Vad kan man förvänta sig av den nya killen/BONUS pappan? (Som absolut inte vill kalla sig "pappa")
Hej...
Jag är ensamstående till min son på 2,5 år och gick isär med sonens pappa för ca två år sedan. I ett år har jag träffat min nuvarande pojkvän men jag vet nu inte riktigt hur jag skall göra.
Mr. nuvarande pojkvän är inte så gammal (24 i år) och väldigt självupptagen. Snäll och vill väl men ofta blir det väldigt fel och jag känner mig ledsen frustrerad och sårad. Det har blivit bättre och bättre under året. I ärlighetens namn vet jag inte var det var som gjorde att jag stannade kvar i början, men här är vi idag och för att vara rättvis - Han har ändrat på otroligt mycket hos sig själv, så klart har han långt ifrån bara dåliga sidor.
Han säger att han älskar mig och att jag är kvinnan i hans liv, som skall bära hans barn osv. Men där i mellan kan han säga att han skulle kunna tänka sig att ligga med sin pluggkompis OM han varit singel. OK?!
Detta är bara ETT av TUSEN exempel. Jag vet att han älskar mig högt men fritiden han har över efter jobb och studier delas lika mellan mig, träning och kompisar. Jag känner mig inte som hans nr 1 (inte med det sagt att jag alltid ska komma först för så menar jag inte..). Men allt handlar om honom, hans kost, hans träning, hans plugg. Och där i mellan säger han saker som kan göra mig så otroligt ledsen. (Mest om hur sexig den tjejen är eller hur snygga ben hon har, men aldrig ger mig bekräftelse. Och ja, jag har sagt detta till honom)
Min situation är inte så enkel just nu. Min son har varit sjuk sedan han föddes och det har varit och ÄR fruktansvärt tufft. Nu har jag själv magsår och är nyopererad (blindtarmen) så känner att JAG för en gångs skull hade behövt stöd... Men när jag säger till honom att han kanske skulle kunna vara lite mer omtänksam och lyssna på mig någon gång säger han bara att han är "en dålig lyssnare".
Jag har alltid drömt om att hitta en kille som tar mig med storm, är öppen lyhörd mot mig och tar till sig min son som sin egen. Jag får för mig att det har med omognad att göra i många utav fallen då jag blir sårad, men hur länge skall man orka och stå ut? Kommer det bli bättre eller slösar jag bort min tid?
Vet egentligen inte vart jag ville komma med detta men det kanske finns fler i min situation? Det känns som att det kan vara svårt att träffa en ny partner och få det att funka när man han barn med i bilden. Min son är mitt allt och jag vill dela det med någon som bryr sig... Eftersom den biologiska pappan inte riktigt fyller upp den platsen.