Bonuspappa med problem

Hej.

Jag bor med en kvinna som har 2 barn. En tjej på 10 år och en liten tjej på 1,5 år. Jag har bott med kvinnan i drygt 1 år och älskar henne oerhört mycket. Som ni förstår är inget av barnen "mitt på riktigt". Lilla tjejens biologiska pappa lämnade min sambo när hon var gravid i 5 månaden och han finns inte alls med i bilden. Den äldre tjejens pappa har henne varannan helg. Jag ställer upp 100 procent för min sambo och barnen, jag har alltid lilla tjejen när jag är ledig, då är hon aldrig på dagis. Jag är nästan mer med henne än min sambo då jag jobbar lite speciella tider och har många lediga dagar. Jag får ofta uppskattning från min sambo som tycker att jag ställer upp mer för barnen än vad många biologiska pappor gör. Problemen jag har gäller 10 åringen. Hennes pappa var väldigt elak mot min sambo under deras förhållande och fick henne att må fruktansvärt dåligt och hennes självkänsla var nere på 0. Efter deras förhållande så har hon bara träffat destruktiva killar som fått henne att må ännu sämre. Jag är väldigt glad eftersom jag känner väldigt stort stöd och uppskattande från hennes familj och vänner som tycker att jag har gjort henne till den "gamla vanliga " tjejen igen. Just hennes destuktiva förhållanden  har gjort att hon inte alltid orkat att ta tag i uppfostringen av 10 åringen. Hon är utan tvekan världens snällaste mamma och jag tror problemet kommer därifrån. 10 åringen har ingen respekt för sin mamma och har väldigt dålig attityd. Jag känner en stor frustration inom mig eftersom jag inte alls tycket att det är OK att ha den attityden mot sin mamma eller vuxna öht. Tyvärr har det blivit så att jag känner mig som "den dumma" när jag säger åt dottern att plocka undan efter sig eller vad det nu handlar om, eftersom mamman sällan gör det. Jag har pratat med min sambo om detta flera ggr och hon säger att hon håller med mig om allt, men hon står ofta inte på sig utan det blir dottern som får som hon vill 9 av 10 ggr. Tyvärr har jag svårt att dölja hur jag känner, jag sitter ofta och grubblar mkt så min sambo märker att det är något. Det leder till att hon får ont i magen och mår dåligt för att hon märker att jag inte trivs. Jag älskar verkligen alla 3 tjejer och 10 åringen kan vara jättego och mysig när hon vill men oftast är det tjurigt och kaxigt. Jag är orolig för hur det kommer bli när hon blir tonåring när jag tänker på hur liten respekt hon har för sin mamma nu. Jag är alltid noga med att inte visa min frustration för 10 åringen eftersom jag inte vill att hon ska märka hur jag känner. Jag får så otroligt dåligt samvete men oftast tycker jag att det är oerhört skönt när hon åker iväg till sin pappa. Då har jag och min sambo alltid kul tillsammans och skrattar och allt känns jättebra. När hon sen kommer tillbaka börjar alla diskussioner och smågnabb och allas humör sjunker igen. Jag känner mig jätteelak som känner så men jag kan verkligen inte rå för det, jag vill inte känna så. Jag önskar att jag bara kunde släppa allt och inte bry mig så mkt men jag kan bara inte. Jag är glad att jag får vara med nästan från början med den lilla eftersom vi då kan fostra henne tillsammans så hon får en trygg och bra uppväxt. Jag tror att just det har påverkat 10 åringen väldigt mkt. Dels har mamman haft destruktiva killar och sen har hennes pappa varit frånvarande i perioder under hennes uppväxt och inte haft henne under längre perioder. Är det någon här med liknande erfarenheter? Någon som har några tips eller vad som helst. Vill så gärna att vi alla bara kan ha det bra! Ligger felet hos mig? Ska jag försöka ändra på mig och tänkta annorlunda? Glad för alla svar jag kan få...