Dotter med Ätstörning?

Du kan visst säga att du har läst hennes privata papper! Det är inte ovanligt att flickor dör av anorexi. Eller får senare problem med immunförsvar, att skaffa barn osv. Ring till en läkare nu. Den personen kan både hjälpa dig och din dotter med stöd och kosthållning. Innan det blir försent. Detta är ett problem man verkligen inte ska blunda för. Om jag hade varit du hade jag stängt av datorn nu och ringa en jourhavande läkare eller vad vanken som helst.

Du måste ta upp det med din dotter. Ju fortare man kan bryta det desto enklare.

Min syster har vägt 34 kg till 160 cm när hon var i tonåren. Hon mår bra idag men har svårigheter att själv få barn vilket naturligtvis är jättejobbigt för henne (sen går det inte med säkerhet säga att det beror på anorexin). Hon har kompisar som hon lärde känna då som också var anorektiska som fortfarande är det, att de lever är ett under.

Prata med din dotter så fort du kan, räkna med att hon ljuger för dig när hon svarar så du måste vara på din vakt en tid framöver helt klart. Sen skulle jag kontakta BUP (eller vad det heter hos er) och fråga om råd hur då ska handskas med det. Hon är ju inte sjuk än så jag tvivlar på att hon får en tid men du kan få värdefulla råd och tips.

kontakta bup och be skolsyster på skolan om du hjälp.
dem väger och mäter och ser hur han/hons kurva ser ut sen innan. osv.
vi har fått jätte mycket hjälp och gå äntligen åt rätt håll  

Kolla henne ett tag. Berätta inte om lappen. Luska lite, prata med henne, var närvarande osv. Det kan ju vara ngt hon fått för sig som hon inte genomför. Jag höll lite på så, ville banta, gjorde knäppa kostprogram, men det blev aldrig ngt för jag kunde inte hålla dem... Men håll henne lite under luppen och försök få henne att öppna sig för dig. Verkar hon ha problem måste du ju konfrontera henne, men det behöver inte vara anorexi utan bara att hon vill "banta". Inte ovanligt i dagens samhälle direkt, alla går ju på olika dieter...

Jag har själv en dotter på 10 år som lider utav en ätstörning (anorexia). Hon får dock hjälp nu och det börjar gå åt rätt håll men det är svårt! 

Jag och min man märkte detta i maj 2011 och då hade hennes ätstörningsproblem hållt på i cirka 2 månader utav att vi visste något och vi blev jätteoroliga. Du får gärna skicka PM till mig om du vill veta mer eller ha hjälp med någonting då jag vet rätt mycket och har ett barn med ätstörningar. 

Jag har haft ätstörningar i flera år (dock i princip frisk nu). Jag föll ned i det ordentligt när jag var 19, men problemen hade funnits där sen ca 15. Min mamma panikade hysteriskt när hon hittade min våg som jag gömt i en garderob och massa annat. Det var nog inte bästa sättet att reagera på eftersom jag ju då insåg att hon kan inte hantera detta så då "måste jag vara ännu mer noggrann med att hålla det hemligt".
Mitt råd är att ta upp det med henne, men på ett lugnt sätt så att hon förstår att du kan hantera det. Tyvärr hade det nog (i mitt fall) varit väldigt svårt för min mamma att hindra mig att gå ner i vikt. Jag hade bestämt mig. Tvingade hon mig att äta kunde jag till slut säga efteråt att jag skulle träffa en vän - bara för att kunna gå ut i skogen och spy. Försök som sagt ta upp det med henne på ett lugnt och sansat sätt, men var tydlig med att det inte är ok att bara äta buljong. Jag kunde gå 5-6 dagar utan att få i mig NÅNTING annat än vatten. Det finns bättre sätt att gå ner i vikt, om man nu "måste" det. Man förstör kroppen något enormt när man stryper den på näring.
Hoppas det löser sig, finns här om du vill prata! :)