Sorgsen

Jag och min sambo blev glatt överraskade när jag i februari fick ett positivt gravtest men säg den lycka som varar.
Vi valde att göra ett kub/nupp test eftersom vi båda är lire äldre,pappan 40 och jag 39. Den dagen blev ingen bra dag eftersom resultatet var katasrofalt dåligt. Vi fick 1:2 på trisomi 21 dvs downs men även 1:2 på trisomi 13 och 18 även besked att bebisen hade hög risk för andra kromosomskador och även hjärtmissbildningar :(
De blev som nån slog undan våra fötter, väl hemma igen började jag att ta reda på så mycket fakta jag kunde för de fick vi defenetivt inte där vi var.Efter många tårar och många samtal med min barnmorska och även flera barnläkare och ett nytt test fick vi veta att vårat barn inte skulle klara sig.
Troligen skulle jag inte gå graviditeten ut utan de skulle dö i magen eller så skulle han födas men dö så fort navelsträngen klipptes :(   Vi valde att avsluta graviditeten för att vi skulle kunna göra ett så fint och värdigt slut som möljligt för oss alla,de blev en jättefin dag då jag födde fram våran lilla ängel,han var så fin och de är svårt att tro hur en så underbar liten människa kan ha så stora fel.
Nu är de snart en vecka sen och min kropp återhämtar sig men jag känner sån tomhet att jag tror jag håller på att gå sönder inifrån.......han saknas mig......har gjort en jätte fin tavla med ultraljudsbilden och foto på när han föddes men jag vill ju ha honom här.
Skönt ändå med den här sidan,finner tröst att läsa att vi inte är ensam