Vi har en bra dialog - om vad då?

Jag känner mej hedrad över att få vara delaktig i två personers uppväxt. Personer som känns som mina barn, men som är någon annans. Ett privilegium som jag fått för att jag bor ihop med en man som har två tjejer från ett tidigare äktenskap.

Att välja ett liv tillsammans med en man och två barn är att välja ett liv som till stor del involverar ytterligare en familj. Att dela ett liv med någon som inte helt kan göra slut med ett tidigare förhållande. På många sätt att välja ett liv där ett ex fortfarande är ett betydande inslag i vår vardag. Just på grund av barnen. Eller tack vare. Att det just handlar om ett ex innebär att det är två personer som valt att gå skilda vägar. På grund av en anledning eller många. Saker som inneburit att man inte längre vill dela vardagen med varandra. Att det därför finns skillnader i de inblandade barnens vardag blir naturligt. Skillnader som inte alltid är lätt för barnen att förstå eller hantera. Och skillnader som blir en jobbig del av livet även för oss vuxna.

I mitt fall har jag tur. Vi har en god relation. Vi bråkar inte, vi kan umgås vid fotbollsplanen och fira födelsedagar tillsammans utan att det känns jobbigt. Tvärtom har vi utbyte av varandra. Jag vill också påstå att vi har en bra dialog även om det egentligen är en dialog som begränsas av de skillnader vi har i våra värderingar och hur vi ser på barnens uppfostran och vägen fram till självständiga individer. Därför att just dom här sakerna blir så känsliga att tala om. Och för att vi är så rädda om vår goda relation att vi blundar eller stoppar huvudet i sanden för jobbiga saker och försöker acceptera skillnaderna och att det måste få vara olika. Det fungerar på ett sätt här och på ett annat där. Vi passar oss för att ha synpunkter på vad som är rätt och fel, hur situationer hanteras och frågor besvaras där. Dom gör det samma för oss. Men det är inte alltid lätt. Ofta jättesvårt. Och ofta svider det i magen. För hur det än är så finns där, i vårt fall, två människor, två personer, som står där mitt emellan. Ofta smärtsamt medvetna om skillnaderna.

Dom grädde på det här moset har jag och min man två gemensamma barn. Små. Den äldsta är inte två år än. Varje dag tänker jag på att alla fyra barn måste känna sig lika värdefulla hemma hos oss. Att alla fyra barn är våra, att ingen har något högre värde än någon annan. Två små barn tar sin tid och uppmärksamhet och det är oundvikligt att de större hade mer av den varan innan de små kom. Samtidigt har jag aldrig fått känslan av att de större ser det som ett problem. Dom älskar sina småsyskon. Men oron finns alltid där och det är ibland lätt att felaktigt kompensera för den oron. Med saker eller mer generösa "regler" eller med frigångar från de delar av hemmets sysslor som vi egentligen anser är ett gemensamt ansvar som vi ska hjälpas åt med.

Igår var jag med en av tjejerna för att handla. Skor stod på inhandlingslistan och det är lite av ett orosmoment mellan oss. Hon föredrar märkesskor med en prislapp som jag inte anser är rimlig. Vi har haft fajten förut. Just igår hittade hon ett par skor som hon ville ha. Jag påpekade att vad vi än köper ska vara något som hon kommer att använda. Vikten av att hon är ärlig och säger vad hon verkligen vill ha. Någonstans måste det vara möjligt att enas. Hon vidhöll att hon ville ha de utvalda skorna och vi köpte dom.
Idag ringer hennes mamma på hennes mobil och samtalet flyttades tills skohyllan där information om skostorlek lämnades. Jag frågade vad samtalet handlade om och vår lilla tjej trodde att mamman var i skoköpartagen, men trodde att det inte skulle bli något skoköp eftersom hon redan hade nya skor. Eftersom jag själv informerat mamman om vårt skoköp som visste jag att hon kände till detta. Utan att veta så inbillar jag mej att det ändå handlats skor. Andra skor som mamman anser att vår tjej hellre vill ha.

För mej innebär det är obehag på flera sätt. Dels gillar jag inte att köpa saker som inte kommer att användas. Dels tycker jag att vår tjej måste kunna ta ansvar för de inköp vi gör, att hon måste kunna uttrycka och vara ärlig med vad hon vill ha. Jag måste vara lyhörd för vad hon vill och lära mig läsa mellan raderna för när vad som sägs inte är i linje med vad hon vill utan bara en vilja att göra mej nöjd eller komma ut ur affären. Tjejen är tretton år och det är självklart att inköp måste vara förankrade med henne. Men den förankringen bottnar i bådas våra ansvar och har vi problem med det måste vi hitta vägar ur. Jag tror att den lösning, som jag ännu inte ens har fått bekräftat, som mamman ser; att utgå från att de inköpta skorna inte skulle fungera och att istället köpa ett par andra, är en usel lösning. Den för oss inte framåt på något sätt. Det resulterar dessutom i en tjej som står här mitt emellan och är angelägen om att göra oss båda nöjda. Vill att vi båda ska vara glada.

Det handlar inte i grunden om ett par skor. Det handlar om hur vi kommunicerar kring vad vi gör för barnen. De gemensamma, som jag har till låns, men dom jag ändå vill se som mina.
Och det handlar om de här värderingarna som vi låter bli att tala om på riktigt. Rädda för att det ska bli smolk i den bägare som vi försöker hålla relativt klar. Att vår goda dialog ska bli sämre.

Jag vet att jag måste backa undan. Jag vet att jag ska släppa det här.