Min man favoriserar sin dotter
Min man och jag flyttade ihop för 3 år sen och vi har barn på varsitt håll sen tidigare. Det är oerhört mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.
Mina barn är tonåringar medan hans är rätt mycket yngre. Jag såg faktiskt fram emot att få bli bonusmamma och tänkte att det skulle bli roligt att få en så stor familj men så här med facit i handen önskar jag inte nån den situation som jag är i. Min man och jag har nog i stort ganska lika värderingar men också rätt olika metoder för barnuppfostran och jag tycker att hans barn och framför allt hans dotter favoriseras av honom. Hon är nästan 10 år men i många fall handskas han med henne som att hon är 5 år och hon beter sig därefter. Hon har sin pappa hårt lindad runt sitt lillfinger och jag har förstått att när han levde ihop med hennes mamma var hon världens medelpunkt och bestämde rätt mycket i familjen, lillebror har alltid fått mindre uppmärksamhet och det är också en betydligt tuffare och mer krävande ton mot honom.
Det här har blivit extra tydligt nu när vi lever i en ny familjekonstalation, och jag känner att jag har väldigt svårt att hantera de här "orättvisorna". Flickan är förstås som alla barn av naturen manipulativ, och använder de metoder som hon vet fungerar för att få som hon vill, och hon vill ha sin pappas fulla och odelade uppmärksamhet dygnet runt. Mig ser hon som en rival och hon visar väldigt tydligt att hon bara hjälpligt accepterar att jag finns på plats i mitt eget hem. Det har väl inte heller hjälpt att hon fått höra väldigt mycket negativt om mig från sin mamma som är ett kontrollfreak av den svårare sorten. Biomamman har varit en extrem prövning men är en helt annan historia så den tar jag inte här.
Lillebror som levt i skymundan av sin syster är ett barn man lätt tycker om, han är okomplicerad och glad för det mesta vilket gör att både jag och mina barn tycker att favoriseringen av systern är ännu svårare att acceptera. Jag förstår att den här flickan har behov av uppmärksamhet som behöver tillgodoses men jag tror också att det är nyttigt för henne att inse att hon inte är världens medelpunkt och att det finns andra barn i vår familj.
Problemet är att jag känner att jag går omkring och retar mig på den här flickan, ibland kokar jag inombords över att hennes pappa inte ser hur hon styr honom. Visst händer det att jag säger till ibland när jag tycker att nåt är fel, jag tycker ju att jag borde få det i mitt eget hem, men det bidrar ju förstås ännu mer till hennes bild av mig som den elaka styvmodern, någon som står ivägen för henne och hennes pappas relation.
Jag har försökt prata med min man om hur jag upplever att han behandlar sina barn olika, men det slutar nästan alltid i bråk. Han går i försvar och tycker att jag har något emot hans dottter och att om jag älskade henne som mitt eget barn skulle jag aldrig säga det jag gör. Detta resulterar i att jag känner mig mer och mer utanför och maktlös och jag vantrivs nåt vansinnigt så fort hans barn kommer till oss. Vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till, de här problemen skapar en klyfta mellan min man och mig och jag är rädd att det kommer att driva oss isär förr eller senare.
Önskar att det fanns en chatt-funktion här så man kunde "prata av sig lite" ibland....