet lär sig inget av det. Det är mer en bestraffning. Straff gör barn arga och frustrerade. En konsekvens som är kopplad till situationen är mer lämpligt. Om man slåss får man inte vara med helt enkelt. Det är inte alltid lätt att hitta logiska konsekvenser men för det mesta går det. Man behöver inte ens bli arg utan bara lugnt förklara att "lillasyster blir ledsen och får ont när du slår henne och när man slåss får man inte vara med så nu får du gå undan". Att bli utesluten ur gemenskapen biter på de flesta. Ett par varningar kan vara bra de första gångerna innan konsekvensen träder i kraft. Sen ska man alltid hålla det man lovar. Har man förklarat en konsekvens så får man genomföra det också. Tomma hot gör saker värre. Sen är det viktigare med positiv bekräftelse när allt funkar bra och när de är goa och snälla. Att man lyssnar på dem ofta bär de har nåt att säga. Att de känner sig hörda. Bekräfta deras känslor, sätt ord på dem. Undvik negationer. När de ber om nåt de inte får just då säg inte nej utan säg "ja det kan du få imorgon" eller när det nu passar.

Ska ta till mig allt det här och använda det i vardagen med barnen. Jättebra råd! Är du utbildad eller bara mamma(fråga)'
Ofta till exempel så kanske han slår henne redan innan hon hunnit sabba, hans legohus, för han ser henne på väg fram och tror att hon ska göra något. Så då om jag tar honom från platsen så kommer han bli ännu mer frustrerad att han inte kan vara där och vakta sin lek, oftast leker han och hon lägger sig i. Så då kanske jag egentligen ska ta henne fårn platsen som konsekvens när hon förstört något.. Ja det är svårt. Tomma hot har jag varit bra på, dom ska bort. Gör dom något duktigt och tex visar att dom bryr sig om varandra så berömmer jag dem. Men jag kan ha varit lite dålig på att lyssna ibland. Jag har mycket att ändra i mitt eget beteende, förstår det nu. Du har öppnat mina ögon en hel del. Vamt tack!

Flickan och kråkan

Äldre 22 Jun 08:23

#25

silvergirl skrev 2012-06-21 23:32:32 följande:

Ja impulskontrollen är förstås inte lika utvecklad som hos vuxna. Jag hade inte blivit arg i den situationen som du beskriver, utan jäkligt rädd bara... Det är ju inget trots i den handlingen, bara obetänksamhet. Det är trotset jag har svårt för, visst kan dom ifrågasätta mig hur mycket dom vill, men just att man kan säga, "nu gör vi såhär och jag menar allvar, det är viktigt att ni gör som jag sagt" och det fungerar, det saknar jag. Att det finns olika nivåer av tillsägelser, och när botten är nådd så är den, dom ska veta när det är allvar. Men tyvärr har jag inga sådan nivåer i mitt föräldraskap, utan har bara deras goda vilja att förlita mig på. För vad ska jag sätta emot om dom vägrar(frågetecken) Vad sätter andra emot. Man kan ju inte hota med stryk direkt..

Du måste ju själv visa på/sätta olika nivåer och det gör du ju genom att agera. Man kan inte förvänta sig att de gör som man säger och ilska och hot brukar bara om något förvärra. När du säger att du enbart har dina barns egna vilja att förlita dig på så har du ju överlåtit ansvaret på dem. Man tar som sagt ett barn bort från en situation han/ hon inte kan hantera. Man väntar ut tills något man verkligen vill att de ska göra görs etc. Och så får man ju kommunicera när det är allvar på ett annat sätt. Man måste bryta, söka ögonkontakt och se till att de verkligen är med och sedan tala om vad det är man vill eller inte vill och vad konsekvensen faktiskt blir - den naturliga eller logiska konsekvensen.

Ta rulltrappeklättrandet. Säg till en gång. Får du inget gehör säg till ytterligare en gång bara rakt upp och ner - använd "Jag-budskap": "Jag vill att du....". Får du fortfarande inget gehör gå fram och plocka ner din son från rulltrappan. Ta honom en bit ifrån rulltrappan, sök ögonkontakt och se till att han är riktigt med så att han förstår att du faktiskt menar allvar och tala om (inte argt men tydligt) att du inte vill att han klättrar på rulltrappan - klämrisk, kan störa andra etc etc. Något man inte gör. Klättrar han i/på rulltrappan så kan ni inte åka rulltrappa. Och sedan får du ju vara konsekvent med detta. Påminn innan nästa rulltrappa om vad som gäller. Om du inte sätter gränser så kommer de ju inte att agera olika på olika tonfall eller olika sätt att kommunicera för de vet att det ändå inte händer något annorlunda.

Flickan och kråkan

Äldre 22 Jun 08:35

#26

silvergirl skrev 2012-06-21 23:40:24 följande:

Ofta till exempel så kanske han slår henne redan innan hon hunnit sabba, hans legohus, för han ser henne på väg fram och tror att hon ska göra något. Så då om jag tar honom från platsen så kommer han bli ännu mer frustrerad att han inte kan vara där och vakta sin lek, oftast leker han och hon lägger sig i. Så då kanske jag egentligen ska ta henne fårn platsen som konsekvens när hon förstört något.

Du behöver ju hjälpa båda barnen. Det är självklart inte ok för lillasyster att riva och förstöra för storebror. Du måste ju hjälpa storebror att faktiskt freda sig själv. Storebror behöver ju också få redskap för vad han kan göra när lillasyster kommer och är "efterhängsen" och vill vara med, det finns andra sätt än att slå, knuffa undan etc. men han behöver ju hjälp med detta. Han måste ju känna att han får gehör från er föräldrar när han vill vara just ifred, men även lära sig att dela med lillasyster.

Hanna73

Äldre 22 Jun 10:13

#27

Vet inte om storebror har eget rum och stänga dörren, eller om det går att ordna en avskild hörna åt honom där lillasyster inte får vara. I så fall kan han gå dit när han vill vara ifred, och lillasyster får inte vara där just då. Annars kanske han kan vara vid köksbordet med sina byggprojekt, och stänga dörren?

Vi försöker lära vår 4-åring att säga till när han vill vara ifred, så tar jag bort lillasyster.

gryning2

Äldre 22 Jun 11:10

#28

Vi har två barn som har en hel del konflikter sinsemellan. Jag undrar: måste du ensam ha båda barnen tillsammans hela semestern? Har ni någon farmor/morfar som kan passa det ena barnet stundtals så de får lite vila från varandra? Jag tycker det är jättebra då antingen jag och pappan tar varsitt barn eller att ett barn kan passas av någon annan en stund så får båda full uppmärksamhet. Min 4-åring blir ofta bråkig då en av oss föräldrar har barnen ensam under flera dagar. Jag har en kompis som också har en 4-åring och vi brukar turas om att lämna barnen hos varandra några timmar också. Det blir avlastning, den stora får en kompis och får vila från lillebror. Har ditt största barn någon kompis där du och de andra föräldrarna kan hjälpas åt lite?

Mamma till H född 071017 och E född 110708

Hu får ni era barns respekt```Vad är en lämplig konsekvens.

INNEHÅLL